FANDOM



Av: Charlotte Perkins Gilman

"Det unika med Den gula tapeten är att novellen klart och öppet visar att den sinnessjuka kvinnan i själva verket är den som ser klart, den som har genomskådat det patriarkaliska samhällets tvångströja för kvinnorna."
   Märta Tikkanen

Mycket sällan skaffar sig vanligt folk som John och jag fädernegårdar för sommarbruk.
   Ett hus i kolonialstil, ett arvegods, jag skulle nästan kunna säga ett spökslott — och nå höjden av romantisk lycka — men det skulle vara att begära för mycket av ödet!
   Och ändå vill jag stolt påstå att det är något underligt med det här huset.
   Om det inte vore det, varför skulle det då vara så billigt att hyra? Och varför skulle det ha stått obebott så länge?
   John skrattar åt mig förstås, men det är precis vad man väntar sig i äktenskapet.
   John är i högsta grad realist. Han tål inte fantasier, han är ohyggligt rädd för allt vad vidskepelse heter och han hånar öppet allt tal om saker och ting som man inte kan ta på eller gestalta i siffror.
   John är läkare, och kanske — (jag skulle naturligtvis inte säga det till en enda levande varelse, men det här är ju bara ett stycke papper och till stor hjälp för mig) — kanske är det ett av skälen till att jag inte blir fortare frisk.
   Han tror nämligen inte att jag är sjuk.
   Och vad kan man göra åt det?
   Om en ansedd läkare, därtill ens egen man, försäkrar vänner och släktingar att det faktiskt inte är något fel på en annat än en tillfällig depression — en lätt hysterisk tendens — vad kan man göra?
   Min bror är också läkare, likaså ansedd, och han säger precis likadant.
   Så jag tar till fosfater och fosfiter — vilketdera det nu är, och stärkande medicin och resor och frisk luft, och motion, och är absolut förbjuden att "arbeta" förrän jag är frisk igen.
   Jag tror de har fel.
   Jag tror att ett trevligt arbete med stimulans och omväxling skulle göra mig gott.
   Men vad kan jag göra?
   En tid skrev jag i alla fall; men det tröttar faktiskt ut mig rätt mycket — att tvingas göra det i smyg, eller också möta kraftigt motstånd.
   Ibland tror jag att om jag i mitt tillstånd mötte mindre motstånd och hade mer umgänge och stimulans — men John säger att det värsta jag kan göra är att grubbla över mitt tillstånd, och jag tillstår att det alltid får mig att känna mig dålig.
   Så jag lämnar det och berättar om huset.
   Ett underbart ställe! Det ligger alldeles för sig självt en bra bit från vägen, nästan en halvmil från byn. Det får mig att tänka på engelska ställen som man läser om, för här finns häckar och murar och grindar med lås, och fullt av separata små hus för trädgårdsmästare och sådana.
   Här finns en utsökt trädgård! Jag har aldrig förr sett en sådan trädgård — stor och skuggig, full av buxbomskantade gångar med stora vintäckta pergolor med soffor.
   Här fanns växthus också, men de är alla sönderslagna nu.
   Det var något juridiskt bråk tror jag, något med arvingar och medarvingar, hur som helst har stället stått tomt i åratal.
   Det fördärvar tyvärr min idé om spöken, men jag bryr mig inte om det — det är något konstigt med huset, det känner jag på mig.
   Jag sade faktiskt det till John en månskenskväll, men han påstod att vad jag kände var drag, och så stängde han fönstret.
   Jag blir oresonligt arg på John ibland. Jag är säker på att jag aldrig var så känslig förr. Det beror väl på mitt nervösa tillstånd.
   John säger att om jag känner så, skall jag inte bry mig om att lägga band på mig; följaktligen ålägger jag mig självbehärskning — inför honom åtminstone, och det tröttar mig kolossalt.
   Jag tycker inte alls om vårt rum. Jag ville ha ett i undervåningen, som vette ut mot verandan och där hela fönstret var täckt av rosor, och så söta gammaldags chintz-gardiner, men John ville inte höra talas om det.
   Han sade att där fanns bara ett fönster och inte tillräckligt med plats för två sängar, och inget rum intill om han skulle vilja ha något eget.
   Han är mycket omtänksam och kärleksfull, och låter mig knappast röra mig utan särskilda förhållningsorder.
   Jag har ett noggrant program för dagens alla timmar; han tar hand om allt åt mig, så jag känner mig djupt otacksam för att jag inte uppskattar det mer.
