Av Damon Runyon
MIN bekantskap med Feet Samuels är ungefär åtta, tio år gammal men jag känner honom bara lite och har inte mycket att göra med honom för han är en sån kille som jag tycker det är ingen ide att ha att göra med. Det är inget med honom för att säga sanningen.
Först och främst är Feet vanligen pank och det lönar sig inte att hålla ihop med dom panka. Jag anser att man inte kan få ut nånting av en som inte har nånting. Jag tycker förstås synd om dom panka och hoppas alltid att dom ska kunna ordna nånting för sig men jag gillar inte att vara i närheten av dom. För länge sen säger en gammal gosse, som vet vad han talar om, till mig:
— Min unge vän, sa han, håll dig alltid till pengarna och där dom finns, för om du gör det tillräckligt länge kan det hända att en del av, dom håller sig till dig.
Därför håller jag mig hela tiden i den här stan till dom stora kanonerna med grovkalibriga papper och jag krokar för småjobbarna och snyftkorvarna och dom panka. Och Feet är en av dom mest panka i stan och det har han varit så länge jag känt honom.
Han är en stor, fet kille med många hakor och mycket konstiga fötter och det är därför han kallas Feet. Dom där fötterna är särskilt stora fötter, till och med för en fet kille, och Dave the Dude säger att Feet brukar ha fiollådor till skor. Det är naturligtvis inte sant för Feet kan inte få in nån av fötterna i en fiollåda om den inte är till en mycket stor fiol, som en cello eller så. Jag ser Feet en kväll på Hot Box, en nattklubb, när han dansar med en böna som heter Hortense Hathaway och, är med i George White's revy »Scandals» och hon står på Feets fötter som om hon går med snöskor på sig, utan att han märker det. Han tror väl bara att det är lite extra tungt att dra runt gondolerna den kvällen, för Hortense är inte undernärd. Sanningen att säga är hon en riktigt kvalificerad welterviktare. Hon har blont hår och mycket att säga och hennes riktiga namn är Annie O'Brien och inte Hortense Hathaway. Vidare är hon från Newark i New Jersey, där hennes far, Skush O'Brien, är droskchaufför och dessutom mycket ofin av sig, om nån skulle fråga er. Men dottern till en chaufför är naturligtvis lika bra som nån annan i George White's »Scandals» så länge hon har dom rätta formerna. Ingen har förresten hört nån protest från publiken mot Hortense om den saken.
Hon är med i det som kallas för balett och hon behöver bara gå omkring på scenen i nåra små bandage och alla tycker att hon är mycket vacker, i synnerhet från halsen och neråt, fast för min del bryr jag mig inte mycket om henne för hon är så uppkäftig mot folk. Jag ser henne ofta på nattklubbarna och då har hon alltid en massa diamantarmband och pälsgrejor på sig och det ena med det andra, så jag antar att hon klarar sig skapligt för att vara en böna från Newark, New Jersey.
Feet vet förstås inte varför så många bönor, utom Hortense, vill dansa med honom, men har börjat luta åt åsikten att det är hans gamla sex-appeal, och han blir verkligen stött när Henri, hovmästarn på Hot Box, ber honom att inte ta upp golvet mera än var tionde dans för fötterna tar sån plats när han dansar att bara ett par till kan få plats då. Men det är också ett mycket litet golv.
Jag måste berätta Mera för er om Feets fötter, för det är verkligen mycket anmärkningsvärda fötter. Det slår en att dom pekar ut åt olika håll under honom så tydligt att om man ser Feet stå i ett gathörn, så är det ovanligt svårt att säga åt vilket håll han tänker gå därför att den ena foten visar i en riktning och den andra i en annan. Faktum är att killarna i trakten kring Mindys restaurang brukar slå vad när Feet står stilla om åt vilket håll han går sen.
