FANDOM


Av Guy de Maupassant

Vi hade tillsammans med några vänner varit och hälsat på den gamle eremiten, som höll till på en gammal gravhög, bevuxen med stora träd, mitt på den vida slätt, som sträcker sig från Cannes till Napoule.
   På återvägen talade vi om dessa egendomliga lekmannaenstöringar, som fordom var talrika men vilkas släkte i våra dagar håller på att försvinna. Vi sökte efter de andliga orsakerna, vi ansträngde oss att fastställa arten av de sorger, som fordom drev människor ut i ensligheten.
   En av våra kamrater sade plötsligt:
  — Jag har känt två enslingar, en man och en kvinna. Kvinnan finns nog fortfarande i livet. För fem år sedan bodde hon i en ruin på en fullständigt ödslig bergstopp på Korsikas kust, femton—tjugo kilometer från närmaste människoboning. Där bodde hon med en tjänarinna, och jag gick och besökte henne. Hon hade alldeles säkert varit en förnäm världsdam. Hon tog emot mig artigt, rent av älskvärt, men jag vet ingenting om henne; jag kunde inte ana mig till något.
   Vad mannen beträffar, ska jag berätta hans hemska äventyr för er:
   Vänd er om. Därborta ser ni det spetsiga skogbevuxna berget, som avtecknar sig alldeles ensamt bortom Napoule framför Esterels toppar; det kallas i trakten Mont des Serpents. Där bodde för ungefär tolv år sedan min ensling bland murarna av ett litet tempel från antiken.
   Jag hade hört talas om honom och beslöt att göra hans bekantskap. En marsmorgon gav jag mig i väg till häst från Cannes. Jag lämnade hästen på värdshuset i Napoule och började till fots bestiga den egendomliga, kanske etthundrafemtio—tvåhundra meter höga käglan, som var beklädd med kryddväxter, särskilt cistrosor, vilkas doft är så stark och genomträngande att den oroar och framkallar illamående. Marken är stenig, och man ser ofta långa snokar slingra över stenarna och försvinna i gräset — därav den välförtjänta benämningen Mont des Serpents*. Vissa dagar tycks reptilerna födas under ens fötter, när man klättrar uppför den solbelysta sluttningen. De är så talrika att man inte längre vågar gå och erfar ett underligt obehag, inte rädsla, ty dessa djur är ofarliga, utan ett slags mystisk fasa. Jag fick flera gånger en egendomlig känsla av att bestiga ett forntidens heliga berg, en besynnerlig doftande, hemlighetsfull kulle, bevuxen av cistrosor, befolkad av ormar och bekrönt av ett tempel.
   Detta tempel finns ännu kvar. I varje fall har man försäkrat mig att det var ett tempel. Själv har jag inte alls försökt att få veta mer om det för att inte förstöra min stämning.
   Jag klättrade alltså ditupp en marsmorgon under förevändning att beundra naturen. När jag nådde toppen, såg jag mycket riktigt framför mig murar och en man, som satt på en sten. Han kunde knappast vara mer än fyrtiofem år gammal, fastän hans hår var alldeles vitt, medan skägget ännu var nästan svart. Han smekte en katt, som låg hopkrupen i hans knä, och tycktes inte ägna mig någon som helst uppmärksamhet. Jag gick omkring bland ruinerna, av vilka ett parti var täckt och beklätt med grenar, halm, gräs och sten; det tjänade honom till bostad. Därefter återvände jag till honom.
   Utsikten därifrån är storslagen. Till höger ligger Esterel med sina spetsiga, egendomligt tandade toppar, sedan det ändlösa havet, som utbreder sig ända till Italiens avlägsna kust med dess många uddar, och mitt emot Cannes de gröna, flacka Lérinöarna, som ser ut att sväva i luften; från den yttersta av dem reser sig mot öppna havet ett högt gammalt befäst slott med krenelerade torn, byggt mitt bland vågorna.