   Han sade att vi kom hit enbart för min skull, att jag behövde fullständig vila och all frisk luft jag kunde få. "Din motion är avhängig av hur stark du är", sade han, "och maten i någon mån av aptiten, men luft kan du insupa hela tiden." Så vi tog barnkammaren högst upp i huset.
   Det är ett stort, luftigt rum, nästan hela våningsplanet, med fönster åt alla håll, och luft och solsken i överflöd. Det var barnkammare först och sedan lekrum och gymnastiksal, skulle jag gissa, för fönstren är försedda med galler för små barn, och det är ringar och saker i väggarna.
   Målningen och tapeterna ser ut som om en pojkskola skulle ha använt rummet. Tapeten är bortriven i stora sjok runt hela huvudänden på min säng så långt jag kan nå och på ett stort område långt ner på andra sidan rummet. Jag har aldrig sett en hemskare tapet i mitt liv.
   Ett sådant där bombastiskt och oroligt mönster som begår alla tänkbara konstnärliga försyndelser.
   Det är monotont nog för att förvirra ögat när man försöker följa det, tydligt nog för att hela tiden irritera och uppmana till studier, och när man följer de svaga osäkra kurvorna en liten bit begår de plötsligt självmord — störtar sig i ursinniga krumbukter, förgör sig själva i exempellösa motsägelser.
   Färgen är frånstötande, nästan äcklig; en kvävande oren gul färg, egendomligt borttonande med det långsamt skiftande solljuset. Det är en matt men ändå skrikig orange på en del ställen, en sjuklig anstrykning av svavelgult på andra.
   Inte så konstigt att barnen hatade den! Jag skulle också hata den om jag var tvungen att bo länge i det här rummet.
   Nu kommer John så jag måste lägga undan den här, han avskyr att se mig skriva ett enda ord.

Vi har varit här två veckor, och jag har inte haft lust att skriva sedan den där allra första dagen.
   Jag sitter vid fönstret nu, uppe i den här ohyggliga barnkammaren, och ingenting hindrar mig från att skriva så mycket jag vill, utom bristen på ork.
   John är borta hela dagarna, till och med en och annan natt när han har ett allvarligt fall.
   Jag är glad att inte jag är ett allvarligt fall!
   Men de nervösa besvären är förskräckligt deprimerande.
   John vet inte hur mycket jag verkligen lider. Han vet att det inte finns något skäl till lidande och det räcker för honom.
   Naturligtvis är det bara nervositet. Det gör mig verkligen nedstämd att inte på något sätt ta min del av sysslorna!
   Jag som skulle vara till sådan hjälp för John, sådan vila och tröst, och så har jag praktiskt taget blivit en börda i stället!
   Ingen kan föreställa sig vilken ansträngning det är att göra det lilla jag förmår — klä mig och vara underhållande, och styra med saker.
   Det är tur att Mary är så duktig med babyn. En så rar baby!
   Och ändå kan jag inte vara tillsammans med honom, jag blir så nervös.
   Jag antar att John aldrig varit nervös i hela sitt liv. Han har så roligt åt mig och min tapet!
   Först tänkte han tapetsera om rummet, men sedan sade han att jag lät den få övertag över mig, och att det inte fanns något värre för en nervpatient än att ge sig hän åt sådana böjelser.
   Han sade att när tapeten bytts ut skulle det bli den klumpiga sängen, och sedan de gallerförsedda fönstren och så grinden vid trappans övre del och så vidare.
   "Du vet att det här stället gör dig gott", sade han, "och faktiskt, älskling, har jag inte lust att renovera huset bara för de tre månader vi hyr det."
   "Låt oss då flytta ner", sade jag, "de rummen är så vackra."
   Då slöt han mig i sin famn och kallade mig en välsignad liten gås, och sade att om det var så att jag ville det, skulle han minsann flytta ända ner i källaren, och vitmena den på köpet.
   Men han har faktiskt rätt när det gäller sängarna och fönstren och sådant.
   Rummet är så luftigt och bekvämt man kan önska, och naturligtvis är jag inte så dum att jag skulle göra honom illa till mods bara på grund av en nyck.
   Jag håller faktiskt på att bli riktigt förtjust i det här stora rummet, i allt utom den förfärliga tapeten.
   Genom ett fönster kan jag se trädgården, de där mystiska täckta gångarna med djupa skuggor, de våldsamma gammaldags blommorna, och buskar och knotiga träd.
   Genom ett annat fönster har jag en förtjusande utsikt över bukten och ett litet privat varv som hör till egendomen. En vacker skuggig smal väg leder från huset dit ner. Jag låtsas alltid att jag ser människor promenera på dessa otaliga stigar och i de täckta gångarna, men John har varnat mig för att ge mig hän åt dessa fantasier. Han säger att med min starka inbillningsförmåga och ovana att fabulera kan en nervsvaghet som min med säkerhet leda till alla möjliga överspända fantasier, och att jag borde använda min viljestyrka och mitt förnuft till att tygla denna benägenhet. Så jag försöker.
