De mikroskopiska jättarna

Det hände alldeles i slutskedet av det Stora Kriget, då världen var söndertrasad från pol till pol och arkiv och dokumentskåp redan var fulla av underliga historier om märkliga olyckor och otroliga uppfinningar i krigets tjänst.
   Många av rapporterna var av det slaget, som man tvivlande höjer på ögonbrynen åt, innan man låser in dem för att glömma bort dem.
   Men denna speciella historia kommer aldrig att bli glömd, inte av mig. Eftersom jag med egna ögon såg vad som hände och skedde, och det var också jag som skrev och skickade in rapporten.
   Hela världen skrek efter koppar. Krigsindustrin behövde det, bakom stridslinjerna behövdes det, statsmän ljög för att komma över det och nationalbanker skrev ut räkningar (som aldrig skulle betalas) för att få tag på det.
   Koppar, koppar, koppar!
   Varenda gruva i världen arbetade för högtryck, män riskerade livet för att samla upp den åtråvärda metallen från slagfälten. Och ändå ropade världen bara på mer och mer koppar.
   Uppe i Lake Superior-regionen hade vi borrat oss ner tio tusen meter för att hämta upp det. Men eftersom vilka priser som helst betalades för kopparn, sänkte vi ett av schakten till nästan femton tusen meter, och där nere hade vi turen att träffa på en åder av så gott som ren metall.
   Det var kort efter det som min assistent, en ung gruvingenjör vid namn Belmont, kom in på mitt kontor med ögonen lysande av upptäckariver.
  — Vi har kommit på det största arkeologiska fyndet efter Rosette-stenen! sa han entusiastiskt. I det nya schaktet. Jag ska genast ringa Smithsonian-institutet. Det kan vara krig aldrig så mycket, professorerna där kommer att glömma allt när de får se vad jag hittat.
   Jim Belmont var en mycket fantasifull ung man, och det 'hände att han rusade åstad utan att tänka sig för det minsta.
  — Vänta ett tag, bad jag. Vad är det du har hittat? Förhistoriska ben? Eller ett nytt fossilt monster?
  — Inga ben, sa Belmont och rörde sig fram mot kontrollbordet via vilket vi kunde ringa direkt till Washington. Fotspår! Fossila fotspår, Frayter!
   Klippgrunden där nere var miljontals år gammal. Berget där hade kommit till långt före den pleistocena eran, det visste jag.
  — Omöjligt! utbrast jag.
  — Men de finns där ändå! Inpressade i berget. Fotspår efter människor. Det kommer att ställa all vetenskap om människans ålder på huvudet!
   Belmont drog ett djupt andedrag och såg på mig med lysande ögon.
  — Och inte nog med det, nästan viskade han. Det är spår efter skodda fötter, Frank! Människorna som gick där för miljoner år sedan hade skor på fötterna! Vi har snubblat över lämningar av en civilisation som existerade långt innan våra vetenskapare räknar med att människan uppenbarade sig på jorden.
   Jag tvivlade fortfarande. Mänskliga fotspår på femton tusen meters djup. Och spår efter skodda fötter dessutom!
  — Är det som du säger, sa jag, kan det helt enkelt vara spår efter våra egna arbetare. Och om någon från institutet kom hit och såg dem skulle de skratta ihjäl sig.
  — Nej, nej, sa Belmont. Det är omöjligt. Du förstår, fotspåren är så små. Det glömde jag visst att säga i ivern. Men de som gjort de här spåren kan inte ha varit mer än på sin höjd en halv meter långa, för spåren är inte större än cirka sju centimeter.
  — Var såg du dem?
  — Alldeles i närheten av vår betonggjutning. Den vi gjorde för att fylla ut hålet längst bort i schaktet.
  — Några av arbetarna har kanske skojat med dig?
  — Du är född tvivlare! utbrast Belmont. Skojat! Och det är kanske spår efter våra egna arbetare! Hörde du inte att spåren är intryckta i själva berggrunden? Tror du någon arbetare skulle göra sig besvär med att karva ut ett dussin perfekta fotspårsminiatyrer bara för att skoja! Eller tror du att någon av våra män har så små fötter! Och om någon av dem hade det, hur skulle han kunna avsätta spår i urberget? Jag säger dig att det rör sig om fossila spår! De gjordes för miljoner år sedan, då berget var mjukt som gyttja, och de bevarades där när den omvandlades till solid grund.
