Ett missförstånd

Av K. A. Tavaststjerna

   S:t Michel låg så fredligt på sin sandmo nära sjöstranden som en liten stad med säkra privilegier, länestyrelse och lyceum över huvud taget kan ligga i den mest lugna, stillsamma nejd.
   När kvällen kom hade några långa stötar i ett bleckinstrument förklingat uppe på backen vid brandtornet, väster om staden, lantligt som ett solo i en pastoralsymfoni, och boskapen i stadshagen begynte en stund därpå med pinglande skällor draga in längs gatorna. Efter den några pojkbytingar med byxorna uppvikna över dammiga vador och bruna knän.
   Stadens pigor kommo driften till möte, valde var sin ko med spänt juver och körde den hemåt, tills slutligen endast två kor återstodo, vilka mitt på residenstorget ryckte åt sig ännu en munfull gräs att idissla under mjölkningen.
   Vid länehäktet i södra ändan av staden var upprop för kvällen och vaktombyte. Där skramlade kedjor, och ljödo kommandorop. Det gula tvåvåningshuset, med sin höga ringmur omkring, bjöd till att dyka ned i grönskan av de lummiga björkarna åt stranden till, men på motsatta sidan lyfte muren hotande sitt massiva krön över ingångsporten, utåt den lilla planen, där gräset var nött och brunt i torkan och sanden stack fram mellan magra grässtrån.
   Ett stycke ifrån, uppåt den raka gatan, som förlorat sig i sandplanen, vid begynnelsen av staden, låg kosackkasernen, ett långt, lågt trähus. Där inne och på trapporna utåt den rymliga gårdsplanen sjöngo de värnepliktiga från Don sina melankoliska visor om vida stäpper och vilda ritter. Det hördes långt ut över staden och folket sade:
  — Nu få vi regn, kosackerna sjunga.
   I andra våningen av häktet, nära det nordöstra hörnet, hade Heikki Hytönen praktiserat upp ett fönster i gäldstugan. Aftonrodnaden hade redan gått, och han kunde i ro supa in den ljumma luften, — man höll icke så strängt efter gäldstugusittarna, det var inga farliga förbrytare.
   Likväl stod fönstret endast på glänt, och bakom det filosoferade gäldstugusittaren.
   I morgon hade han suttit ut sin tid och skulle få fara hem igen till höbärgningen på sitt lilla torp i Pieksämäki. Där hade nu brofogden sina tjugu mark avbetalade! I början hade Heikki Hytönen knotat över sin fordringsägares hårdhet att sätta in honom här just under den brådaste arbetstiden, men om några dagar lugnade han sig. Än sen, om han också satt i häkte, — inte tog det ju äran av honom! Gumman och äldsta sonen skötte nog om torpet, — han var själv egentligen blott ute på arbetsförtjänst. Vad var det annat? I morgon blev han kvitt sin skuld, och han kände sig helt nöjd. Galen var då också den där brofogden, som ville bli betalad så här, — nå ja, det rådde han själv för
   Han sträckte litet på sina styva leder och tänkte på huru han om några dagar skulle gå med lien på hemängen, — den hade de nog icke slagit ännu. Det var egentligen första gången under hela sin sittnings-tid han tänkte på frihet, — vad hade det tjänat till att göra det förut? Men med hans tankar på den nära förestående friheten kom en annan längtan, långt mera materiell och plågsam:
   Tobak!
   Han hade under hela sin sittningstid icke fått lukta på tobak en gång. Det var det svåraste han utstått. Och medan hans tankar gingo till gumman och de sex småttingarna hemma på torpet, såg han allt tydligare sig själv stående på farstutrappan efter kvällsvarden. Om han rökte? Jo, så bladtobaken knastrade i hans nötta gipspiphuvud, och röken for för det omärkliga aftondraget i långa blå strimmor över mot stallväggen på andra sidan gårdsplanen. Hans fantasi blev så tydlig, att det vattnades honom i munnen, och han sög med läpparna...