Det som Feet jobbar med för att dra sig fram, är det han bäst förstår sig på och det är precis vad många andra i det här landet gör för att komma framåt. Han traskar runt till kapplöpningar och spelbord och proffsboxningar, tar hem några bagis genom att hjälpa nån bookmaker, håller lite vad, ger råd åt en eller annan enfaldig stackare men hela livet kommer han aldrig upp i smöret. Han är alltid skyldig och håller alltid på med avbetalningar och jag kan aldrig träffa honom utan att han är bekymrad för klöver.
Det enda fina man kan säga om Feet är att han är mycket hederlig med sina skulder och det han är skyldig betalar han när han kan. Vem som helst kan säga det om honom till er, fast naturligtvis har en kille som vill framåt som Feet inget annat att göra om han vill ha kvar krediten och vara i farten. Det skulle ändå överraska er att så många killar glömmer att betala.
Det är därför att Feets ord alltid betraktas som säkert som han nästan jämt kan skaffa lite klöver, till och med av Brain, och att skaffa klöver av Brain är svårt för vem som helst. Det är sannerligen mycket kvistigt för folk att skaffa klöver av Brain. Om nån får låna klöver av Brain så vill han genast veta när han får tillbaka dom, med bestämd procent, och om nån säger halv sex tisdag morgon så är det lugnast att inte göra det fem och trettioett tisdag morgon för annars kommer Brain att betrakta dom som mycket opålitliga och låter dom inte låna mera. Och när en kille tappar krediten hos Brain ligger han sannerligen illa till här i stan för Brain är den ende som alltid har klöver.
Sen händer det också vanligen mycket egendomliga saker för dom killar, som lånar av Brain och, inte betalar tillbaks när dom lovat, det kan bli knäckta näsor och brutna ben till exempel och sånt där, för Brain har folk omkring sig, som visst inte gillar killar som lånar klöver utan att lämna tillbaks dom. Ändå känner jag till att Brain har låtit en del mycket förvånansvärda killar låna, för han har fluga på att han är en finfin människokännare och att han aldrig tar fel, fast jag måste säga att ingen av dom som får klöver av Brain är mera förvånansvärd än Feet,
Brain heter egentligen Armand Rosenthal och han kallas Brain för att han är
så klyftig. Varenda en i stan känner honom som spelare i stor stil och det ena med det andra och ingen vet hur mycket klöver Brain har, utom att det är mycket, för hur mycket klöver som än finns i rotation — förr eller senare har Brain fått hand om alltsammans. Nån gång ska jag berätta mera för er om Brain men just nu skulle jag vilja tala lite om Feet.
Det är kallt i New York och hård vinter nu och alla med klöver reser till Miami och Havanna och New Orleans och lämnar dom mera panka kvar. När alla kanonerna är borta är det inte mycket som rör sig i stan; en kväll stöter jag på Feet hos Mindys och han är faktiskt riktigt nere. Och han frågar om jag råkar ha en femma på mig men jag ger naturligtvis inga femmor till såna killar som Feet, och till slut vill han kompromissa med några bagis så jag förstår ju att han står hårt på när han går ner från fem till två.
— Hyran har kilat iväg så pass att det är fråga om kvasten, säger Feet, och min tant har nåt annat i stället för hjärta och man får inte tala vid henne. Hon säger att jag åker ut om jag inte klämmer fram lite och det kvickt. Det har aldrig varit så dåligt för mig, säger Feet, och jag funderar på att göra något mycket desperat.
För mig är det förstås alldeles omöjligt att räkna ut vad Feet ska kunna göra som är desperat, utom kanske att arbeta, och jag vet att han inte tänker göra nåt sånt, vad som än händer. Det beror på att jag, under alla dom år jag hållit till på Broadway, inte har känt nån enda av dom panka som blivit desperat nog för att börja arbeta.