  — Och jag säger dig, replikerade jag hetsigt, att det är omöjligt! Det är omöjligt, därför att jag personligen övervakade den gjutningen, och då skulle jag ha sett spåren om de funnits där.
  — Följ med och titta då, sa Belmont enkelt.
   Jag tog min hjälm och följde efter honom ut.
   Det tar tid att ta sig femton tusen meter ner i jordens inre. Och det måste ta tid, eftersom tryck- och temperaturförändringarna på det djupet utsätter den mänskliga organismen för enorma påfrestningar, som den endast gradvis och sakta förmår anpassa sig till.
   Då vi äntligen var nere hade jag nästan blivit övertygad om att Belmont förlorat förståndet. Men hade jag nu kommit så långt tänkte jag fortsätta och övertyga mig om att han sett fel.
   Fossila fotspår efter människor som inte varit mer än en halvmeter långa, men haft skor precis lika våra, och som pressat in sina spår i solitt berg. På femton tusen meters djup. Dumheter!
   Vi gick alldeles förbi den nya gjutningen, och jag glömde ett ögonblick varför vi var här. Jag njöt av anblicken av den släta sprickfria ytan. Det hade i sanning varit ett stort problem att åstadkomma både utfyllnaden och väggen bakom den.
   Medan vi höll på att borra oss allt längre in i Moder Jord, hade vi helt oväntat stött på bergslager som egentligen inte alls borde finnas just där. Det låg i tunna lager, och bestod av ett mjukt nästan svampartat material fullt av gapande hål och sprickor. Det låg mellan hårda berget som en mjuk märgsträng, och vi hade som sagt gjutit betong både över och bakom, för att inte råka ut för sprickor.
  — Här! sa Belmont plötsligt, och pekade på marken. Titta!
   Jag såg, och fick en chock som jag fortfarande känner av. För där, rakt framför mig, ungefär en centimeter ner i själva berget alldeles vid foten av min betongvägg, var fotspåren. De egendomligaste och minsta man någonsin kan tänka sig.
   Jim Belmont hade sagt att de var ungefär sju centimeter långa. Men han hade faktiskt överskattat deras storlek. Jag uppskattade dem till knappt sex centimeter. Och att de små fötterna burit skor var odiskutabelt. Skor med sulor och klackar, alldeles som våra egna!
   Jag stirrade ett ögonblick misstroget på det jag såg. Och jag skakades av en häftig oförklarlig rysning.
   Jag hade tillbringat timmar just på den här platsen medan vi höll på med vår betonggjutning. Och jag hade inte sett de små spåren. Ändå var de här, cirka ett dussin av något varierande storlek. Hur hade jag kunnat undgå att se dem?
  — Miljoner år gamla, viskade Belmont extatiskt. Avsatta innan berget stelnade. Ett bevis för att civilisationen fanns långt innan någon trodde att människan fanns. Frank, jag ... För guds skull! Se på väggen! Betongväggen, Frank!
   Jag stirrade i den riktning han pekade, och såg en annan oförklarlig företeelse. Oförklarlig? Nej, omöjlig!
   Den kompakta väggen verkade plötsligt mjölkig, som ett ofantligt block av råglas. Vi såg in i den under bråkdelen av en sekund, innan visionen var borta.
   Åter skakades jag av en häftig isande rysning. Jag frös, trots hettan där nere.
   Ett ögonblick hade jag trott mig se en rörelse i betongen. En vag lysande rörelse, som var försvunnen nästan innan jag hunnit uppfatta den. Eller hade jag inbillat mig alltsammans? Var det hettan i förening med de underliga fotspåren som gjort mig en smula huvudyr?
  — Genomskinlig betong, sa Belmont. Otroligt! Men egentligen är det inte så viktigt. Fotspåren är viktigare. Ska vi ta och ringa institutet, Frank?
   Jag svarade inte, eftersom jag just upptäckt ännu en egendomlighet. Fotspåren gick bara i två riktningar. De kom från betongväggen, och ledde in mot den igen. Och jag kunde fortfarande svära på att de inte funnits där för tre dagar sedan, då jag ytterst omsorgsfullt hade slutinspekterat vårt arbete.