   Och över den gröna kusten, där man ser det långa radbandet av villor och vita städer, uppförda bland träden och på så långt avstånd liknande otaliga ägg, värpta utmed stranden, höjer sig Alperna med sina snöhöljda toppar.
   ”Herregud, så vackert”, mumlade jag.
   Mannen såg upp och sa:
   ”Ja, men när man ser det hela dagen, blir det enformigt.”
   Min ensling kunde alltså tala och ha tråkigt. Jag förstod honom.
   Den dagen stannade jag inte länge och försökte endast komma underfund med arten av hans misantropi. Han gav främst intryck av att vara trött på andra människor, utledsen på allt, ohjälpligt desillusionerad och led vid sig själv som vid allt annat.
   Jag lämnade honom efter en halvtimmes samtal. Men jag återvände en vecka senare och ännu en gång följande vecka och därefter varje vecka. Innan två månader hade gått, hade vi blivit vänner.
   En kväll i slutet av maj ansåg jag ögonblicket vara inne, och jag tog med mig matsäck för att äta middag tillsammans med honom på Mont des Serpents.
   Det var en typiskt sydfransk kväll, så mättad med dofter i denna trakt, där man odlar blommor som man odlar säd uppe i norr, i denna trakt, där man tillverkar nästan alla de essenser, som parfymerar kvinnors hud och kläder, en sådan kväll, då fläktarna från de oräkneliga apelsinträden, som är planterade i trädgårdarna och i alla dalsänkor, oroar och väcker längtan så att åldringar börjar drömma om kärlek.
   Min ensling tog emot mig med synbar glädje och samtyckte med tacksamhet till att dela min middag.
   Jag förmådde honom att dricka litet vin, som han vant sig av med; han blev upplivad och började tala om sitt förflutna liv. Han tycktes alltid ha bott i Paris och levt ett glatt ungkarlsliv.
   ”Vad var det då för konstigt infall ni fick att slå er ner på den här bergstoppen?” frågade jag honom rent ut.
   ”Jo”, svarade han genast, ”jag fick den svåraste chock en man kan uppleva. Men varför skulle jag dölja min olycka för er? Ni kommer kanske att tycka synd om mig. Och dessutom … jag har aldrig talat om den för någon… aldrig… och jag skulle vilja veta… en gång… vad någon annan tänker om saken … och hur han bedömer den.
   Jag är född i Paris, gick i skola, växte upp och bodde kvar där. Av mina föräldrar hade jag ärvt några tusen francs i räntor, och tack vare en beskyddare fick jag en anspråkslös, inte särskilt ansträngande tjänst, som gjorde mig till en förmögen man som ungkarl betraktad.
   Alltifrån min tidigaste ungdom hade jag levt ungkarlsliv. Ni vet hur det är. Fri och utan familj, besluten att aldrig skaffa mig en lagvigd hustru tillbringade jag än tre månader med den ena, än ett halvår med den andra och sedan ett år utan någon fast förbindelse med att ta byte av den mängd flickor, som finns att ta eller köpa.
   Denna tillvaro, vardaglig och banal, om ni så vill, passade mig och tillfredsställde min naturliga smak för omväxling och dagdriveri. Jag levde på boulevarderna, på teatrarna och kaféerna, alltid ute, nästan hemlös, trots att jag hade en prydlig bostad. Jag var en av de tusentals varelser, som låter sig driva som korkar genom livet, för vilka Paris murar är världens murar och som inte bekymrar sig om någonting, eftersom de inte hyser någon lidelse för någonting. Jag var vad man kallar en hygglig pojke utan förtjänster och utan fel. Och jag bedömer mig själv riktigt.
   Från tjugo till fyrtio års ålder flöt min tillvaro alltså fram långsamt eller snabbt, utan några märkliga tilldragelser. Så fort de går, de enformiga åren i Paris, där inga epokbildande minnen fäster sig i sinnet, de långa, brådskande, banala och glada åren, då man dricker, äter och skrattar utan att veta varför, med läpparna sträckta mot alla njutningar och alla kyssar utan att ha begär efter något. Man var ung; man blir gammal utan att ha gjort något av det som andra gör, utan barn, utan rot, utan bojor, nästan utan vänner, utan släktingar, utan kvinnor, framför allt utan barn.