   Jag tror ibland att om jag bara vore frisk nog att skriva litet så skulle det skingra tankarna och skänka mig ro. Men jag märker att jag blir ganska trött när jag försöker.
   Jag blir så modfälld av att inte ha någon att rådgöra med när det gäller mitt arbete. När jag blir riktigt bra säger John att vi skall bjuda hit kusin Henry och Julia på ett långt besök; men han säger att han skulle hellre stoppa in fyrverkeripjäser i mitt örngottsvar än låta mig ha de där stimulerande människorna omkring mig nu.
   Jag önskar det kunde gå fortare att bli frisk.
   Men jag får inte tänka på det. Tapeten ser ut som om den visste vilket dåligt inflytande den har!
   Det är ett ofta återkommande ställe där mönstret hänger som en bruten nacke och två utstående ögon stirrar på en upp och ned.
   Jag blir faktiskt arg på dess oförskämdhet och att det alltid finns där. Upp och ned och åt sidorna krälar det, och dessa absurda ögon som aldrig blundar finns överallt. Det är ett ställe där två våder inte stämmer, och ögonen sitter hela vägen längs skarven, det ena litet högre upp än det andra.
   Jag har aldrig förr sett så mycket uttryck hos ett livlöst ting, och vi vet alla hur mycket uttryck ett sådant har! Som barn brukade jag ligga vaken och få ut mer underhållning och skräck av släta väggar och enkla möbler än de flesta barn kunde få i en leksaksbutik.
   Jag minns hur vänligt knopparna på vår stora gamla byrå brukade blinka åt mig, och det fanns en stol som alltid kändes som en pålitlig vän.
   Jag kände att om någon av de andra sakerna såg alltför bister ut kunde jag alltid hoppa upp i den där stolen och vara räddad.
   Möblerna i det här rummet är bara oharmoniska därför att vi måste ta allt från undervåningen. Jag antar att man avlägsnade barnkammarmöblerna när det här blev lekrum, och det är ju inte så konstigt! Jag har aldrig sett sådan förödelse som den barnen åstadkommit här! Tapeten är som jag tidigare nämnt avriven fläckvis och den är så ordentligt uppsatt att de måste både ha hatat och varit ihärdiga.
   Golvet är repat och gropigt och flisigt, till och med cementen är urgröpt här och där och den här stora tunga sängen, det enda som fanns här i rummet, ser ut som om den varit med i krig.
   Men jag har ingenting emot det — bara tapeten.
   Nu kommer Johns syster. Det är en så rar flicka, och så omtänksam! Hon får inte se att jag skriver.
   Hon är en perfekt och entusiastisk hushållerska, och hon önskar sig inget högre. Jag tror sannerligen hon anser att det är skrivandet som gjort mig sjuk!
   Men jag kan skriva när hon är ute, och se henne på långt håll genom fönstren.
   Det finns ett som har utsikt över vägen, en vacker, skuggad, vindlande väg, och ett som vetter ut mot landskapet. Ett vackert landskap dessutom, fullt av stora almar och sammetsängar.
   Den här tapeten har ett slags underordnat mönster i en annan färgton, ett som är särskilt irriterande för att man bara kan se det i vissa ljus, och inte tydligt då heller.
   Men på de ställen där den inte har bleknat och där solljuset är det rätta — kan jag se en egendomlig retfull formlös varelse som ser ut att smyga omkring bakom det där fåniga iögonenfallande ytmönstret.
   Nu kommer systern i trappan.

Fjärde juli är över! Alla människor har rest och jag är totalt slut. John trodde det skulle vara bra för mig med litet sällskap, så vi hade mamma och Nellie och barnen här en vecka.
   Naturligtvis gjorde jag inte ett dugg. Jennie sköter allt numera.
   Men jag blev trött i alla fall.
   John säger att han skall skicka mig till Weir Mitchell i höst om jag inte hämtar mig snabbare.
   Men jag vill absolut inte komma till honom. Han skötte en av mina väninnor en gång, och hon säger att han är precis som John och min bror, bara ännu värre!
   Dessutom är det ett sådant företag att fara så långt bort.
   Det känns som om det inte vore någon idé att kröka ett finger för någonting, och jag håller på att bli förskräckligt retlig och gnällig.
   Jag gråter för ingenting, jag gråter nästan jämt.