   Men de måste naturligtvis ha funnits där! De hade funnits där i miljoner år, om inte mycket längre.
  — Vi väntar ett tag, hörde jag mig själv säga. Spåren försvinner inte. De kommer alltid att finnas där.
  — Varför ska vi vänta?
   Jag såg på Belmont och såg hans ögon vidgas när han betraktade mig.
  — Det finns något mer underligt med de här spåren, sa jag. Fossila fotspår efter dvärgar är fantastiskt nog. Men ser du hur de går ut från väggen — och tillbaka igen?
   Nu var det Belmonts tur att se på mig som om han trott att jag förlorat förståndet. Så skrattade han.
  — Fotspåren fanns här långt långt innan väggen göts, Frank. Det är bara slumpen som gör att de verkar gå ut från den och tillbaka till den. Men okay, vi kan vänta med att ringa Smithsonian. Det är ju riktigt som du säger att ...
   Han avbröt sig och iakttog berget under våra fötter.
  — Vad är det? frågade jag.
  — När jag var här nere för bara ett par timmar sedan, räknade jag till tolv små fötter. Men nu ser jag fyra till. Nog är det väl lustigt hur ens observationsförmåga kan variera.
  — Ja, sa jag lågt. Ja, det är mycket — lustigt.
   Under resten av dagen hade jag för mycket att göra för att hinna grubbla över spåren. Men någonstans inom mig molade tanken på dem ständigt.
   Små människor, små män med moderna skor. Varelser som existerat för länge länge sedan. Hur hade de sett ut? Eftersom spåren efter deras fötter var så lika våra egna spår, låg det nära till hands att föreställa sig dem som mikroskopiska små nutidsmänniskor. Och i vilket ärende hade de varit ute, när de lämnade sina avtryck i den mjuka marken för miljontals år sedan?
   Jag intalade mig ideligen att det var för miljontals år sedan, men på något sätt vägrade jag att godta den tanken.
   Och när sedan Carson, min förman, kom till mig efter arbetstidens slut, då de sista av männen lämnat schaktet. Ja då ...
   Carson var en gammal man. Alla unga män, utom specialister som Belmont och jag och en del andra, var vid fronten. Han var nästan sjuttio år, sansad och klok. Det var inte vanligt att se hans ansikte så fårat av oro som det var nu, när han kom fram till mig.
  — Mr Frayter, sa han, jag är rädd att det kan bli besvärligt med karlarna.
  — Löneförhöjning? frågade jag.
  — Nej, sa Carson, nej, det rör sig om något helt annat. Det var Steve Boland som började.
   Han skickade i väg en stråle tobakssaft och prickade ett bulthuvud.
  — Steve jobbar där nere i det nya schaktet. I närheten av betongväggen. Och han har spritt ut en massa nonsens bland karlarna. Han påstår att han ibland kan se ett stycke in i betongen. Att den blir liksom genomskinlig ...
  — Det stämmer, avbröt jag. Jag var där nere i eftermiddags, och av någon underlig anledning blir betongen ibland just liksom genomskinlig. Som råglas ungefär. Men jag tvivlar inte på att vi kan analysera och komma till rätta med fenomenet utan att ödsla en mängd onödiga ord på det.
  — Kanske ni har rätt, svarade Carson lugnt. Kunde det beskedet få Steve att sluta dilla, skulle det rädda honom från att få sparken.
  — Vad säger han då? Något mera?
  — Han påstår bestämt att han såg en man inne i väggen för två timmar sedan. En liten man. Jag stirrade på Carson.
  — Jag vet att det låter tokigt, och Steve är ju en hetsporre, fortsatte den gamle. Men det värsta är att han fått mer än hälften av arbetsstyrkan att tro på det. Han säger att han såg en man, cirka en halv meter lång, och mannen tittade ut på honom ur väggen. Mannen var klädd i något slags lindor av ett lysande material. Det såg ut som om han hade ett skal av metall på sig. Han såg på Steve i gott och väl en minut, innan han vände sig om och promenerade tillbaka in i betongen som om den inte varit något annat än tjock dimma. Steve kunde se honom någon halvmeter in i väggen innan han försvann.
   Jag log mot Carson, men jag kände svetten samlas i armhålorna och sippra ner utefter sidorna.
