Av R. J. Manning
FLICKAN såg framåt mot den långa, raka romerska vägen, som djärvt skär tvärs över kullarnas kurvor, och undrade, om de legioner, som en gång hade marscherat västerut från Dorchester, varit lika betagna i denna kustremsa som hon själv, i Sovyre och Shipton och Golden Caps glödande fasad. Geoffrey, som var väl förtrogen med landskapet (»född och uppfödd här på trakten», brukade han säga) såg sig omkring, också han, men inte som flickan, försjunken och betagen, utan med en otålig, forskande blick, som tycktes leta efter något särskilt, en intressant punkt, som kunde ge anledning till en reflexion. Han fann den i molnen. Till vänster om vandrarna, under kanalkustens ljusa himmel, skymtade havet mellan kullarna som en mörkblå strimma, och till höger veckade sig landskapet som ett mångfärgat lapptäcke. Över gröna och bruna fält seglade ulliga vita moln, till synes helt nära, runda och uppblåsta som såplödder. Geoffrey pekade med käppen mot dem.
—Artistmoln, sa han med något visst högtidligt i rösten;
Konstigt att Geoffrey, som visste så litet om målning, älskade att krydda sitt tal med en utpräglad målarjargong, som om det hade varit, om inte hans yrke, så åtminstone hans käraste sysselsättning.
—Artistmoln, sa han igen och verkade mycket nöjd med sitt yttrande. Kunde gott vara en tavla av Mr. Turner.
Flickan såg eftertänksamt på honom. Det där var en annan egenhet han hade, att sätta »Mr.» framför varje känd författares eller konstnärs namn. Bara en liten ovana, tänkte hon. Andra män dricker eller biter på naglarna. Det här var nog en betydligt mera oskyldig last, och det var dumt att bli förargad.
De hade väl gått en fem miles nu på denna spikraka, romerska väg, ett vitt spår med litet grönt gräs i mitten, ett kritstreck, som liksom ett rep obönhörligt tycktes dra dem framåt Hennes ögon hade dröjt vid de avlägsna landmärkena, vid Eggarduns ringformiga krön, dit vägen ledde, och vid det ensliga berglandet runt omkring. Kullarna, som hon inte ens visste namnen på, hade för hennes koncentrerade blick stigit så nära, att hon tyckte hon bara behövde räcka ut handen och stryka över deras sovande konturer. Geoffreys yttrande förde hennes medvetande tillbaka till den omedelbara omgivningen. Hon såg på sin följeslagare. Han var trevlig att se på. Och hån hade varit trevlig att ligga med under de sista två veckorna. Nu var det slut. I kväll skulle de fara tillbaka, hon till sin ateljé och han till sitt föräldrahem i Streatham. Alltsammans var lika klart utstakat som den romerska vägens kritstreck. Luftens genomskinlighet, kullarnas skarpa konturer, den snörräta vägen, allt bidrog till att ge hennes eget sinne samma klarhet och skärpa. Hon hade en känsla av hennes förnuft lösgjort- sig från kroppen och vandrade vid hennes sida som ett slags fantom, att det betraktade både henne och hennes följeslagare med en viss ironi och lugnt tvådde sina händer över allt vad hennes fysiska hölje behagade företa sig. Hon visste nu, att hon inte ville träffa Geoffrey mer. Men när hon såg på hans tilldragande person vid sin sida, medgav hon sorgset, att det skulle bli en uppoffring. Ja, så såg hon saken. Som, en uppoffring, en försakelse för sin sinnesro och sitt eget bästa. Så realistiska är konstnärer ofta. Geoffrey hade inget begrepp om en artists hänsynslösa logik. Han trodde som så många andra, att konstnärsnaturer till sitt väsen var känslobetonade (han tyckte inte riktigt om ordet »passionerad») och att de var fullkomligt ur stånd att föra ett logiskt resonemang eller bedöma en sak objektivt. Han tyckte att ordet »temperamentsfull» var mycket passande.