   Naturligtvis inte när John eller någon annan är här, men när jag är ensam.
   Och jag är rätt mycket ensam för närvarande. John hålls kvar i staden av allvarliga fall väldigt ofta och Jennie är snäll och lämnar mig ensam när jag vill det.
   Så jag promenerar litet i trädgården eller på den vackra vägen, sitter på bänken under rosorna och ligger här uppe ganska mycket.
   Jag börjar tycka riktigt bra om rummet trots tapeten. Kanske på grund av tapeten.
   Den är alltid i mina tankar!
   Jag ligger på den här stora orubbliga sängen — den är fastspikad, tror jag — och följer det där mönstret timme efter timme. Det är lika bra som gymnastik, det försäkrar jag. Låt oss säga att jag börjar vid golvet i hörnet där borta där tapeten är orörd, och jag bestämmer mig för tusende gången att jag skall följa det där meningslösa mönstret till något slags slut.
   Jag kan litet grand om principerna för design och jag vet att detta inte är arrangerat efter några grundregler för perspektiv, eller omväxling, eller upprepning, eller symmetri, eller något annat jag någonsin hört talas om.
   Det upprepas naturligtvis på varje våd, men inte på något annat sätt.
   Tittar man på en enstaka våd är den en enhet för sig med sina svällande kurvor och snirklar — ett slags falsk romansk stil som fått delirium tremens — som svajar fram och tillbaka upp och ner som meningslösa pelare.
   Å andra sidan hänger de ihop diagonalt och de spretiga konturerna löper iväg i stora sluttande vågor av optisk fasa som en massa böljande sjögräs i storm.
   Alltihop går horisontellt också, åtminstone ser det så ut, och jag blir alldeles utmattad i mina försök att urskilja hur det löper åt det hållet.
   De har satt en våd horisontellt som bård och det förstärker på ett alldeles underbart sätt förvirringen.
   I en del av rummet är mönstret nästan intakt och där kan jag — när det starka dagsljuset avtar och den nedgående solen skiner direkt på det — inbilla mig perspektiv trots allt, de oändliga groteskerna tycks ta form runt ett gemensamt centrum och störta huvudstupa iväg i samfällt raseri.
   Jag blir trött av att följa det. Jag tror jag skall ta mig en tupplur.
   Jag vet inte varför jag skriver detta.
   Jag har ingen lust.
   Jag orkar inte.
   Och jag vet att John skulle tycka det var löjligt. Men jag måste på något sätt berätta vad jag känner och tänker — det är en sådan lättnad!
   Men ansträngningen börjar bli större än lättnaden. Allt som oftast är jag nu förskräckligt lat, och jag ligger väldigt mycket.
   John säger att jag inte får förlora krafterna, och får mig att ta torskleverolja och massor av stärkande medel, för att inte tala om öl och vin och rått kött.
   Den käre John! Han älskar mig mycket och avskyr att jag är sjuk. Jag försökte ha ett verkligt allvarligt klokt samtal med honom häromdagen och tala om för honom hur gärna jag skulle vilja resa och hälsa på kusin Henry och Julia.
   Men han sade att jag inte kunde resa och inte heller skulle stå ut med att vara där när jag väl kommit dit; och jag gjorde inte min sak bättre genom att börja gråta innan jag hade talat färdigt.
   Det börjar bli mycket ansträngande att tänka klart. Jag antar att det är den här nervklenheten.
   Och den käre John tog mig i sina armar och bar mig uppför trappan och lade mig på sängen, och satt hos mig och läste för mig tills jag blev för trött att lyssna.
   Han sade att jag var hans älskling och hans tröst och allt han hade och att jag måste sköta om mig för hans skull och hålla mig frisk.
   Han säger att ingen annan än jag själv kan hjälpa mig ur det här, att jag måste använda min vilja och självbehärskning och inte låta några fåniga griller rusa iväg med mig.
   En sak tröstar mig, babyn mår bra och behöver inte flytta in i den här barnkammaren med den förfärliga tapeten.
   Om inte vi använt den skulle det välsignade barnet ha bott här. Vilken lyckosam räddning! För jag skulle inte vilja att mitt barn, en lättpåverkad liten varelse, bodde i ett sådant här rum för allt i världen.
   Jag har aldrig tänkt på det förut, men det är trots allt tursamt att John håller mig här, jag klarar det ju så mycket lättare än en baby.
   Naturligtvis berättar jag det inte längre för dem — det är jag för klok för — men jag håller ögonen på den i alla fall.
   Det finns saker i den där tapeten som ingen känner till, eller någonsin kommer att få veta, utom jag.