   Vid vaktombytet hade Ivan Kusnakov fått sin post vid den randiga skyllerkuren i nordöstra hörnet av ringmuren. Han gick med sitt lätta kosackgevär på axeln, strängt och militäriskt sina fyrtio steg av och an framför skyllerkuren, så länge vaktpatrullen drog omkring i närheten, men när de fem gevärspiporna glittrat i aftonsolen och försvunnit bakom ett plank åt kasernen till, ställde han sitt gevär mot muren, löste på sitt bälte kring livet och satte sig på golvet i skyllerkuren med benen utanför.
   Det var icke så gott att vara kosack heller Han stämde smågnolande in i hemlandsmelodien, som kamraterna fortfarande sjöngo borta på kaserntrappan, och hans tankar flögo kring vida slättmarker, där en gulbrun flod vällde fram trögt och tungsint, men så förtroligt och hemlighetsfullt bekant som endast en flod i hemtrakterna kan det.
   För tre år sedan lämnade han Don, som aderton år gammal. Sedan dess hade han legat i garnison här i staden i det främmande landet, och på de tre åren hade han lärt sig svära på folkets språk, — det var allt. Ett bekvämt liv förde man här: vakthållning vid länehäktet och exercis då och då. Endast emellanåt en längre ridtur. Fastän han icke kunde önska sig det bättre jäste hans heta blod ofta av otålighet. I synnerhet under ensamma nattliga timmar, när han gick sina reglementerade steg framför skyllerkuren, när natten var härlig och tystnaden oändlig efter det livet i den lilla staden somnat in. I den stilla, ljudlösa natten, när icke ett löv rördes, och när han icke hade lov till en blund, utan att utsätta sig för det strängaste straff, blev hans längtan trånande, och en brännande lust efter ombyte och äventyr smög sig över honom.
   I kväll hade han ett slags halvmedveten känsla av att det skulle hända något, och han såg sig noga omkring: måtte fångarna åtminstone göra ett rymningsförsök, så skulle det bli något ombyte! Men han varseblev ingenting ovanligt, slängde benen i kors, grävde fram sin tobakspung och tände sin pipa.
   Den vassbevuxna, spegelstilla viken sov nedanför under sitt täcke av näckrosblad, — icke ett ljud! Han lutade sig bakåt, blåste tobaksröken upp i lugnet och följde med huru den steg upp utan att skingras, så lugnt var det. Men när han såg sig omkring ånyo, retades han av den trånga synkretsen, vilken likasom trängde sig på honom. 0, han mindes en annan, långt, långt borta i vågiga linjer över den ändlösa stäppen...!
   Då spratt Heikki Hytönen till där uppe bak fönstret.
   Tobak!
   Men varifrån kom den doften? Han öppnade fönstret försiktigt och sträckte ut sitt orakade gubbhuvud med en tofs grått skägg under hakan, spejade nyfiket omkring, men såg ingenting.
   Kosacken steg upp ur sina tankar, tog sitt gevär och upphävde sitt långa vaktrop för att förströ sig.
  — SIuscha-a-aj!
  — Sluschaj! svarades det i tur från var och en av de fyra skyllerkurarna i ringmurens övriga hörn.
   Hemma i kasernen vände sig kosackkaptenen lugnt på andra örat, när han hört att hans folk var på post, och rannsakningsfången inne i sin cell spratt upp ur oroliga drömmar, så att järnen rasslade och vaktkarlen utanför i korridoren tittade in ett ögonblick genom den lilla rutan i dörren.
   Men Heikki Hytönen tog an ett brett, välvilligt smågrin, vittnande om den mest oförfalskade människovänlighet och det mest godmodiga sinnelag, som ännu spärrats in mellan fyra väggar, sträckte ut sitt fryntliga huvud så långt han någonsin nådde och ropade försiktigt på finska fullt av det hemligaste förstånd och vänligt till kosacken nedanför:
  — Hör du, broderbrat, skaffa tobak åt gubben, som sväljer bara tomma luften!
