FANDOM


Besvikelsen

Jag kände hur kulan gick rakt in i armen. Smärtan var outhärdlig. Det bultade i hela armen och jag kände lukten av krut och bensin smyga in i näsan. Ögonen var vattniga. Jag kunde knappt se något.

Jag hade blivit bedragen. Besviken försökte jag lyfta min kropp från cementgolvet i parkeringshuset. Armarna och benen kändes som bly. Tillslut lyckades jag komma upp på benen. Men jag trillade direkt ner på knän igen. Gråtande satt jag på huk och slog in numret på mobilen. 1-1-2.

– SOS 112 vad har inträffat? Hörde jag från mobilen.

Jag kunde knappt prata men satte örat mot skärmen ändå.

– De sköt mig, skicka polisbil snälla! Sa jag med gråten i halsen.

– Vilka skö- Först av allt vart befinner du dig? Sa kvinnan på sos med darr i rösten.

Hur hamnade jag här? Hur kunde jag ligga här med en kula i armen bedragen på tiotusentals kronor? Varför? Det var helt blankt i huvudet. Mitt liv hade nått botten. Jag hade varit pengarkåt. Jag hade trott att alla pengar skulle göra mig glad, mäktig och cool. Men det hade blivit tvärt om. Jag kände den största skammen någonsin. Hur skulle jag någonsin kunna förklara detta för mamma och pappa? Det fanns ingen lösning på det.

En medellång kvinna gick förbi, kastade en blick mot mig och såg mina tårar rinna ner och färga cementen en ton mörkare. Hon gick till sin bil, låste upp dörren och gick in i bilen. Utan att ha sagt ett ord till mig körde hon därifrån.

– Hallå? Är du kvar på linjen? hörde jag från mobilen. Jag tog upp mobilen från marken.

– Jag är i P-huset vid gallerian i Stockholm, det var el familias som gjorde det! De tvingade mig! Sa jag med mellanrum för att kunna andas. Då hörde jag sirenerna. Ambulansen och polisen kom fräsande fram i huset. Då svartnade det för ögonen. Jag kände en lättnad, som om alla problemen bara pyst ut ur kroppen. Det var som en befrielse.


Av: Aron Englundh 6a

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.