  — Skicka Steve till mig, sa jag. Jag vill gärna höra hans historia, jag också. Och gör vad ni kan för att avliva den man och man emellan.
   Carson suckade.
  — Det blir inte lätt, mr Frayter. Ni förstår, det finns fotspår där nere också. Små spår, som kan ha blivit gjorda av det där som Steve trodde att han såg.
  — Tror ni att en halvmetersman kan trycka sina fotspår en centimeter in i en absolut solid berggrund? Tror ni ...
   Jag avbröt mig hastigt, men det var redan för sent.
  — Ni har också sett dem! utbrast Carson, och i hans ögon fanns nu något annat än bara bekymmer.
   Jag sa honom hur och när fotspåren kommit till.
  — Jag ska skicka upp Steve till er, var allt han svarade. Men han undvek att se mig i ögonen.
   Steve Boland var en duktig och stark man på cirka femtio år. Även om han inte var en av mina allra bästa arbetare, hade jag aldrig hört några klagomål på honom.
   Han upprepade sin historia för mig, och jag gjorde vad jag kunde för att mildra den skräck som under berättelsens gång kröp fram i hans blick.
  — Ni såg spåren, miljoner år gamla, sa jag. Och så inbillade ni er också att ni såg en av dem som gjorde dem för så länge sedan. Använd huvudet, karl! Ingenting, vad det vara må, kan leva och röra sig i gjuten betong!
  — Jag inbillar mig ingenting, mr Frayter, sa Boland sturigt. Jag såg vad jag såg. En liten man i en lysande dräkt inne i betongen. Och de där spåren gjordes inte för miljoner år sedan. De gjordes någon gång under de senaste dagarna.
   Jag kom ingen vart med honom. Han var skräckslagen under ytan av sin hårt tillkämpade självbehärskning.
  — Jag slutar, mr Frayter, sa han om ni inte flyttar mig till ett annat schakt högre upp. Dit ner går jag aldrig mera.
   När han hade gått skickade jag efter Belmont. Jag berättade vad som hänt inne på kontoret.
  — Det kan bli allvarligt, slutade jag. Vi måste se till att stoppa historien genast.
  — Vilka fånerier! skrattade han. Men du har rätt, vi måste stoppa pratet. Frågan är bara hur.
  — Vi avblåser nattskiftet där nere, sa jag. Och du och jag ska tillbringa natten där och hålla väggen under uppsikt. Varsko alla det berör, och fråga dem om de godtar vårt ord när vi kommer upp i morgon igen. Jag utgår naturligtvis ifrån att ingenting kommer att hända.
   Belmont nickade och skrattade.
  — Men ta med dig ett gevär, la jag till och tittade på en fläck ovanför hans huvud.
  — Varför det?
  — Tja, varför inte, sa jag och ryckte på axlarna. Ett gevär väger inte mycket. Det gör inte en revolver heller förresten, så vi kan lika gärna ta var sin sådan i stället. Dem kan man bära i bältet.
   Han skrattade då han gick för att ge männen order om att bryta nattskiftet.
   Och vi två började ensamma den långsamma och långa färden neråt.
   I underjorden existerar varken dag eller natt. Men på något sätt kände Belmont och jag på oss, där vi kröp fram i den trånga gången mot schaktet, att det inte längre var dag. Vi kunde känna nattmörkret i världen ovanför, midnattsmörkret och tystnaden som inte bröts av något annat än vindens viskande i träden.
   Vi satte oss på klippstyckena med ryggarna mot den skrovliga väggen och stirrade på betongen framför oss. Våra ögon började värka i det grälla elektriska ljuset. Vi kände oss som två dumma åsnor, och vi sa det med jämna mellanrum till varandra.
   Och ändå ...
  — Steve har trots allt några fakta bakom sina dillerier, sa jag. Till exempel att ingen av oss upptäckt fotspåren i klippan förrän alldeles nyligen. Det talar för att de inte funnits där i årtusenden och åter årtusenden. Och du räknade till fler i eftermiddags än du gjorde första gången du såg dem. Och den här förbannade betongen är aningen transparent. Som om någon rörelse inuti den hade förändrat dess grundstruktur.
   Belmont räckte ut tungan åt betongväggen.