En gång hörde jag talas om att Dave the Dude bjöd Feet ett jobb med att köra whisky härifrån och till Philadelphia och bra betalt, men Feet sa nej och påstod att han inte tålde luften utomhus och så hade han hört, sa Feet, att det var olagligt att jobba med whisky och sånt och att det kunde bli kåken för en kille. Så jag vet att det blir inget invecklat vad Feet än tänker göra.
— Brain är kvar i stan, säger jag till Feet. Varför frågar du inte honom? Du ligger bra till hos honom.
— Det är hela felet, säger Feet. Jag är redan skyldig honom hundra och han väntar att jag ska betala klockan fyra måndag morgon och var jag ska få tag på en hundralapp vet jag inte, för att inte tala om tian jag måste ge i ränta.
— Vad har du tänkt göra, frågar jag, för nu är det torsdag och hög tid för Feet att skrapa ihop en sån summa om jag inte tar komplett fel.
— Jag ska ta livet av mig, säger Feet mycket sorgset. Betyder jag nånting för nån? Jag har ingen familj och inga vänner och världen är tillräckligt trång utan mig. Ja, jag tror jag ska ta livet av mig.
— Lagen tillåter inte självmord i den här stan, säger jag, fast jag vet inte riktigt vad dom kan göra en kille som gjort det, det måste jag erkänna.
— Det bryr jag mig inte om, säger Feet. Jag är slut och trött på alltsammans. Särskilt är jag trött på att vara pank. Jag har aldrig mer än lite småpengar som skramlar i fickan. Allt jag försöker mig på går lika visset. Det enda som förhindrar att jag tar livhanken genast är hundralappen, som jag är skyldig Brain, för jag vill inte att han ska gå omkring, sen jag är död och begraven, och säga att jag inte gör rätt för mig. Och det värsta av allt är, säger Feet, att jag är kär. Jag är kär i Hortense!
— Hortense, säger jag och blir verkligen mycket förbluffad. Baaah, Hortense är ju bara en stor ...
— Stopp, säger Feet. Stoppa på fläcken! Jag vill inte hon ska kallas en stor kossa eller nåt annat stort av vilket slag som helst för jag älskar henne. Jag kan inte leva utan henne. Om jag ska säga sanningen vill jag inte leva utan henne.
— Nå, säger jag, men vad anser Hortense om att du älskar henne?
— Hon vet inte om det, säger Feet. Jag skäms för att säga det, för talar jag om att jag älskar henne så väntar hon sig så klart att jag ska köpa några diamantarmband åt henne och det kan jag naturligtvis inte. Men jag tror att hon tycker om mig lite mera än vanligt för hon har ett särskilt sätt att se på mig. Fast, säger Feet, det finns en kille till som också gillar henne och han köper diamantarmband och sånt som brukar höra till, åt henne, vilket gör saken mycket krånglig för mig. Jag har ingen aning om vem killen är och jag tror inte Hortense bryr sig så mycket om honom men det är ju alldeles naturligt att en höna måste ta en kille som köper diamantarmband till henne i mycket allvarligt övervägande. Så jag antar det inte finns någe annat än att ta livet av sig.
Jag tar givetvis inte Feet på allvar och glömmer hans bekymmer i en nysning för jag antar han klarar sig på nåt sätt och nästa kväll kommer han in på Mindys och ser nöjd ut över hela kroppen och jag antar att han absolut har gjort ett klipp nånstans för att han går ungefär som en kille med cirka sextiofem bagis på sig.
Men det låter som om Feet bara hade en idé och det är mycket få idéer som är värda sextiofem bagis.
— Jag ligger där i sängen och tänker i kväll, säger Feet, och så börjar jag ruva på hur jag ska, skaffa tillräckligt med klöver för att betala Brain och kanske några killar till och hyrestanten och få lite över till begravningen. Jag tänker saluföra mig. Sälja kroppen.
Jaha, jag blir förstås rätt häpen över det här beslutet och jag ber Feet förklara närmare och så här låter hans idé: han tänker leta upp en doktor som vill ha en f. d. kille och sälja sig till den doktorn för så mycket som möjligt, med leverans sedan Feet är klar med livet och det ska vara inom en viss tid.