   Bakom det där yttre mönstret blir de vaga formerna tydligare för varje dag.
   Det är alltid samma form, bara mycket mer.
   Och det ser ut som en kutryggig kvinna som kryper omkring bakom det där mönstret. Jag tycker inte alls om det. Jag undrar — jag börjar tycka — jag önskar att John skall ta mig härifrån!
   Det är så svårt att prata med John om mitt fall eftersom han är så klok, och eftersom han tycker så mycket om mig. Men jag försökte i går natt.
   Det var månsken. Månen skiner in från alla håll precis som solen.
   Ibland hatar jag att se det, det rör sig så sakta och kommer alltid in i det ena fönstret efter det andra.
   John sov och jag ville absolut inte väcka honom, så jag höll mig stilla och iakttog månskenet på den där böljande tapeten tills det pirrade i hela kroppen på mig.
   Den otydliga varelsen därbakom tycktes skaka mönstret, precis som om hon ville komma ut.
   Jag steg försiktigt upp och gick för att känna och se om tapeten verkligen rörde sig, och när jag kom tillbaka var John vaken.
   "Hur är det fatt min lilla flicka?" sade han. "Gå inte omkring så där — du kan bli kall."
   Jag tänkte det var ett bra tillfälle att prata, så jag sade till honom att jag sannerligen inte hade mer att vinna på att stanna här, och att jag ville att han skulle ta mig härifrån.
   "Men älskling!" sade han, "vi har hyrt i ytterligare tre veckor och jag förstår inte hur vi skall kunna fara härifrån tidigare. Reparationerna är inte klara därhemma, och jag kan absolut inte lämna stan just nu. Om du vore riktigt dålig både kunde och skulle jag, men du är faktiskt bättre, älskling, antingen du märker det eller inte. Jag är läkare, älskling, och jag vet. Du lägger på hullet och börjar få bra färg, din aptit är bättre, jag är faktiskt inte alls så bekymrad för dig längre."
   "Jag har inte gått upp ett uns", sade jag, "tvärtom; och min aptit kanske är bättre på kvällarna när du är här, men den är sämre på förmiddagarna när du är borta."
   "Välsignade lilla hjärta", sade han och gav mig en stor kram, "hon skall vara precis så sjuk som hon själv vill! Men låt oss nu utnyttja solskenstimmarna genom att gå och sova, och tala om det här i morgon bitti!"
   "Och du far inte din väg?" sade jag bedrövat.
   "Men hur skulle jag kunna annat, käraste. Det är bara tre veckor till, och sedan gör vi en liten trevlig tripp på några dagar medan Jennie rar huset i ordning. Älskling, du mår faktiskt bättre!"
   "Bättre till kroppen kanske ...", började jag, och avbröt mig snabbt, för han satt rakt upp och såg så strängt och förebrående på mig att jag inte kunde säga ett ord till.
   "Min älskling", sade han, "jag ber dig, för min skull och för vårt barns skull, lika väl som för din egen skull, att du inte för ett ögonblick låter de tankarna slå rot i ditt sinne! Det finns inget så farligt, så paralyserande för ett temperament som ditt. Det är en felaktig och dum tanke. Kan du inte lita på mig som läkare när jag säger dig det?"
   Så naturligtvis yttrade jag mig inte mer på den punkten, och snart sov vi. Han trodde att jag somnade först, men det gjorde jag inte, jag låg och funderade över om främre och bakre mönstren verkligen rörde sig tillsammans eller vart och ett för sig.

I ett sådant här mönster är det i dagsljus en brist på ordning, ett trots mot lagar, som är ett konstant irritationsmoment för en normal hjärna.
   Färgen är nog så hisklig och undanglidande och enerverande, men mönstret är rent plågsamt.
   Man tror att man har bemästrat det men just som man kan följa det riktigt bra gör det en baklängesvolt och så står man där igen. Det smäller till dig, det fäller dig till marken och trampar på dig. Det är som en otäck dröm.
   Det yttre mönstret är en prunkande arabesk, det får en att tänka på svamp. Om ni kan tänka er flugsvampar på led, ett oändligt band av flugsvampar, som växer och frodas i ändlösa vindlingar, så är det något ditåt.
   Det vill säga, så är det ibland.
   Det är något särskilt egendomligt med den här tapeten, något som ingen tycks lägga märke till utom jag, och det är att den förändras med ljuset.
   När solen ligger på genom österfönstret — jag håller alltid utkik efter den där första direkta strålen — förändras det så snabbt att jag aldrig riktigt kan fatta det.
   Det är därför jag alltid håller utkik.
   I månsken — månen lyser in alla nätter när den är framme — skulle jag säga att det inte är samma tapet.