  — Om jag vetat att upptäckten av de här spåren skulle göra oss till en samling dårar, grumsade han, skulle jag hållit mun och ...
   Hans röst bröts plötsligt, och han svalde krampaktigt.
  — Se! viskade han och pekade mot den kompakta grå massan av betong.
   Jag såg, men kunde inte märka något ovanligt. Ingenting annat än det vi redan sett en gång, att massan på något sätt blev mjölkigt genomskinlig ett stycke in.
  — Vad är det? snäste jag till, skrämd av uttrycket i Belmonts ansikte. Han suckade och skakade på huvudet.
  — Troligen ingenting alls, sa han. Men jag trodde ett ögonblick att jag såg något inne i väggen. Ett slags rörlig ljus fläck. Men jag skulle gissa att det var samma slags inbillning som drabbade Steve Boland.
   Åter tystnade han tvärt. Och den här gången reste han sig ostadigt.
  — Det är inte inbillning! Titta, Frank! Om inte du kan se det, är det jag som håller på att bli galen!
   Jag stirrade på väggen, och nu kunde jag svära på att jag också såg något.
   Djupt inne i den grå tjocka väggen tycktes en dimmig lysande fläck växa fram. Ungefär som om en jättesvamp långsamt höll på att växa där inne.
  — Du ser det också? andades Belmont.
  — Ja, viskade jag.
  — Tack gode Gud för det! Då är jag normal, eller också är vi båda på väg att bli galna. Vad är det som händer där inne? Det växer och blir större och ljusare ...
   Hans fingrar borrade sig in i min arm.
  — Frank, se! Se!
   Men han behövde inte uppmana mig att se. Fascinerad såg jag, och mitt hjärta började slå som en stångjärnshammare.
   När den ljusa fläcken inne i betongen växte, antog den också en välbekant form. Formen av en människa!
   Människa? Ja, om ni kan tänka er en miniatyrmänniska inte större än en docka.
   En liten människa, knappt en halvmeter lång, inbäddad i betong. Nej, inte inbäddad — för den rörde sig! Den rörde sig i riktning mot oss!
   Belmont och jag kunde bara stirra under lamslagen tystnad. Ingen av oss kom på tanken att bli rädd. Vi var båda allt för uppfyllda av det under vi just bevittnade.
   Om jag sluter ögonen i dag, ser jag det lika tydligt framför mig som jag såg det den natten.
   En liten mänsklig gestalt som kom gående mot oss genom betongen. Den gick framåtlutad, som i hård motvind. Men den gick — i betong!
   Bakom den låg ett svirrande ljussken som påminde om mareld.
   Nu kunde vi se hans ansikte, och jag hörde Belmont flämta till. Ansiktet var lika mänskligt som någonsin våra, med en rak näsa, en välformad mun och ett par ögon som lyste av intelligens.
   Av intelligens — och av något annat.
   Det låg ett dödligt hot i det ögonpar som såg på oss genom den genomskinliga betongväggen. Ett hot, som skulle kommit oss att dra våra vapen, om inte varelsen varit så liten. Man kan inte vara rädd för en dockmänniska, en knapp halvmeter hög.
  — Vad är det? andades Belmont. Och hur kan det röra sig i gjuten betong?
   Jag hade ingen aning. Men jag hade en teori, som fallit mig in så snart jag fått syn på den lilla figuren. Den teorin var allt jag hade att komma med långt senare i min rapport, och nu återgav jag den för Belmont.
  — Det måste vara en hittills fullkomligt okänd form av utveckling, viskade jag. Den måste vara miljoner år gammal, ända från den tiden då den mänskliga rasen delades upp. En del stannade kvar ovan jord, andra gick under jorden i djupa grottor. Men djupt nere i jorden är det en fruktansvärd press och en lika fruktansvärd hetta. Genom årtusendena anpassade sig varelserna till detta. De blev kompakta — kanske ända in i själva atomuppbyggnaden.
   Belmont såg stort på mig.
  — Och nu tillåter dessa förändringar dem, fortsatte jag lika lågt, att obehindrat röra sig genom material som för oss verkar solitt.
  — Men han — den — har ögon, viskade Belmont. Det som i generationer levt djupt inne i jorden har inga ögon. Det är — blint.
