FANDOM


Av: Anton Tjechov

En klar vinterdag vid middagstiden... Det är bitande kallt, snön knarrar under fötterna. Nadenka håller mig under armen. Hennes lockar vid tinningarna och de lätta fjunen på överläppen är täckta av silvervit rimfrost. Vi står uppe på en hög bergknalle. En lång brant backsluttning där solen speglar sig sträcker sig från våra fötter ner mot marken därnere. Bredvid oss står en kälke, täckt med klarrött kläde.
  — Nadezjda Petrovna, kom nu så åker vi ner! ber jag. Bara en gång! Det är inte alls farligt, det lovar jag.
   Men Nadenka är rädd. Hela sluttningen, från hennes små galoscher ända ned till foten av det istäckta berget ter sig som en skräckinjagande, bottenlös avgrund. Hon tappar andan och får hjärtklappning när hon tittar ner och när jag gör mig beredd att sätta mig på kälken. Hur skall det gå om hon tar risken att flyga ner i avgrunden! Hon kommer att dö, bli alldeles galen av skräck.
  — Men jag ber! säger jag. Det är ingenting att vara rädd för! Det är bara sjåpighet, feghet!
   Till slut ger Nadenka efter och jag kan se på hennes min, att det är rena dödsskräcken hon övervunnit. Jag sätter henne, blek och darrande, på kälken, fattar om henne och störtar tillsammans med henne ner i avgrunden.
   Kälken flyger iväg som en gevärskula. Luften piskar ansiktet, vinden tjuter och visslar i öronen, det biter i kinderna och det känns som om huvudet skulle slitas av kroppen. Man tappar andan av luftdraget. Det är som om djävulen själv hade gripit tag i oss och med ett tjut drar ned oss i underjorden. De omgivande föremålen flyter ihop till en lång, hastigt bortflyende remsa... Det känns som om ens sista stund var inne!
  — Jag älskar er, Nadja! säger jag halvhögt.
   Släden börjar glida i allt lugnare tempo, vindens tjut och medarnas knastrande ljuder inte längre så fasligt, man tappar inte andan längre, och vi har äntligen kommit ner Nadenka är mera död än levande. Hon är blek och andas knappast... Jag hjälper henne att resa sig.
  — Inte för allt i världen åker jag en gång till, säger hon och tittar på mig med stora skräckslagna ögon. Aldrig i livet! Jag trodde att jag skulle dö!
   Efter en stund har hon hämtat sig och tittar mig i ögonen med en frågande blick: var det jag som sade de där fyra orden, eller var det bara någonting som hon tyckte sig höra i vinddraget? Jag står bredvid henne och röker, uppmärksamt betraktande min ena handske.
   Hon tar mig under armen och vi promenerar länge omkring nedanför berget. Problemet lämnar henne tydligen inte någon ro. Yttrades de där orden eller inte? Ja eller nej? Ja eller nej? Det är en fråga om egenkärlek, heder och ära, liv eller död, lycka, en ytterst viktig fråga, den viktigaste i hela världen. Nadenka tittar otåligt, sorgset på mig, ser mig i ögonen med en genomträngande blick, svarar konstigt på mina frågor, väntar på att jag skall säga någonting. Oh, vilket spel i det rara lilla ansiktet, vilket spel! Jag ser, hur hon kämpar med sig själv, det är någonting som hon måste säga, någonting som hon måste fråga om, men hon kan inte finna de rätta orden, hon känner sig besvärad, illa till mods, det är något som stör hennes glädje...
  — Vet ni vad? säger hon utan att se på mig.
  — Ja, vad då? frågar jag.
  — Kan vi inte... åka ner en gång till.
   Vi tar oss uppför trappan till bergets topp. Återigen sätter jag den bleka, darrande Nadenka på kälken, återigen flyger vi ner i den hemska avgrunden, återigen tjuter vinden och knastrar det under medarna, och återigen, just när kälken rusar fram som allra värst, säger jag halvhögt:
  — Jag älskar er, Nadenka!
   När kälken har stannat far Nadenka med blickarna runt berget, som vi just susat nedför, sedan betraktar hon länge mitt ansikte, lyssnar på min röst, som ljuder likgiltig och lidelsefri, och hela hon, hela hon, till och med muffen och sjalen som sveper om hennes huvud, hela hennes gestalt uttrycker ytterlig förvåning. Och i hennes ansikte står skrivet:
   "Vad är meningen egentligen? Vem var det som sade de där orden? Var det han eller var det bara som jag tyckte?"
   Denna ovisshet plågar henne och prövar hennes tålamod. Den stackars flickan svarar inte på frågor, kniper ihop ögonen och är färdig att brista i gråt.
  — Ska vi inte gå hem nu? frågar jag.
  — Men jag... jag tycker det är roligt att åka kälke, säger hon och rodnar. Ska vi inte åka ner en gång till?
   Hon "tycker det är roligt" att åka kälke, och ändå är hon lika blek som förra gången, tappar nästan andan av skräck och darrar i hela kroppen när hon sätter sig på kälken.
   Vi åker ner för tredje gången, och jag ser hur hon betraktar mitt ansikte och följer mina läppars rörelser Men jag håller halsduken för munnen, harklar mig och när vi kommit halvvägs nerför backen, hinner jag säga:
  — Jag älskar er, Nadja!
   Och problemet är fortfarande olöst. Nadenka säger ingenting, hon går och tänker på någonting... Jag gör sällskap med henne på vägen hem, hon anstränger sig att gå tyst och försiktigt, saktar på stegen och går hela tiden och undrar, om jag skall säga de där orden till henne. Och jag kan se hur hon lider i sitt inre, hur hon får lov att kämpa med sig för att inte säga:
   "Det är omöjligt att det var vinden som sade det! Jag vill inte att det var vinden som sade det!"
   Morgonen därpå fick jag en liten biljett: "Om ni tänker gå till kälkbacken i dag, titta in till mig först. N." Och från och med denna dag går Nadenka och jag varje morgon till kälkbacken, och när vi åker nerför säger jag varje gång halvhögt samma ord om och om igen:
  — Jag älskar er, Nadja!
   Snart har Nadenka vant sig vid den där frasen, som man vänjer sig vid vin eller morfin. Hon kan inte leva utan den. För all del, visst är det fortfarande kusligt att flyga nerför backen, men redan nu ger rädslan och faran en särskild förtrollning åt de där orden om kärlek, ord som fortfarande innebär en gåta och håller ens själ i plågsam ovisshet. Misstänkta är fortfarande dessa två: jag och vinden... Vem det är av dessa två som förklarar henne sin kärlek, vet hon inte, men det verkar som om det gjorde detsamma för henne; det spelar ingen roll, ur vilken bägare man dricker — bara man blir berusad.
   En förmiddag gav jag mig iväg ensam till kälkbacken; jag försvann i vimlet och får se Nadja komma fram till backen. Hon tittar tydligen efter mig... Sedan går hon skyggt uppför trappan... Det är kusligt att åka ner ensam, ja, det är verkligen kusligt! Hon är blek som snö, hon darrar i hela kroppen, men hon går som till stupstocken, går utan att se sig om, beslutsamt. Hon har tydligen beslutat sig för att göra ett prov: ta reda på om de där outsägligt ljuva orden kommer att höras när jag inte är med. Jag ser hur hon sätter sig på kälken, blek och med skräckslagen min, blundar, tar ett sista farväl av världen och sätter sig i rörelse... "Ssss"... låter det under medarna. Jag vet inte om Nadenka får höra de där orden eller inte... Jag ser bara hur hon stiger upp från kälken, svag och utmattad. Och man kan se på hennes ansikte att hon inte vet själv, om hon har hört någonting eller inte. Skräcken medan hon susade utför, berövade henne förmågan att höra, urskilja ljud, uppfatta...
   Nu är vårmånaden mars inne... Solen lyser allt varmare. Vårt isberg börjar mörkna, förlora sin glans och isen smälter bort till sist. Det är slut med kälkåkningen. Ingenstans kan den stackars Nadenka längre få höra de där orden, och det är ingen som kan uttala dem, eftersom man inte hör någon vind, och jag skall ge mig iväg till Petersburg — för lång tid, troligen för alltid.
   Några dagar före min avfärd sitter jag i skymningen i vår lilla trädgård som är skild från Nadenkas gård med ett högt plank... Det är ganska kallt fortfarande, det ligger ännu snö kvar under gödselstacken, träden är alldeles kala, men våren känns redan i luften och råkorna för ett högljutt oväsen före kvällskvisten. Jag går fram till planket och tittar länge genom en springa. Jag ser Nadenka gå ut på trappan och rikta en sorgsen, längtansfull blick mot himlen... Vårvinden blåser rakt i hennes bleka, sorgsna ansikte... Den påminner henne om den där vinden som tjöt kring oss den där gången på bergssluttningen, när hon hörde de där fyra orden och hennes ansikte blir så dystert, så dystert, en tår rullar nerför kinden på henne... Och den stackars flickan sträcker ut armarna, som om hon ville be den där vinden att än en gång låta henne få höra de där orden. Och då väntar jag tills det kommer en vindil och säger halvhögt:
  — Jag älskar er, Nadja!
   Oj, oj, oj, vad är det som händer med Nadenka! Hon ropar till, ler med hela ansiktet och sträcker ut armarna mot vinden, glad och lycklig, och så vacker.
   Men jag går in och packar...
   Ja, det där var längesedan. Nu är Nadenka redan gift; man gifte bort henne eller hon gifte sig — det kan vara detsamma, med en sterbhusnotarie, och hon har redan tre barn. Det där att vi en gång åkte kälke tillsammans, och att vinden lät henne få höra orden "jag älskar er, Nadenka", har hon inte glömt; det är det lyckligaste, starkaste och vackraste minnet i hela hennes liv...
   Och nu när jag blivit äldre kan jag inte förstå, varför jag uttalade de där orden, varför jag skämtade...

Översättning Staffan Dahl


Originaltitel: Shutotshka (Шуточка), utgiven första gången 1888.

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.