   På natten i allt slags ljus, i skymning, skenet från stearinljus, lampljus och, värst av allt, månljus, blir det galler! Det yttre mönstret menar jag, och kvinnan bakom det är hur tydlig som helst.
   Länge begrep jag inte vad det var jag såg där bakom, det där vaga underordnade mönstret, men nu är jag alldeles säker på att det är en kvinna.
   I dagsljus är hon nedtonad, orörlig. Jag inbillar mig att det är mönstret som håller henne så stilla. Det sätter myror i huvudet på mig. Det håller mig tyst i timmar.
   Jag ligger till sängs väldigt mycket nu. John säger att det är bra för mig, och att sova så mycket jag kan.
   Han vande mig faktiskt vid det genom att få mig att lägga mig och vila en timme efter varje måltid.
   Jag är övertygad om att det är en dålig vana för jag sover ju inte.
   Och det inbjuder till bedrägeri, för jag berättar inte för dem att jag är vaken — o, nej!
   Faktum är att jag börjar bli litet rädd för John.
   Han verkar väldigt underlig ibland, och Jennie har också ett oförklarligt uttryck i ansiktet.
   Det slår mig då och då, som en vetenskaplig hypotes — att det kanske är tapeten!
   Jag har sett på John när han inte visste om att jag iakttog honom, och kommit in i rummet plötsligt med den mest oskyldiga ursäkt, och jag har flera gånger kommit på honom med att titta på tapeten! Och Jennie också. Jag kom på Jennie när hon hade handen mot den en gång.
   Hon visste inte att jag var i rummet, och när jag med lugn, mycket lugn och behärskad röst, frågade henne vad hon gjorde med tapeten — svängde hon runt som om hon hade blivit ertappad med att stjäla, och såg ursinnig ut och frågade varför jag skrämdes så!
   Sedan sade hon att tapeten färgade av sig på allt som kom i dess närhet, att hon funnit gula fläckar på alla mina kläder och på Johns, och att hon önskade att vi vore mer försiktiga!
   Lät inte det oskyldigt? Men jag vet att hon studerade mönstret, och jag har bestämt mig för att ingen utom jag skall komma underfund med det.

Livet är mycket mer spännande nu än förr. Jag har mer att vänta mig, att se fram emot, att titta på. Jag äter faktiskt bättre, och jag är lugnare.
   John är så nöjd att se att jag blir friskare! Han log litet häromdagen och sade att jag tycktes trivas trots tapeten.
   Jag slog bort det med ett skratt. Jag tänkte inte berätta för honom att det var på grund av tapeten — han skulle göra narr av mig. Han skulle kanske till och med vilja ta mig härifrån.
   Jag har ingen lust att fara nu förrän jag löst det här. Det är en vecka kvar, och jag tror att det är tillräckligt.

Jag mår väldigt mycket bättre! Jag sover inte mycket på nätterna för det är så intressant att iaktta utvecklingen, men jag sover en hel del på dagen.
   På dagarna är den tröttande och förbryllande.
   Det kommer hela tiden upp nya utväxter på svamparna och nya gula skuggor uppstår överallt. Jag kan inte hålla räkning på dem fastän jag samvetsgrant har försökt.
   Den här tapeten har en väldigt egendomlig gul färg! Den får mig att tänka på alla gula saker jag överhuvudtaget sett — inte vackra som smörblommor utan gamla ruskiga, fula gula saker.
   Men det är något annat med den här tapeten också — lukten! Jag lade märke till den i samma ögonblick vi kom in i rummet, men med så mycket frisk luft och sol var den inte så farlig. Nu har vi haft en veckas dimma och regn, och vare sig fönstren är öppna eller inte så finns lukten där.
   Den tränger in överallt i huset.
   Den stryker omkring i matsalen, smyger sig in i vardagsrummet, gömmer sig i hallen, ligger och väntar på mig i trappan.
   Den sätter sig i håret.
   Till och med när jag tar en åktur och snabbt vänder på huvudet för att överraska den — så är lukten där!
   En så konstig lukt dessutom! Jag har försökt analysera den i timmar, för att komma underfund med vad det är för lukt.
   Den är inte otäck — till en början, och mycket svag, men absolut den mest svårbestämbara, mest ihållande lukt jag någonsin träffat på.
   I det här fuktiga vädret är den avskyvärd, jag vaknar på nätterna och har den hängande över mig.
   Det störde mig till en början. Jag funderade på fullt allvar på att bränna ner huset — för att komma åt lukten.
   Men nu har jag vant mig vid den. Det enda jag kan komma på som liknar den är färgen på tapeten! En gul lukt.