  — Djur, ja. Men detta är en människa. Den har i alla fall mänsklig intelligens. Och en gång tog de säkert ljus med sig dit ner.
   Den lilla gestalten var nu bara några centimeter från utsidan av väggen. Den stod där och såg på oss lika intensivt som vi såg på den. Och jag insåg att Steve Boland uppfattat exakt och detaljerat vad han såg.
   Figuren var klädd i något lysande material, som var lindat kring hans lilla kropp i breda remsor. Dräkten påminde mig om något, och äntligen kom jag på vad. Den rymddräkt som våra allra första astronauter burit! Det hade varit nästan exakt likadana metalliknande remsor, som lindats tätt kring kroppen.
  — De måste ha hört oss arbeta i gruvan, viskade jag, och nu har de kommit upp för att se vad som händer. Jag skulle tro att de lever mycket djupare ner än vi kan föreställa oss.
  — Men att gå genom gjuten betong ... mumlade Belmont.
  — De kan göra det därför att deras atomiska substans blivit totalt förändrad och komprimerad. De är kanske lika tunga som stoftet från Sirius, där ett grand väger lika mycket som ett jordiskt ton. Deras kompakta tyngd gör det möjligt för dem att färdas genom ...
   Belmont var så stilla att jag avbröt mig och kastade en blick på honom. Han lyssnade inte på mig. Troligen hade han inte ens hört vad jag sagt. Hans ögon var stora och vilda av rädsla.
  — Där kommer en till! Och en till och en till! Frank, vi är galna! Vi måste vara galna båda två!
   Ytterligare lysande fläckar hade börjat växa inne i betongen. Och ytterligare två små gestalter framträdde ur ljuset. Och de rörde sig framåt, mot oss!
   Nu stod det tre små män i silverglänsande kläder och tittade på oss genom den vägg vi trott vara så stark och solid.
   Belmont kramade på nytt min arm i ett smärtsamt hårt grepp.
  — Deras ögon, viskade han. De ... de tycker inte om oss! Frank, jag är glad att de är så små! Som om vi sett dem bakvänt genom en kikare. Tänk om de varit jättar!
   Han hade rätt. Deras ögon var mycket uttrycksfulla — och mycket hotande. De både liknade och inte liknade människors ögon. Det fattades något i dem. Kanske det som vi med ett otillräckligt ord vanligen kallar för själ.
   Jag läste i dem en nyfikenhet, som var lika stark som den Belmont och jag kände. Men bakom och under nyfikenheten låg — hot.
   Kall vrede lyste i dessa klara själlösa ögon. De små männen tog oss kanske för inkräktare i deras underjordiska värld, och var ursinniga över vår blotta närvaro.
   Och så — både Belmont och jag flämtade högt. En av dem bröt sig ut genom väggen! Först kom en liten hand, en arm och en axel. Så följde hela kroppen efter tills han stod där framför oss. Och som på en given signal följdes han av de båda andra.
   Där stod de, med ryggarna mot betongen, som inte gjort mera motstånd mot dem än mjukost mot en kniv. Och bakom dem var väggen hel och obruten, som om de aldrig gått igenom den.
   Min atomteori måste vara korrekt, tänkte jag.
   Men det var bara en del av mig som tänkte det. För nittionio procent av mig kände plötsligt en växande fasa, som uppslukade allting annat.
   De tre små männen började långsamt gå fram mot oss! Och i varje rörelse låg ett tydligt hot.
   Belmont såg på mig. Osäkert förde vi ner händerna till revolvrarna. Men vi drog dem inte. Man skjuter inte på barn, och de små varelserna föreföll oss fortfarande lika ofarliga som barn, trots att skräcken spred sig som is genom hela min kropp. Och jag tror att Belmont var lika skräckslagen han. Trion stannade någon meter ifrån oss, de små männen tittade upp på oss. De nådde oss knappt till knäna.
   Belmont ropade plötsligt till, hest och pressat och drog sin revolver. En av småttingarna hade stuckit in handen under sin glänsande dräkt och dragit fram en tunn centimeterlång stång. I den lille mannens ögon fanns något som med ens släppte skräckens demoner lösa inom både mig och Belmont. Även om vi inte hade en aning om vad det var den lille höll i handen, kände vi på oss att det var ett dödligt vapen.
