FANDOM


Av Guy de Maupassant

Notariens hus vette mot torget. Bakom det sträckte sig en vacker planterad trädgård till den alltid folktomma Passage des Piques, från vilken den skildes av en mur.
   Längst borta i denna trädgård hade notarie Moreaus hustru för första gången stämt möte med kapten Sommerive, som länge uppvaktat henne.
   Hennes man hade rest till Paris på en vecka. Därför kunde hon känna sig fri hela veckan igenom.
   Kaptenen hade bett och bönfallit henne så mycket, med så ljuva ord; hon hade intalat sig att han älskade henne så häftigt, och själv kände hon sig så isolerad, så misskänd, så försummad mitt bland kontrakten, som var det enda notarien sysselsatte sig med, att hon hade låtit sitt hjärta fångas utan att fråga sig om hon en dag skulle ge ännu mera.
   Efter månader av platonisk kärlek, handtryckningar, snabba kyssar, stulna bakom en dörr, hade kaptenen förklarat att han skulle begära förflyttning och omedelbart lämna staden, om hon inte beviljade honom ett sammanträffande, ett verkligt sammanträffande, i trädens skugga under makens bortovaro.
   Hon hade givit efter och lovat.
   Nu väntade hon på honom, tryckt mot muren, med bultande hjärta och darrande vid minsta ljud.
   Plötsligt hörde hon att någon klättrade upp på muren, och hon var nära att ta till flykten. Tänk, om det inte var han! Om det var en tjuv! Nej, en röst ropade sakta:
  — Mathilde.
  — Etienne, svarade hon.
   Med klirrande sporrar hoppade mannen ned på vägen.
   Det var han. Vilken kyss!
   De stod länge i varandras armar, mun mot mun. Men plötsligt började ett lätt regn falla, och dropparna, som gled från blad till blad, framkallade ett svagt sorl av vatten i mörkret. Hon spratt till, när den första droppen föll på hennes hals.
  — Mathilde, min vän, min älskade, tillbedda ängel, kom så går vi in till dig, sade han. Det är midnatt; vi har ingenting att frukta. Jag bönfaller dig, kom så går vi.
  — Nej, käraste, jag är rädd, svarade hon. Vem vet vad som kan hända?
   Men han höll henne hårt i sina armar och viskade i hennes öra:
  — Ditt tjänstefolk bor två trappor upp, mot torget. Ditt rum ligger på nedre botten, mot trädgården. Ingen kommer att höra oss. Jag älskar dig, jag vill älska dig fritt, äga dig helt, från hjässan till fotabjället.
   Och han tryckte henne våldsamt intill sig och förvirrade henne med sina kyssar.
   Skrämd och samtidigt blyg satte hon sig alltjämt till motvärn. Men han grep henne om midjan, lyfte upp och bar henne genom regnet, som nu hade övergått till en störtskur.
   Dörren stod öppen. De trevade sig uppför yttertrappan, och när de hade kommit in i rummet, sköt hon för reglarna, medan han drog eld på en tändsticka.
   Hon sjönk halvt vanmäktig ned i en fåtölj. Han lade sig på knä och klädde långsamt av henne, började med skorna och strumporna för att kunna kyssa hennes fötter.
  — Nej, nej, Etienne, flämtade hon, jag ber dig, låt mig förbli en hederlig kvinna. Jag skulle hysa för mycket agg till dig efteråt. Allt det där är så fult och plumpt. Kan man inte älska varann enbart med själen… Kan man inte det, Etienne?
   Med en kammarjungfrus skicklighet och med en lidelsefull mans snabbhet knäppte, knöt, hakade och snörde han upp utan att låta hejda sig. Och när hon ville resa sig för att undkomma hans oblyga händer, steg hon plötsligt upp ur klänningen, underkjolen och underplaggen fullständigt naken som när en hand stickes fram ur en ärm.
   Bestört skyndade hon mot sängen för att gömma sig bakom förhängena. Det var en farlig reträtt. Han följde efter. Men i sin brådska lösgjorde han alltför hastigt värjan, och den föll med buller och brak i golvet.