— Jag har räknat ut, säger Feet, att dom där kvackarna alltid är ute efter killar att öva sig. på och att prima varor inte är lätta att få tag på nuförtiden.
— Hur mycket tycker du att du är värd, säger jag.
— Tjaaa, säger Feet, en så stor kille borde vara värd minst tusen jämnt.
— Feet, säger jag, alltsammans låter riktigt obehagligt, tycker jag. Jag vet inte mycket om ett sånt förslag för min del, men jag tror att om en doktor köper f. d. killar alls, så betalar han inte per kilo. Och jag tror inte att du kan få en tusenlapp och säkert inte medan du lever för hur kan doktorn lita på att du fullgör leveransen.
— Alla vet, säger Feet mycket förolämpad, att jag betalar mina skulder. Jag kan hänvisa till Brain och han kommer att intyga för vem som helst att jag är okay när det gäller att hålla ord.
I alla fall tycker jag att Feets prat inte är så vidare klokt och hur som helst kanske han fått snurren och det sker ju ofta dom panka så jag bryr mig inte om honom sen. Men måndag morgon, strax före fyra, sitter jag på Mindys och vad tror ni händer om inte att Feet kommer in med ena krattan full av klöver och han ser mycket belåten ut.
Brain är också där och sitter vid sitt vanliga bord och är vänd mot dörren så att ingen kan slinka in utan att Brain ser honom först, för det finns många i den här stan som Brain vill se först om dom slinker in i det rum där han sitter. Feet kliver fram till bordet och lägger hundra framför honom och en tia ovanpå och Brain tittar på klockan och flinar och säger:
— Okay, Feet, du är punktlig.
Att Brain nånsin flinar är mycket ovanligt men sen får jag höra att han just kan lugga Manny Mandelbaum på tvåhundra bagis för Manny litar mycket lite på att Feet ska betala i tid och nu tappar han ett vad om den saken och därför kopplar Brain på solskenet.
— På tal om det, Feet, säger Brain, det var nån doktor som ringde mig idag och frågade om han kan lita på ditt ord och det kanske roar dig att höra att jag sa du var hundraprocentig. Jag gick i borgen för dig för jag vet att du alltid håller ett löfte. Är du sjuk eller så?
— Nej, säger Feet, jag är inte sjuk. Jag har bara lite affärer med killen. Tack för att du sa det om mig.
Sen kommer han över till mitt bord och jag ser att han fortfarande har klöver kvar i krattan. Jag är naturligtvis intresserad av att få veta var han gjort klippet och han talar om det så småningom.
— Jag satte i gång med den där idén som jag talade med dig om, säger Feet. Jag säljer kroppen till en doktor borta på Park Avenue, som heter Bodeeker, men jag får inga tusen för den som jag väntat. Det verkar som om f. d. killar inte är värda så mycket för tillfället för att det är så många i marknaden men Bodeeker ger mig fyrahundra bagis och en månads leveranstid.
— Jag visste inte förut att det var så knepigt att sälja en kropp, säger Feet. Tre stycken kallar på polisen för dom tror jag är vriden, men doktor Bodeeker är en trevlig gammal prick och tycker det är roligt att få göra affär med mig och särskilt när jag refererar till Brain. Doktor Bodeeker säger att han har letat efter en skalle likadan som min i flera år för det tycks som om han är haj på skallar. Men, säger Feet, jag måste hitta på ett annat sätt att ta livet än att hoppa från ett fönster, som jag tänkte, för doktor Bodeeker vill inte att jag ska gå sönder.
— I alla fall, säger jag, förefaller det högst obehagligt och det låter inte lagligt. Vet Brain om att du säljer kroppen?