   Figuren pekade på Belmont med sin stång och Belmont sköt. Jag fyrade av mot de båda andra.
   När skotten dånade genom tunneln, undslapp mig ett rop av förvåning.
   Kulan hade träffat en av de små figurerna, jag såg den träffa. Men den lille stod kvar, fullkomligt oberörd och helt osårad!
   Belmont sköt på nytt, jag också. Våra kulor gjorde ingen som helst verkan på de metallglänsande varelserna framför oss.
  — Kulorna går rakt igenom dem! vrålade Belmont panikslaget och pekade.
   Bakom männen visade långa djupa fåror i betongen var kulorna slagit i och rikoschetterat. Men jag skakade på huvudet, för jag hade sett vad som undgått Belmont.
  — Det är inte kulorna som går genom dem! Det är de som går genom kulorna! skrek jag. Vad slags materia de än är gjorda av, så är den tätare än bly!
   Den lille med stången tog ännu ett steg mot oss. Och då såg jag något som vi i vår förvirring totalt glömt bort att tänka på. Jag såg hur de små fotspåren blivit till.
   När mannen gick framåt såg jag hur hans fötter sjönk in i urberget, som om han gått i mjukt smör. Den lilla gestalten var så tung, att den sjönk ner i sten lika lätt som en människa sjunker i gyttja!
   Och nu — den tunna stången flammade till i änden. Och jag hörde Belmont skrika. Han skrek bara en enda gång, högt och skärande.
   Han föll, och jag stirrade på honom så chockad att jag knappast fattade vad som hänt. Än mindre förmådde jag röra mig. Jag såg honom falla utan att ens orka känna något.
   Högra halvan av hans bröstkorg var borta. Där den funnits fanns nu bara en gapande krater!
   Det hade inte hörts ett ljud från vapnet i den lilles hand, det enda som syntes var den sekundsnabba flamman i stångens ända. Men Belmont hade trasats sönder. Han var död, med halva bröstkorgen totalt utplånad.
   Jag hörde mig själv vråla som en besatt och kände vapnet i min hand kasta och rycka då jag blint tömde magasinet. Den lilla stången vändes nu hotfullt åt mitt håll, och jag stirrade oförstående ner på min högra hand, som så nyss hållit en eldspottande revolver.
   Nu fanns varken vapen eller hand kvar!
   Jag hörde mina egna skrik som från ett mycket långt avstånd. Jag kände ingen smärta, eftersom den chock jag fått var så stark att allt annat i mitt nervsystem trubbats av intill obefintlighet. Det enda jag kände var en glödande meningslös vrede.
   Jag kastade mig över de tre små gestalterna. Med all styrka jag hade kvar måttade jag en fruktansvärd spark mot den vapenförsedde. Det låg död i den sparken, och jag ville döda! Jag ville döda dem alla tre! Jag hade bara en tanke inom mig — att döda och förstöra.
   Sparken jag måttade var kraftig nog för att fälla en oxe.
   Och jag träffade den lille mitt i ryggen.
   Då skrek jag igen, och sjönk till golvet med en vitglödande smärta brinnande genom fot och ben. Jag tyckte mig höra knastret av splittrade ben.
   Den lille mannen log blekt och sträckte ut handen mot Belmonts döda kropp. Mig ignorerade han så fullständigt som om jag inte funnits.
   Genom röda dimmor av smärta såg jag honom lyfta Belmont lika lätt som om han varit en fluga. På rak arm lyfte han kroppen från golvet och började gå med den mot betongväggen!
   Krypande på knäna försökte jag följa efter, men en av de andra körde knytnäven i mitt lår. Den sjönk in i mitt kött tills hans arm var begravd i det upp till armbågen. Då drog han tillbaka armen och jag stirrade på mitt byxben. Inget hål, inget märke alls, och det hade inte ens gjort ont.
   Den lille såg perplex först på mig, sedan på sin ännu knutna näve. Så slöt han sig till de andra två. De var framme vid väggen nu.
   På något sätt verkade de bekymrade och osäkra. De såg på varandra, och jag antar att det mellan dem fanns något slag av telepati som uppfångade och vidarebefordrade meddelanden.