   Jag närmade mig alltså sakta och med iver min fyrtioårsdag, och för att fira denna högtid bjöd jag mig själv alldeles ensam på en god middag på en stor restaurang. Jag var ensam i världen, och jag fann det angenämt att högtidlighålla denna dag i ensamhet.
   Efter middagen var jag tveksam om vad jag skulle göra. Jag hade lust att gå på någon teater, men så fick jag infallet att vallfärda till Quartier Latin, där jag på sin tid hade studerat juridik. Jag gav mig därför i väg tvärs igenom Paris och gick utan att ha gjort upp några särskilda planer in på ett av de kaféer, där man har kvinnliga servitriser.
   Den som serverade vid mitt bord var helt ung, söt och skrattlysten. Jag erbjöd henne att dricka ett glas med mig, och hon tackade genast ja. Hon slog sig ner mitt emot mig och betraktade mig uppmärksamt utan att veta vad för slags mansperson hon hade att göra med. Hon var blondin, en fräsch, mycket fräsch varelse, och man kunde ana sig till att hon var skär och knubbig under det svällande klänningslivet. Jag sa henne de galanta dumheter man alltid säger till sådana varelser, och eftersom hon verkligen var förtjusande, föll det mig plötsligt in att ta henne med mig… fortfarande för att fira min fyrtioårsdag. Det tog inte lång tid och var inte heller svårt att övertala henne. Hon var fri… sedan fjorton dagar, sa hon… och gick till en början med på att följa med och supera i Hallarna, när hon hade slutat sin tjänstgöring.
   Eftersom jag fruktade att hon skulle svika mig — man vet aldrig vad som kan inträffa eller vem som kan komma in på de där kaféerna och inte heller vilken vind som blåser i ett kvinnohuvud — satt jag hela kvällen och väntade.
   Jag var också fri sedan någon månad, och när jag såg den lilla debutanten i kärlekens skola gå från det ena bordet till det andra, undrade jag om det inte vore lämpligt att knyta en förbindelse med henne för någon tid. Nu berättar jag för er ett av de tarvliga äventyr, som är dagligt bröd för männen i Paris.
   Förlåt mig dessa plumpa detaljer; de som inte har älskat poetiskt tar och väljer kvinnor på samma sätt som man väljer en kotlett i slakteriaffären utan att fästa sig vid annat än kvaliteten hos deras kött.
   Jag följde alltså med hem till henne — för jag är rädd om mina lakan. Det var en arbeterskas lilla rum, fyra trappor upp, rent och torftigt, och jag tillbringade två förtjusande timmar där. Den lilla flickan var sällsynt behaglig och älsklig.
   När jag skulle avlägsna mig, gick jag till kakelugnen för att lägga den sedvanliga gåvan där efter att ha bestämt dagen för ett nytt sammanträffande med flickebarnet, som låg kvar i sängen. Jag urskilde oklart en pendyl under glaskupa, två blomvaser och två fotografier, av vilka det ena var mycket gammalt, en sådan kopia på glas, som kallas dagerrotyp. Jag råkade luta mig fram mot detta porträtt och stod där bestört, alltför överraskad för att förstå … Det var av mig, det första av mina porträtt … som jag hade låtit ta för länge sedan, när jag levde som student i Quartier Latin.
   Jag grep det hastigt för att granska det närmare. Jag misstog mig inte… och det hela föreföll mig så oväntat och löjligt att jag hade lust att skratta.
   ’Vem är den där herrn?’ frågade jag.
   ’Han är min far, som jag aldrig har känt’, svarade hon. ’Mamma gav mig fotografiet och sa till mig att behålla det, att det kanske kunde bli mig till nytta en vacker dag...’ Hon tvekade, brast i skratt och fortsatte: ’Fast jag förstår verkligen inte på vad sätt. Jag tror inte han kommer att erkänna mig.’
   Hon skrattade åter.