— Nej, säger Feet, Bodeeker frågade bara i telefonen om han kan lita på mitt ord och talar inte om varför han vill ha reda på det och är nöjd med att Brain säger okay. Nu ska jag betala tanten och ordna nåra saker här och där och äta upp mig stadigt till dess det är dags att lämna den här gamla onda världen efter sig.
Men det verkar som om Feet inte genast går och betalar tanten. Han går till Johnny Crackow's där dom kör tärning med 500 bagis max och dit hittar sällan dom stora killarna men där finns alltid lite att göra för en småföretagare. Då Feet kommer in ser det ut som om Big Nig just försöker klämma en fyra med tärningarna och alla vet att det är kvistigt att klämma en fyra för Big Nig eller för nån annan.
Feet ser på ett tag medan Big Nig försöker klämma fyran och en kille, som heter Whitey, erbjuder sig att ta två mot ett på en hundring att Big Nig klämmer fyran vilket alldeles säkert visar mera förtroende för Big Nig än jag nånsin kommer att få. Feet halar förstås kvickt fram nåra av sina hundringar, liksom varje annan med några hundra på sig skulle göra, och sätter 200 mot Whitey's 100 på att Big Nig inte klämmer fyran. Och Big Nig klämmer strax en sjua så Feet ror hem vinsten.
Nå, för att göra en lång historia kort så står Feet där ett tag och slår vad med killar om att andra killar inte klämmer fyra eller vad det nu kan vara dom försöker klämma och rätt som det är ser jag att Feet har sex vackra tusenskönor. Kvällen efter träffar jag honom på Hot Box tillsammans med det här. stora ankaret Hortense som glider omkring på hans fötter och en blind kan se att hon har på sig minst tre diamantarmband till. Några kvällar senare får jag höra att Feet har tagit Long George McCormack, en av dom verkliga killarna från Los Angeles, på arton tusen i ett kortspel som kallas lågsniff — och Feet har inte mera tillåtelse att ta en sån kille som Long George i lågsniff än jag har att bulta sönder Jack Dempsey. Men när en kille får röta i spel till slut kan inget stoppa honom för den sitter i ett tag och så hänger det nu ihop med Feet. Vareviga kväll hör jag att han vinner en massa klöver på det ena eller andra. Han kommer in en morgon på Mindys och jag flyttar förstås genast över till hans bord för nu är Feet överst i smöret och en sån kille som alla kan umgås otvunget, med. Just då jag tänker fråga hur han har det fast jag vet att han har det riktigt bra; då slinker det in en gubbe med ilsket utseende och hela ansiktet fullt av grått skägg som sticker ut åt alla håll och hans ögon tittar riktigt vilt ur skägget om man ska säga sanningen. Feet bleknar när han ser killen men nickar åt honom och killen nickar tillbaka och går ut igen.
— Vem är skägget, frågar jag Feet. Han var inne och såg sig omkring härom morgonen och han gör folk väldigt nervösa för ingen kan räkna ut vem han är eller vad han har i kikaren.
— Det är doktor Bodeeker, säger Feet. Han är ute och ser efter att han kan vara säker på att jag är kvar i stan. Nu sitter jag i kläm både på det ena och andra sättet.
— Men, säger jag, vad oroar du dig för? Du har massor av klöver och ungefär en fjorton dar kvar att roa dig innan den här Bodeeker gör anspråk på dig.
— Jag vet nog, säger Feet sorgset. Men nu när jag har klöver tycker jag att saken inte är så vissen som förut och jag ångrar att jag gjorde affären med doktorn. Särskilt, säger Feet, när jag tänker på Hortense.
— Vad är, det med Hortense, frågar jag.
— Jag tror hon har börjat älska mig sen jag kan köpa henne flera diamantarmband än den andre killen, säger Feet. Om det inte vore för att den här saken hänger över mig så Skulle jag fråga henne om hon ville gifta sig med mig och det kan hända att hon till och med skulle göra det.