   En av dem lyfte åter upp den döde Belmont och alla tre gick in genom betongväggen. Jag såg dem bana sig väg genom den, framåtlutade som i hård vind. Och jag såg dem släppa ner Belmont och fatta tag i hans ena arm för att dra honom efter sig. Och jag såg honom pressas mot den hårda väggen, allt medan mannen från andra sidan drog i honom.
   Som i blixtbelysning förstod jag med ens vad som hänt, och troligen blev jag tillfälligt sinnesförvirrad.
   De små männen hade dödat Belmont av samma orsak som en samlare tar livet av en sällsynt insekt. De ville ta honom med sig till sin underjordiska värld för att dissekera och studera honom. Det var därför de försökte dra honom med sig genom den solida väggen, som mot deras enorma specifika vikt inte gjorde större motstånd än en mjukost. Det hade inte gått upp för dem att Belmont var gjord av annat material och inte var en bråkdel så tung som de.
   Jag kastade mig mot väggen där min väns döda kropp låg som klistrad, därför att den lille mannen på andra sidan försökte sätta sig över alla de fysikens lagar som är kända för oss jordmänniskor.
   De små var ytterst upprörda och bekymrade nu. Trots mina smärtor och mitt ursinne märkte jag det på dem. En av dem grep om ledarens arm och pekade ivrigt neråt.
   Ledaren höjde sitt diminutiva vapen, och än en gång såg jag den sekundsnabba flamman i dess spets. Sedan såg jag att väldigt hål öppna sig i väggen kring Belmonts kropp.
   Vad använde de för slags ammunition? Var det gas, så komprimerad att den blivit nästan fast i konsistensen? Och var det den enorma utvidgningen av gasen som åstadkom dessa gapande kratrar?
   De drog min vän genom hålet i väggen. Men när kroppen fortfarande vägrade att följa med dem genom den hårda betongen, gav de slutligen upp.
   En av dem förlorade balansen och sjönk i betongen så som en människa kan tänkas sjunka i mjukt slam. De båda andra lyfte upp honom och bar honom med sig —- neråt.
   Jag såg dem försvinna, såg de virvlande ljusfläckarna i deras spår och stirrade med svidande ögon efter dem, tills de försvann ur sikte.

De hittade mig en timme senare. Det var män som ideligen anropat oss i radion, och slutligen gått ner för att se vad som hänt när varken Belmont eller jag svarade.
   De hittade mig yrande och halvt vansinnig på golvet bredvid Belmonts kropp. Och de var tvungna att surra mig med rep för att kunna få mig upp ur schaktet.
   De anklagade mig för mord och sabotage. För följande dag lyckades jag bli ensam tillräckligt länge för att hinna sänka en väldig dynamitladdning i det nya djupa schaktet och spränga sönder det så att allt arbete där nere blev omöjliggjort för all framtid.
   Men juryns utslag blev »icke skyldig».
   Domstolens utslag löd sålunda, att Belmont dödats och jag förlorat min högra arm i en explosion, vars orsaker var okända. Och jag hade drabbats av tillfällig sinnesförvirring på grund av det djup jag vistats på.
   Vidare ansåg domstolen att schaktet som sådant varit otjänligt som arbetsplats, och för djupt för att vara förtjänstgivande, även i en värld som skrek efter koppar och ständigt mera koppar.
   Jag blev frikänd, och skickade in min rapport. Den hamnade troligen 'bland dem, som tjänstemännen avfärdade som fullkomligt otroliga. Ingen kommer att läsa min rapport, men jag kan inte glömma händelserna bakom den.
   Ofta tänker jag på vad som skulle hända om dessa mikroskopiska jättar en dag beslutar sig för att lämna sina underjordiska boningar och ta jordens yta i besittning.
   Myriader av dem, små varelser med enorm vikt, lika civiliserade som vi — om inte mera — med för oss helt okända fruktansvärt dödliga vapen. Och osårbara för varje slag av vapen vi skulle kunna möta dem med.
   Kommer de en dag? Kommer de upp genom sina tunnlar, kallt beslutna att ta jorden i besittning när den åter blivit grön och grönskande, i stället för att som nu vara svartbränd och sargad?
   Om de kommer, hoppas jag för länge sedan vara död!

Originalets titel: The Microscopic Giants. Först publicerad 1936 i "Science Fiction Terror Tales".