   Det finns ett väldigt lustigt märke på väggen, långt nere, nära golvlisten. En rand som går runt rummet. Bakom varenda möbel utom sängen går en lång, rak, jämn slitrand, som om något hade skavt där gång på gång.
   Jag undrar hur den uppstod och vem som gjorde den och varför. Runt, runt, runt — runt, runt, runt — det gör mig yr i huvudet!
   Jag har faktiskt äntligen upptäckt någonting.
   Genom att bevaka den mycket nattetid när den förändras så, har jag äntligen kommit underfund med det.
   Ytmönstret rör sig verkligen — och det är inte så konstigt! Kvinnan där bakom skakar det!
   Ibland tycker jag det är många kvinnor där bakom, ibland bara en, och hon kryper runt snabbt, och hennes krälande skakar hela mönstret.
   På de ljusa ställena håller hon sig stilla, och på de skuggigaste tar hon tag i gallret och skakar det hårt.
   Och hela tiden försöker hon komma igenom. Men ingen kan klättra igenom det där mönstret — det är så snärjande; jag tror det är på grund av alla huvudena.
   De kommer igenom och så skär mönstret av dem och vänder dem upp och ner, och får dem att visa ögonvitorna.
   Om man täckte över de där huvudena eller tog av dem skulle det inte vara hälften så otäckt.

Jag tror den där kvinnan smiter ut på dagarna!
   Och jag skall, i största förtroende, tala om varför — jag har sett henne!
   Jag kan se henne från alla fönster!
   Det är samma kvinna, det vet jag för hon kryper alltid, och de flesta kvinnor kryper inte i dagsljus.
   Jag ser henne på den där långa vägen under träden, krypande, och när det kommer en vagn gömmer hon sig i björnbärsbuskarna.
   Jag klandrar henne inte det bittersta. Det måste vara kolossalt förödmjukande att ertappas krypande i dagsljus!
   Jag låser alltid dörren när jag kryper i dagsljus. Jag kan inte göra det på natten för jag vet att John genast skulle bli misstänksam.
   Och John är så konstig just nu, så jag har ingen lust att reta honom. Jag önskar han sov i ett annat rum! Förresten vill jag inte att någon annan än jag skall få ut den där kvinnan nattetid.
   Jag undrar ofta om jag skulle kunna se henne genom alla fönster på en gång.
   Men även om jag vänder mig om det fortaste jag kan, kan jag bara se ut genom ett i taget.
   Och fastän jag alltid ser henne kanske hon kan krypa fortare än jag hinner vända mig om!
   Jag har ibland iakttagit henne i öppen terräng krypande lika fort som en molnskugga i 'hård blåst.

Om bara det där ytmönstret kunde frigöras från det undre. Jag tänker försöka göra det, litet i taget.
   Jag har kommit underfund med en annan lustig sak, men det skall jag inte berätta nu! Man skall inte lita för mycket på människor.
   Det återstår bara två dagar att få bort den här tapeten, och jag tror att John börjar märka något. Jag tycker inte om uttrycket i hans ögon.
   Jag hörde att han ställde en massa frågor till Jennie om mig. Och hon gav honom en mycket bra rapport.
   Hon sade att jag sov ganska mycket på dagarna.
   John vet att jag inte sover bra på nätterna, trots att jag är så tyst!
   Han ställde alla möjliga frågor till mig också, och låtsades vara mycket kärleksfull och vänlig.
   Som om jag inte genomskådade honom!
   Fast jag är inte förvånad över att han reagerar så, eftersom han har sovit med den här tapeten i tre månader.
   Den intresserar bara mig, men jag är säker på att John och Jennie omedvetet påverkas av den.

Hurra! Det är sista dagen, men det räcker. John stannade i stan i natt och kommer inte ut förrän i kväll.
   Jennie ville sova hos mig — den listiga varelsen! men jag sade till henne att jag utan tvivel skulle vila bättre helt ensam en natt.
   Det var klyftigt, för jag var faktiskt inte alls ensam! Så snart det blev månsken och den där stackars varelsen började kräla och skaka mönstret steg jag upp och skyndade till hjälp.
   Jag drog och hon skakade, jag skakade och hon drog, och före morgonen hade vi skalat av metervis av tapeten.
   En remsa runt halva rummet ungefär i höjd med mitt huvud.
   Och när sedan solen kom och det förfärliga mönstret började skratta åt mig, tillkännagav jag att jag skulle avsluta det idag!
   Vi reser i morgon och de flyttar ner alla mina möbler igen för att lämna allt som det var förut.