— Nå, säger jag, men varför går du inte hem till det gamla skägget och lämnar tillbaks hans klöver och säger att du har ändrat dig fast om inte skägget hade köpt dig så skulle du förstås inte haft så mycket klöver nu.
— Jo, nog går jag till honom, säger Feet, och han har stora tårar i ögonen, ser jag. Men han säger att han inte vill återta avtalet. Han säger att han inte vill ha igen sina pengar utan vill ha kroppen för jag har ett sånt konstigt huvud. Och jag bjuder honom fyra gånger så mycket men han tar det inte. Han säger att jag måste leverera kroppen precis den första mars.
— Vet Hortense om den här affären, frågar jag.
— Åh nej ... nej! säger Feet. Och jag tänker inte tala om det för hon kommer att tro jag är tokig och Hortense är inte så mycket för tokiga killar. Saken är den att hon jämt beklagar sig över den där killen som köper diamantarmbanden och påstår, att han är lite vriden och om hon misstänker att det är lika med mig. så kanske hon blir så att säga likgiltig för mig.
Detta är ju verkligen en klämma men jag vet inte vad man kan göra åt det. Nästa dag förklarar jag saken för en bekant som är advokat och han säger att han tror att affären knappast skulle hålla inför en domstol men jag vet ju att Feet inte har lust att gå till domstol, för senast Feet var hos en domstol så håller dom kvar honom som kronvittne och låser dörren i 10 dar tills han vittnar och då blir han förstås fri fast han är ju tvungen att erkänna samtidigt.
Advokaten föreslår att Feet ska sticka i väg men jag anser för min del att detta är. ett mycket ohederligt förslag när Brain har gått i borgen för Feet hos Bodeeker och dessutom begriper man att Feet inte tänker göra nåt sånt så länge Hortense finns i närheten. I Feets ögon tycks ett av hennes hårstrån vara starkare än atlantkabeln.
En vecka går och jag ser inte mycket till Feet men jag får höra att han går fram som en ångvält bland tärningar och kort och vinner lassvis och att han hänger på nattklubbar med Hortense som till slut har så många armband att dom inte får plats på armarna utan hon måste sätta ett par på benen och det är inte så dumma ben, med eller utan armband, när allt kommer omkring.
Det går en vecka till och jag råkar stå utanför Mindys en morgon vid halv femsnåret och fundera över att tiden måste vara ute för Feet och jag undrar just hur han klarar av gamle Bodeeker, då jag plötsligt hör att det låter som. »ploppetyplopp». uppåt Brodway och vem ser jag om inte Feet och han skubbar så pass att droskbilarna ser ut som dom stod stilla och dom kör femtifem kilometer i timmen. Han rör sannerligen på sig.
Det finns inga trafiksignaler och inte mycket trafik så dags på morgonen och Feet passerar mig med väldig brådska. Och en tjugo meter efter honom kommer en gammal kille med grått skägg och jag ser att det inte är någon annan än doktor Bodeeker. Inte bara det: han har en lång kniv i handen och han tycks hugga efter Feet med kniven vid varje steg.
Detta förefaller mig vara ett högst ovanligt upptåg och jag följer efter för att se vad som händer för jag räknar genast ut att doktorn försöker komma över kroppen egenhändigt. Men jag är inte mycket för löpning och dom är flux utom synhåll och om jag inte hört ploppetyploppet från Feets fötter hade jag nog aldrig kunna spåra dom.
Från Broadway viker dom av mot öster in på Femtiofjärde gatan och när jag äntligen når hörnet ser jag en massa folk halvvägs neråt kvarteret framför Hot Box och redan innan jag är vid dörren anar jag att den där folkmassan har nåt att göra med Feet och doktor Bodeeker och jag märker att Feet har fortsatt in medan Bodeeker gruffar med Soldier Sweeney, dörrvaktaren, för när. Feet susar förbi Soldier säger han till honom att inte släppa in killen som jagar honom. Och Soldier är en vän till Feet och håller doktorn utanför.