   Genast trängde en långdragen klagan, ett skarpt, ihållande barnskrik ut ur rummet intill, dit dörren stod öppen.
  — Å, nu har du väckt André, viskade hon. Han kommer inte att somna om.
   Hennes son var femton månader gammal och hade sitt sovrum intill moderns för att hon ständigt skulle kunna vaka över honom.
   Kaptenen var vild av lidelse och hörde inte på henne.
  — Vad gör det? Vad gör det? Jag älskar dig. Du tillhör mig. Mathilde.
   Men hon kämpade emot, förtvivlad och förfärad.
  — Nej, nej! Hör hur han skriker! Han kommer att väcka amman. Vad skulle vi göra, om hon kom? Då vore vi förlorade. Hör på, Etienne, när han börjar så där om nätterna, går hans far och hämtar honom och lägger honom i vår säng för att lugna honom. Då tystnar han genast. Det finns inget annat sätt. Låt mig gå och hämta honom, Etienne.
   Barnet tjöt och utstötte sådana genomträngande skrik, som tränger igenom de tjockaste murar och som man kan höra från gatan, när man går förbi ett hus.
   Kaptenen reste sig bestört, och Mathilde skyndade in efter den lille och lade honom i sin säng. Då tystnade han.
   Etienne satte sig grensle på en stol och rullade en cigarrett. Efter knappa fem minuter hade André somnat.
  — Nu ska jag bära in honom, viskade modern.
   Oändligt försiktigt lade hon ned barnet i vaggan.
   När hon kom tillbaka, väntade kaptenen på henne med öppna armar.
   Vansinnig av kärlek slöt han henne i sin famn. Och slutligen besegrad tryckte hon sig intill honom och stammade: — Etienne … Etienne… min älskade! Å, om du visste hur … hur …
   André började åter skrika. Kaptenen röt i raseri:
  — För tusan, vilken snorunge! Kan inte det där kräket hålla sig tyst?
   Nej, snorungen höll sig inte tyst. Han formligen bölade.
   Mathilde tyckte sig höra någon röra sig i övre våningen. Det var säkert amman, som kom. Hon störtade in, tog sin son och bar honom tillbaka till sin säng. Då tystnade han genast.
   Tre gånger i följd lade hon honom tillbaka i vaggan. Tre gånger i följd måste hon åter hämta honom.
   Kapten Sommerive avlägsnade sig en timme före gryningen, svärande som en borstbindare.
   Men för att stilla hans otålighet hade Mathilde lovat att än en gång ta emot honom redan samma kväll.
   Han infann sig liksom föregående dag men otåligare, eldigare, mer än någonsin upphetsad av väntan.
   Han vidtog försiktighetsmåttet att varsamt, med båda händerna lägga ifrån sig värjan på en stol; han tog av sig stövlarna som en tjuv och talade så lågmält att Mathilde knappt kunde höra honom. Till slut var han nära att uppnå fullkomlig lycka, då det knarrade till i golvet eller i någon möbel eller kanske i själva sängen. Det var ett skarpt ljud som om något stöd hade brustit, och det besvarades omedelbart av ett skrik, till en början svagt, sedan starkare än någonsin. André hade vaknat.
   Han gläfste som en räv. Om han fortsatte på det viset, skulle säkert hela huset komma på fötter.
   Modern störtade sig som en vansinnig in och hämtade honom. Kaptenen steg inte upp. Han var rasande. Så sträckte han försiktigt ut handen, tog litet av pojkens hud mellan två fingrar, var som helst, på höften eller kanske på bakdelen, och nöp till. Barnet slog omkring sig och tjöt så att trumhinnorna kunde sprängas. Då blev kaptenen utom sig och nöp hårdare, överallt, i raseri. Han grep häftigt tag i en hudvalk, tryckte våldsamt till och vred om, släppte den sedan för att gripa tag i en annan intill den, så ytterligare en längre bort och till slut ännu en.
   Barnet tjöt som en stucken gris eller en piskad hund. Den förgråtna modern kysste och smekte det, försökte lugna det och kväva skriken med sina kyssar. Men André blev blå i ansiktet som om han höll på ätt få kramp och rörde sina små händer och fötter på ett skrämmande, hjärtslitande sätt.