   Hitt hjärta bultade som en skenande häst galopperar. Jag lade ifrån mig bilden på kakelugnshyllan och utan att riktigt veta vad jag gjorde lade jag ovanpå den två hundrafrancssedlar, som jag hade i fickan. Sedan avlägsnade jag mig med orden:
   ’Vi träffas snart igen … adjö … käraste … adjö.’
   Jag hörde henne svara: ’Vi träffas om tisdag.’ Sedan trevade jag mig nerför den mörka trappan.
   När jag kom ut, såg jag att det regnade, och jag gick med långa steg på måfå en gata fram därifrån.
   Jag gick rakt fram, förvirrad och upprörd, och sökte i mitt minne. Var det möjligt? Ja. Jag erinrade mig plötsligt en flicka, som någon månad efter vår brytning hade skrivit till mig att jag hade gjort henne gravid. Jag hade rivit sönder eller bränt brevet och glömt bort hela saken. Jag borde ha betraktat fotografiet av kvinnan på flickans kakelugnshylla. Men skulle jag ha känt igen det? Jag tyckte mig med säkerhet minnas att det var ett fotografi av en gammal kvinna.
   Jag kom fram till kajen, fann en bänk och satte mig. Det regnade. Då och då gick människor förbi under paraplyer. Livet föreföll mig avskyvärt och upprörande, fullt av elände, skam, uppsåtliga eller omedvetna gemenheter. Min dotter!… Jag hade kanske nyss ägt min egen dotter!… Och Paris, detta stora, mörka, dunkla, smutsiga, dystra, svarta Paris med alla sina stängda hus var fullt av liknande ting, äktenskapsbrott, blodskam, våldtagna barn. Jag erinrade mig att det påstods att broarna hemsöktes av gemena, lastbara varelser.
   Utan att vilja det, utan att veta det hade jag handlat sämre än dessa uslingar. Jag hade bestigit min dotters bädd!
   Jag var nära att kasta mig i vattnet. Jag var vansinnig! Jag irrade omkring ända till gryningen. Sedan gick jag hem för att tänka.
   Jag gjorde vad jag ansåg förnuftigast: jag bad en advokat kalla till sig flickan och fråga henne under vilka omständigheter hennes mor hade lämnat henne porträttet av den hon antog vara hennes far under förevändning att jag fått detta uppdrag av en vän.
   Advokaten utförde mina order. Det var på sin dödsbädd kvinnan hade namngivit sin dotters far inför en präst, vars namn man uppgav för mig.
   Då lät jag, alltjämt i den okände vännens namn, till flickan överlämna hälften av min förmögenhet, ungefär etthundrafyrtiotusen francs, av vilka hon endast får uppbära räntan. Sedan tog jag avsked från min anställning och begav mig hit.
   När jag irrade omkring här på stranden, fann jag det här berget, och här stannar jag … ända tills … det vet jag inte!
   Vad anser ni om mig … och om det jag har gjort?”
   Jag räckte honom handen och svarade uppriktigt:
   ”Ni har gjort vad ni borde göra. Många andra skulle ha fäst mindre vikt vid ett sådant avskyvärt olycksöde.”
   ”Det vet jag, men jag för min del höll på att bli vansinnig”, förklarade han. ”Jag tycks ha varit känslig utan att någonsin ha haft en aning om det. Och nu är jag lika rädd för Paris som de troende antagligen är för helvetet. Jag har helt enkelt fått ett slag i huvudet, ungefär som när en tegelsten träffar en, där man intet ont anande går på gatan. Sedan någon tid känner jag mig bättre.”
   Jag lämnade min ensling. Hans berättelse hade upprört mig mycket.
   Jag återsåg honom två gånger; sedan reste jag, för jag stannar aldrig i Södern längre än till slutet av maj.
   När jag kom tillbaka nästa år, fanns mannen inte kvar på Mont des Serpents, och jag har aldrig mera hört talas om honom.
   Det var min eremits historia.

* Mont des Serpents = Ormberget. Övers. anm.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.