Nu sitter visst Hortense på Hot Box och väntar på Feet och hon blir naturligtvis mycket förvånad över att se honom komma in med andan i halsen och det blir alla andra inne på syltan, inklusive Henri, hovmästaren, som efteråt berättar det här för mig för jag står ju utanför.
— En dåre jagar mig med en slaktarkniv, säger Feet till Hortense. Om han kommer in är det slut med mig. Och han är nere vid dörren och försöker komma in.
Nu måste man säga en sak om Hortense och det är att hon har bra nerver men ni väntar er förstås att en dotter till Skush O'Brien ska ha bra nerver. Ingen är säkrare än Skush. Henri, hovmästarn, talar om för mig att Hortense är kav lugn och säger att hon bara ska ta en liten titt på killen Som jagar Feet.
Hot Box ligger ovanför ett garage och köksfönstret vetter ner mot Femtiofjärde gatan och medan doktor Bodeeker konverserar med Soldier Sweeney hör jag ett fönster öppnas och vem tittar ut om inte Hortense. Hon kastar ett öga neråt och sen drar hon kvickt in skallen och efteråt berättar Henri att hon skriker:
— Herregud, Feet! Det är samma tokiga gubbe som skickar mig alla armbanden och vill gifta sig.
— Och det är den killen jag har sålt kroppen till, säger Feet, och så talar han om hela affären med doktor Bodeeker för Hortense.
— Jag gjorde det för din skull, Hortense, säger Feet, men det är förstås inget annat än lögn eftersom han gjorde det för Brains skull från början. Jag älskar dig och ville bara skaffa lite klöver för att du skulle få lite trevligt innan jag dör. Om det inte vore för den här överenskommelsen skulle jag be dig bli min trogna hustru.
Och vad händer, tror ni, om inte att Hortense slänger sig i armarna på honom och klämmer en tryckare mitt på hans fula fasad, och så säger hon:
— Jag älskar dig också, Feet, för ingen har nånsin offrat sig så för mig som att gå och stampa på sig. Bry dig inte om överenskommelsen. Vi ska gifta oss bums men först måste vi bli kvitt den där fnatt-gubben där nere.
Sen tittar Hortense ut igen och gastar ner till gubben Bodeeker:
— Försvinn! Försvinn om du inte vill att jag ska släppa lös en mal i skägget på dig, din gamla idiot.
Men åsynen av henne tycks bara göra Bodeeker vildare än nånsin och han börjar slåss med Soldier Sweeney riktigt allvarligt så Soldier tar kniven från honom och kastar bort den innan nån blir skadad.
Och nu verkar det som om Hortense ser sig kring i köket efter nånting att kasta på doktor Bodeeker och det enda hon hittar är en fin, färsk skinka som kocken just lägger fram på bordet för att skära upp till skinksmörgåsar. Den här skinkan är en mycket stor skinka, en sån som ska räcka en månad åt Hot Box för dom skär skinkan till sina skinksmörgåsar i mycket, mycket tunna skivor. Men Hortense suger tag i skinkan och ränner till fönstret med den och skickar iväg den utan att ens stanna för att sikta.
Och skinkan träffar stackars gamle Bodeeker smack pang mitt i porträttet. Han går inte omkull men börjar hasa runt med krokiga ben som han vore full.
Jag vill gärna hjälpa honom för jag tycker synd om en kille i en sån här situation och dessutom betraktar jag det som ett bovstreck när en sån böna som Hortense nitar nån med en skinka.
Så jag tar hand om gubben och hjälper honom tillbaka nedför Broadway in till Mindys och sätter honom där och hämtar en kopp kaffe och en cigarr för att krya på honom och under tiden samlas en hel hög medborgare omkring för att, uttrycka sin medkänsla.
