FANDOM


Av Edmund W. Hansen

Ensamhetskänslan var ett svårt problem för rymd-skeppspiloterna, men nu hade man funnit en utmärkt lösning ...

  — DU SÄGER inte särskilt mycket, gamle vän. Men då är det ju bra att jag kan prata för två, allra minst. Och det har sina fördelar att man här ute i rymden bara kan låta tungan löpa. Här finns ingen som springer med skvaller. För det första tror jag inte att du säger något när vi väl kommer till Mars, och för det andra dröjer det ju ett. halvt år innan vi anländer dit.
   McCobb gör en liten paus, sedan fortsätter han:
  — Vad det är skönt att kunna låta tungan löpa, att kunna säga vad man vill. Hemma på Jorden är det så mycket som man inte får säga, inte ens till sina så kallade bästa vänner. Jorden är på det hela taget ett ganska trist ställe. Det är alltid så mycket buller och bråk överallt, skräniga radioapparater och alla de påträngande flickorna som aldrig vill lämna en rymdman ifred. Men man tycker ju
i alla fall om dem, de är ju trots allt det bästa i sitt slag. Jag ska nog hitta en söt en när jag väl får fast mark under fötterna igen. Men man blir så fort trött på dem, de är likadana allihop. På huvudets vägnar också — de är lika tomma i skallen, hela bunten. Inte sånt, kamrat?
   Han drar på smilbandet, till synes dröjande vid minnen av några trots allt minnesvärda kvinnliga bekantskaper. Men han kan inte hålla sig tyst så lång stund i taget.
  — Men de är ju likväl mycket trevliga på sitt eget vis. Håller du inte med mig om det? Du får ju inte heller vara i fred för dina dambekantskaper när du kommer hem, eller hur? Du brukar ju vara ute varenda natt. Att du inte skäms, din — rucklare!
   Utanför de tjocka rutorna i rymdskeppet lyser stjärnorna, miljarder stjärnor. McCobb tittar ut då och då. Det sker av gammal vana, för han ser i själva verket ingenting. Man blir förslöad av att se på samma stjärnor. Men om han inte ser något så håller han i gengäld munnen i gång.
  — Jag orkar inte se på de fördömda stjärnorna mer. De hänger ju bara där, de gitter inte ens blinka. De är på det hela taget dödligt trå- kiga. De blinkar bara på Jorden och för de odjur som bor där nere. Men jag minns mycket väl att jag blev väldigt imponerad av dem när jag första gången kom hit ut i rymden. Jag kommer tydligt ihåg att jag den gången stod och stirrade på dem i timtal, jag kunde inte se mig mätt på dem. Men nu — nu avskyr jag dem nästan. Jag minns gamle Abercrombie. Ja, vi kallade honom alltid för Aberdeen. Han blev så arg på de eländiga stjärnorna att han målade över fönsterrutorna med vit färg. Det var också på en tur till Mars. Och när han äntligen kom fram och skulle landa, höll det på att gå galet. För då kom han plötsligt att tänka på att han måste kunna se ut igen, och det kunde han inte. Han berättade själv för mig att han fick tag i en bit sandpapper och gned på rutorna så att fingrarna blev rödglödgade. Han lyckades göra ett litet titt- hål så att han kom ner välbehållen. Efteråt blev det ett förfärligt bråk med rymdfartsstyrelsen, de höll på att ge honom sparken. Ack ja! Han är död nu sen länge. Stackars gamle Aberdeen!

EN RÖD LAMPA blinkar varnande på kontrollbordet. McCobb rör sig blixtsnabbt, vrider lite på en ratt, blinkningarna blir långsammare och upphör till sist helt. Det var bara ett av drivaggregaten som höll på att bli överhettat.
   Han tittar på sin klocka. Det är strax matdags, och McCobb delar in tiden efter måltiderna. Han vet av dyster erfarenhet att man här ute i rymden måste ha en viss rytm i tillvaron, annars klappar man ihop förr eller senare.
   Men inte ens medan han håller på att göra i ordning maten kan han låta bli att prata:
  — Det är väl ändå en sorglig bleckask vi är instoppade i, eller hur, kamrat? Den sardinlådan ska vi vara instängda i ett halvt år till — och så följer det inte ens en öppnare med. Nå, nu ska vi ha lite mat. Jag värmer upp en liten soppburk och så tar jag ut ett av våra tusen franskbröd ur plasthöljet. Finfint! Man skulle kunna tro att det var bakat i går. Ingenting är omöjligt för tekniken — bortsett från att avskaffa (le fördömda, stjärnorna förstås!
   Av gammal vana kastar han åter en hastig blick ut genom fönstret. Utan att dock se något.
   Han går bort till kylskåpet och tar fram ett par paket. De är belagda med rimfrost och så kalla att han fortast möjligt slänger dem i från sig.
  — Nu ska vi ha något att äta, kamrat, och du ska sannerligen få din andel, för det har du gjort dig väl förtjänt av. Tänka sig att behöva höra på mig dagarna i ända, i månader, ja årsvis, det måste väl vara ett förbaskat hårt öde! Men du finner dig tåligt i det.
   Han gör en liten paus, låter tankarna gå bakåt i tiden.
  — De första rymdraketerna hade ju bara en man ombord, men han var i regel halvt vansinnig av ensamhet när han äntligen kom fram. Så. försökte man med två män, men det visade sig vara mycket värre. För två människor som så länge är instängda i en hytt som den här, de blir så trötta och irriterade på varandra att de till sist håller på att slå ihjäl varandra. Nej, då är det mycket bättre med en sån som du. Du bråkar inte. Jag har någon att prata med — och du tar inte heller så stor plats.
   Han står där och låter munnen gå. Så tar han det ena paketet, som nu har tinat upp så pass mycket att han kan få av plastomslaget. Det innehåller ett köttben.
   De trofasta hundögonen ser bedjande på honom.
  — Nu saknar du bara en enda sak. Men den blir svårare att skaffa. För hur ska man i ett rymdskepp få plats för — en lyktstolpe!

Uppgifter om författaren saknas

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.