   Jennie tittade förvånat på väggen, men jag talade glatt om för henne att jag gjort det på rent trots mot den där gräsligheten.
   Hon skrattade och sade att hon inte skulle ha haft något emot att göra det själv, jag fick inte trötta ut mig.
   Så hon förrådde sig den gången!
   Men jag är här, och ingen annan än jag rör den här tapeten — inte levande!
   Hon försökte få mig ut ur rummet — det var alltför uppenbart! Men jag sade att det var så tyst och tomt och rent nu så jag tänkte lägga mig igen och sova allt vad jag orkade; och hon skulle inte ens väcka mig till middagen — jag skulle ropa på henne när jag vaknade.
   Så nu har hon gått, och tjänstefolket och möblerna är borta, ingenting finns kvar utom den fastspikade stora sängen med madrassen som låg där från början.
   Vi skall sova i undervåningen i natt, och ta båten hem i morgon.
   Jag tycker faktiskt om rummet nu när det är tomt igen. Så barnen härjade här!
   Den här sängen är alldeles skavd!
   Men jag måste arbeta.
   Jag har låst dörren och kastat ner nyckeln på trädgårdsgången på framsidan.
   Jag vill inte gå ut och jag vill inte att någon kommer in förrän John kommer hem.
   Jag vill överraska honom.
   Jag har ett rep här uppe som inte ens Jennie har hittat. Om den där kvinnan lyckas ta sig ut och försöker ge sig iväg kan jag binda henne!
   Men jag tänkte inte på att jag inte kunde nå så högt upp utan att ha någonting att stå på!
   Sängen låter sig inte rubbas!
   Jag försökte lyfta och skjuta den tills jag var alldeles utschasad, och sedan blev jag så arg att jag bet av en bit av ett hörn — men det gjorde ont i tänderna.
   Sedan skalade jag av all tapet jag nådde stående på golvet! Det sitter fast förskräckligt och mönstret njuter av det!
   Alla dessa strypta huvuden med utstående ögon och vaggande svampväxter hånskriker!
   Jag är på väg att bli tillräckligt arg för att göra någonting desperat. Att hoppa ut genom fönstret skulle vara ett beundransvärt prov, men gallren är alldeles för starka för att jag ens skulle försöka.
   Dessutom skulle jag inte vilja göra det. Naturligtvis inte. Jag vet mycket väl att ett sådant steg är otillständigt och kan bli feltolkat.
   Jag tycker inte ens om att titta ut genom fönstren — det finns så många krypande kvinnor där, och de kryper så fort.
   Jag undrar om alla kom ut ur tapeten precis som jag?
   Men jag är ordentligt fäst nu med mitt väl gömda rep — man får inte ut mig på den där vägen!
   Jag antar att jag måste tillbaka bakom mönstret när det blir kväll, och det känns bittert!
   Det är så trevligt att vara ute i det här stora rummet och krypa runt som jag vill!
   Jag vill inte gå ut. Jag vill inte även om Jennie skulle be mig.
   Därute måste man ju krypa på marken, och allt är grönt i stället för gult.
   Men här på golvet kryper jag så lätt, och min axel passar precis in i den där långa slitranden längs väggen, så jag kan inte villa bort mig.
   Nu är John vid dörren!
   Det är ingen idé, unge man, du kan inte öppna den! Så han ropar och bankar!
   Nu skriker han efter en yxa.
   Det vore skamligt att slå sönder den där vackra dörren!
   "John, älskling!" sade jag med min mildaste röst, "nyckeln ligger vid trappan på framsidan, under ett groblad!" Det fick honom tyst en stund.
   Sedan sade han — mycket lugnt faktiskt: "Öppna dörren, min älskling!"
   "Jag kan inte", sade jag. "Nyckeln ligger vid dörren på framsidan under ett groblad!"
   Och så upprepade jag det på nytt, flera gånger, mycket mjukt och långsamt, och sade det så många gånger att han var tvungen att gå och se efter. Och han fann den naturligtvis, och kom in. Han tvärstannade vid dörren.
   "Vad står på?" utropade han. "För Guds skull, vad håller du på med!"
   Jag fortsatte att krypa ändå, men jag såg på honom över axeln.
   "Jag har äntligen sluppit ut", sade jag, "trots dig och Jane. Och jag har slitit bort det mesta av tapeten, så du kan inte stänga in mig igen!"
   Varför skulle karln svimma? Men det gjorde han, och det tvärsöver min stig längs väggen, så att jag fick krypa över honom varje gång!

Originaltitel: "The Yellow Wall-paper. A Story". Publicerades första gången januari 1892 i The New England Magazine.

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.