— Mina vänner, säger doktorn till slut och ser sig om, framför er ser ni en man med krossat hjärta. Mitt förstånd är felfritt, trots att mina släktingar naturligtvis har en annan uppfattning i det avseendet. Jag älskar Hortense. Jag älskar henne från den kvällen jag får se henne spela solros i »Scandals». Jag vill gifta mig med henne, enär jag är änkeman sedan länge, men av någon anledning blir mina söner och döttrar aldrig tilltalade av mina tilltänkta äktenskap.
— Verkliga förhållandet är, säger doktorn och sänker rösten till en viskning,. att ibland talar de till och med om att låsa in mig, då jag vill gifta mig med någon. Därför berättar jag förstås aldrig om Hortense, emedan jag hyser farhågor för att de ska söka beröva mig modet. Emellertid är jag djupt fästad vid henne och skickar henne många vackra presenter, trots att jag sällan har möjlighet att träffa henne, vilket beror på mina släktingar. Och snart upptäcker jag att hon är tillsammans med denne Feet Samuels.
— Jag känner en fruktansvärd svartsjuka, fortsätter doktorn, men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Slutligen sänder Ödet denne Feet till mig och han, vill sälja sin kropp. Jag är givetvis inte praktiserande läkare nu, sedan många år, men har en mottagning på Park Avenue för gamla vanans skull och det är dit han kommer. Först tror jag han är galen, men han refererar till herr Armand Rosenthal, den kände sportsmannen, vilken försäkrar mig att herr Samuels är pålitlig.
— Då slår mig tanken att om jag gör ett avtal med herr Samuels om hans kropp, som han föreslår, så kommer han att fly när tiden är inne att betala skulden, och, säger doktorn, jag är fri från rivalskapet om Hortenses gunst. Men han flyr inte. Jag räknar aldrig med kärlekens makt.
— Till slut förföljer jag honom med en kniv i svartsjukans vrede, och ämnar skrämma bort honom från staden. Men det är för sent. Nu förstår jag att Hortense också älskar honom, annars skulle hon inte kasta en skinka på mig för att försvara honom.
— Ja, mina herrar, säger den gamle doktorn, mitt hjärta är krossat. Jag tycks även ha en bula i huvudet. Dessutom har Hortense alla mina presenter och Feet Samuels mina pengar så jag drar kortaste strået i alla hänseenden. Jag hoppas endast, och tror, att min dotter Eloise, gift Simmons-Bragdon, inte blir informe rad om detta, annars torde hon bli lika ond som den gången, då jag önskade gifta mig med den vackra cigarrettflickan på Jimmy Kelley's Stable.
Här verkar doktor Bodeeker alldeles överväldigad av sina känslor och börjar fälla tårar och alla är mycket deltagande när Brain kommer in och får situationen klar för sig.
— Var inte orolig för era presenter och pengar, säger han. Jag ska ersätta alltsammans för jag gick i borgen för Feet Samuels. För första gången i livet har jag misstagit mig på en kille och jag får betala men Feet kommer att bli mycket, mycket illa till mods när jag träffar honom. Jag räknade förstås inte med en böna i det här fallet och det gör alltid en viss skillnad så jag har ju inte tagit totalt fel på killen i alla fall.
— Men, säger Brain med hög röst så alla kan höra det, Feet Samuels är en simpel bedragare som inte ställde sig till ert förfogande som det var avtalat och så länge han lever kommer han inte att få en enda dollar eller rekommendation. av mig eller mina bekanta. Hans kredit är slut på Broadway för alltid.
Men jag tror att Feet och Hortense inte bryr sig om det. Senast jag hörde av dom så bor dom borta i New Jersey, där inte ens Brains killar vågar störa dom för Skush O'Briens skull, och jag har för mig att dom föder upp kilar och kycklingar till både höger och vänster och att alla Hortenses armband är placerade i Newarks kommunalobligationer vid det här laget och det lär inte vara dåliga papper på tal om det.
Källa: All världens berättare nummer 11 1949. Övers.: Sigurd Nylund. Ill.: Ralph Bergholt.