   Kosacken såg upp vid rösten, fick, helt förvånad, syn på fången där uppe och viftade häftigt och avgörande med handen, att han ögonblickligen skulle draga sig tillbaka. Han hade stränga förhållningsorder mot fångarna och blott ett språkrör: geväret.
   Men när gubben såg honom med pipan i munnen, blev han utom sig av glädje:
  — Det är ju du, broderbrat, som röker! — I morgon får du tillbaka din tobak tredubbelt, om du ger åt gubben...
  — Perkele! ropade kosacken på sin bästa finska och hötte med knytnäven.
  — Svär inte... inte är jag någon tjuv, så du behöver svära... brofogden har bara satt in mig här för tjugu mark... och du får din tobak igen fyradubbelt, när jag slipper härifrån i morgon!
   När kosacken ett ögonblick stod rådvill, utan att riktigt veta vad han borde företaga sig, fick Heikki Hytönen nytt hopp:
  — Hör du nu, broderbrat... inte vill jag ju ha mera än en pipa full... eller kanske bara att stoppa i munnen...
  — Perkele! ropade kosacken igen och lyfte geväret.
  — Voj voj, så du svär.. inte gör jag ju något illa... nå nå... för guds skull, skjut inte på en människa... jag är ju Heikki Hytönen från Pieksämäki.
   Kosaken förstod ingenting. Han tyckte gubben var något för frimodig för att vara en stor brottsling, men ledsnade redan vid hans en-trägenhet att prata så högt där uppe, ty det var en gång för alla ytterst strängt förbjudet för vaktposterna att tala med en fånge. Om någon hörde detta, hade han att vänta sig minst ett dygns mörk arrest och dessutom en personlig upptuktelse av kaptenen, och den skulle icke löpa av för en örfil. Han kände sin kapten. Så gjorde han ett sista försök. Ställde bort geväret och schasade med båda händerna åt den envisa pratmakaren, såsom man schasar åt en ko för att skrämma den, allt medan han svor: perkele... perkele...
   Men nu blev gubben vid det allra bästa lynne i världen över kosackens skämtsamhet, skrattade brett och godmodigt och begynte ånyo:
  — Du är då först en riktig skälm, som först hotar med din bössa och så bråkar som en galen, innan du vill ge tobak... Då lade kosacken åter an.
  — Nå nå, börjar du nu igen... låt bli att leka med bössan!... vad ropar du?... inte är jag ju någon tjuv eller mördare, jag är ju Heikki Hytönen från...
   Heikki Hytönen pratade aldrig mera. Kosacken hade blivit otålig på fullt allvar, ropat åt honom på ryska att draga sig tillbaka, men när gubben fortfarande envisades, tog han sikte på fönsterposten nära honom, för att ge honom en läxa till härnäst och fyrade av.
   Just när Heikki Hytönen hade sin hemorts namn på tungan, raglade han baklänges in i rummet, förde händerna halvvägs upp till pannan och föll på rygg utan ett ljud.
   Kulan hade snuddat mot ett gångjärn i fönsterposten och gömt sig långs inne i hans envisa finnskalle.
   Kosacken blev åtalad, hållen under bevakning och slutligen frikänd.
   Det lilla kosackkommandot har länge sedan lämnat S:t Michel, som nu har andra anstalter, vilka spå regn lika tillförlitligt som kosacksången förr. Våra egna värnepliktiga gå sina reglementerade steg framför skyllerkurarna vid länehäktet och röka i smyg, men förstå bättre finska, om de också icke ha kosackernas livliga gester
   Ivan Kusnakov kamperar nere i Afganistan och skjuter inga finngubbar längre. Men en torr, arbetsbruten och mager fyrtioårs kvinna fick gå från ett torp i Pieksämäki, följd av sex små barn, och brofogden har aldrig fått igen sina tjugu mark.

Ur novellsamlingen "Finlandssvenska noveller", 1975.