   Kaptenen sade lågmält:
  — Försök att lägga tillbaka honom i vaggan. Då kanske han lugnar sig.
   Mathilde gick mot det andra rummet med sin son i famnen.
   Så snart han hade kommit ur sin mors säng, blev skriken svagare, och när han kom tillbaka till sin vagga, tystnade han och gav endast ifrån sig en och annan snyftning.
   Återstoden av natten blev lugn, och kaptenen blev lycklig.
   Följande natt återvände han. Då han råkade tala litet högt, vaknade André igen och började skrika. Modern gick skyndsamt och hämtade honom, men kaptenen nöp honom så hårt och länge att den lille var nära att kvävas, vände ut ögonvitorna och började tugga fradga.
   När modern lade honom tillbaka i vaggan, lugnade han sig genast.
   Efter fyra dagar grät han inte längre för att få komma till moderns säng.
   Notarien återkom på lördagskvällen. Han intog på nytt sin plats vid den husliga härden och i den äktenskapliga kammaren.
   Eftersom han var trött av resan, lade han sig tidigt. Så snart han återtagit sina vanor och noggrant uppfyllt en hederlig och metodisk mans förpliktelser, sade han förvånad:
  — Nej, men André gråter ju inte i kväll. Gå och hämta hit honom en stund, Mathilde. Jag tycker om att ha honom här mellan oss.
  — Nej, men André gråter ju inte i kväll. Gå och hämta hit honom en stund, Mathilde. Jag tycker om att ha honom här mellan oss.
   Hustrun steg genast upp och hämtade pojken, men så snart han befann sig i den säng, där han några dagar tidigare så gärna hade somnat, började han förskräckt vrida sig och skrika så häftigt att hon åter måste bära in honom i vaggan.
   Notarie Moreau kunde inte nog förvåna sig.
  — Så underligt! Vad är det med honom i kväll? Varför är han så sömnig?
  — Så här har han varit hela tiden du har varit borta, svarade hustrun. Jag har inte kunnat ta honom till mig en enda gång.
   När barnet vaknade på morgonen, började det leka och skratta och fäkta med sina små händer.
   Notarien sprang in, kysste rörd sin telning, tog honom i famnen och bar in honom till den äkta sängen. André skrattade överljutt som små varelser gör, vilkas tankar ännu är oklara. Plötsligt fick han syn på sängen och modern, och hans lilla glada ansikte förvreds av förtvivlan, medan vilda skrik trängde fram ur hans strupe och han slog omkring sig som om man hade torterat honom.
  — Det är något fel med barnet, mumlade fadern förvånad och drog med en van rörelse upp den lilles skjorta. Aha, utropade han bestört.
   Vaderna, höfterna, korsryggen, hela den lilles bakdel var marmorerade av blånader, stora som femfrancsmynt.
  — Titta, Mathilde, det är förfärligt! utropade notarie Moreau.
   Modern störtade upprörd fram. Mitt i varje blånad avtecknade sig en violett strimma, där blodet hade stockat sig. Det var säkert någon av de underliga åkommor, där huden än blir full av blemmor som ryggen på en padda, än fjällig som på en krokodil.
   Föräldrarna såg upprörda på varandra.
  — Vi måste skicka efter läkaren! sade notarie Moreau.
   Men Mathilde hade blivit blekare än ett lik och betraktade oavvänt sin leopardfläckige son. Och plötsligt utstötte hon ett skrik, ett häftigt, oöverlagt skrik, som om hon hade varseblivit någon, som fyllde henne med fasa:
  — Å, den uslingen!
  — Vad? Vem talar du om? Vilken usling? frågade notarie Moreau förvånad.
   Hon rodnade ända till hårfästet och stammade:
  — Det är ingenting … du förstår … jag anar … det… vi behöver inte skicka efter läkaren… det är säkert den där uslingen till amma, som nyper lillen för att tysta honom, när han skriker.
   Notarien blev rasande, gick och hämtade amman och var nära att slå henne. Hon nekade fräckt men blev ändå avskedad.
   Och hennes uppförande blev en visa i staden så att hon inte kunde få någon ny anställning.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.