Hans yttrande irriterade henne. Medan hon tyst hade vandrat längs kritstrecket upp till Eggarduns gamla lägerplats, hade hon med stor noggrannhet gjort upp dagens program, precis som hon på sin palett brukade lägga upp de färger hon ämnade använda. När de kom fram till fästningskullen, hade hon tänkt sig en sista timmes passionerat kärleksmöte, innan de måste vända blicken mot öster och åter anträda färden till sina olika Londonvärldar. Sedan fick framtiden bli som den ville. Hans yttrande hade aktualiserat all den irritation och förargelse, som hans triviala sätt så ofta framkallat hos henne under de där kvällarna i ateljén. Ett tag fick hon lust att slå- till honom, att med sin knytnäve plåna ut ur hans ansikte den där nöjda, självmedvetna minen. Men det starka, ljuvliga luftdraget på kullens topp var som en klunk friskt källvatten, då man fått en fadd smak i munnen. Hennes förnuft vandrade fortfarande på ett visst avstånd bredvid henne, och hon hängav sig nu med en intensiv glädje åt all den friska ljuvlighet, som blåste emot henne i den starka vinden och nästan förtog henne andan.. Hennes sinnen var så skärpta, att den lätta beröringen av ett grässtrå mot hennes bara ben eller det snabba trycket av en vindil mot hennes bröst drog som en smekning genom hela hennes varelse. Hon lade sin vänstra hand i Geoffreys högra, men inte ens nu, då hon helt frivilligt lät sina sinnen vakna för hans närvaro, kände hon någon lust att ändra sitt tidigare beslut. Hon hyste ingen som helst önskan att dela sitt liv med honom. Den ständiga strid hon måste föra mot hans sätt att lägga beslag på henne själv och hennes tillhörigheter tröttade ut henne fullständigt. Han fordrade oinskränkt äganderätt till hennes kropp (en rätt söm han för resten utövade med den största tekniska fulländning och på ett sådant sätt att hon nästan trodde sig själv vara ägaren) han fordrade den för att kunna ta i besittning varenda tum av hennes tillvaro, och han använde sig nästan alltid av samma taktik. »Artistmoln» hade han kallat dem och därmed erövrat deras mjuka konturer, deras ulliga vithet, men med detta ord »artist» skänkte han dem också åt flickan, införlivade dem med henne, så att hon måste erkänna dem som »sina» moln, antingen hon ville ha dem eller inte, och dela dem med honom, eftersom de var hans upptäckt och gåva. Hon beslöt sig för att inte alls svara. Eggarduns, krön var i sikte, och kritstrecket sneddade utmed den lägre fästningsvallen.
—Vad säger du, darling, sa Geoffrey frimodigt, påminner de inte om ett av Mr. Turners alster?
»Alster» var ett annat av hans älsklingsuttryck. »Det där var ett förnämligt alster», kunde han ibland säga, då han inspekterade hennes senaste tavla.
—Geoffrey, sa hon. Vill du fortfarande komma och hälsa på i min ateljé, när vi kommer tillbaka till London?
Han stirrade häpet på henne.
—Ja visst, det är klart, varför skulle jag inte vilja det?
—Ja, jag bara undrade.
—Du vill väl, att jag skall komma, eller hur?
—Uppriktigt sagt, så tror jag inte det. Du förstår, det är min ateljé, det är ju där jag arbetar. Jag tycker inte riktigt om att ha någon annan där.
Geoffrey gick tyst en liten stund. Han uppbådade alla krafter inom sig för att kunna möta denna direkta attack. Han hade släppt hennes hand och gick själv med händerna på ryggen.
—Jag gillar uppriktighet, sa han till sist. Fortsätt med det och tala om för mig precis hur du menar. Jag har ju varit i din ateljé en hel del på sista tiden, och jag kan inte påminna mig, att du sagt något liknande förut.
—Nej, det har jag nog inte, med- gav flickan.
—Nå sätt i gång då !
Hon tittade bort för att slippa se, hur det arbetade i hans ansikte av ansträngningen att hitta den rätta utvägen i denna labyrint. Hon höll ögonen stadigt på kritstrecket och tackade romarna för deras rättframma metoder.
—Geoffrey, du är en sån raring, och vi har haft det så bra de här fjorton dagarna tillsammans. Jag är nog en mycket självisk varelse, men... men jag vill inte dela min ateljé med någon, inte ens med dig.
—Jaså.
—Det är så svårt att säga, särskilt här, där det är så otroligt vackert.
—Jag förstår det.
—Jag vill ju inte såra dig.
—Det gör du inte heller, det är dig jag älskar, inte din ateljé.
—Ja, men om vi inte kan träffas där, var ska vi då träffas? Streatham är uteslutet, och någon kurragömmalek på Londons hotell vill jag inte vara med om. Så finns ju landet förstås. Vi kanske kunde fara på weekend tillsammans ibland.
—Du är så logisk, sa Geoffrey med en röst, som han försökte göra naturlig men som i stället lät stel och torr i hans strupe. Du är lika logisk som den där förbannade romerska vägen. Du vill inte ha mig i din ateljé; du kan inte komma till mitt hem, därför att du är gift; och du ogillar hotell. Det är ganska enkelt, eller hur ?
—Ja, jag antar det.
—Ser du ringmuren? Det är Eggardun.
—Ja, jag ser.
Han ändrade taktik tydligen. Som en brottare som prövar marken för att få ett stadigt fotfäste för nästa grepp.
—Jag vill äga dig däruppe på kelternas gamla lägerplats. Vi glömmer ateljén och all din romerska logik.
Nej, det där tyckte hon inte riktigt om. Han hade återigen blivit herre över situationen. Han spelade på känslor, som lätt kunde ge honom övertaget.
—Ligger det inte en nästan kuslig poesi i att lämna romarna åt deras logik och — hans röst skälvde, då han tog språnget över till den djärva, nya specialstrategi, som han beslutat sig för — och att för sista gången ge sig hän åt en liten keltisk passion.
—Kanske det.
—Det slags poesi, som min vördade Mr. Hardy skulle ha uppskattat, eller hur?
Flickan kände sig med ens tom och kraftlös. Hon snubblade över gräset mitt i vägen och högg tag i Geoffreys arm. Han slöt sina fingrar om hennes hand, medan de vandrade vidare mot de massiva fästningsvallarna. Fortets spetsiga torn avtecknade sig mot skyn, och man fick en känsla av att därbortom var världens ände. Tre f al kar tumlade om i luften, dök blixtsnabbt upp och ned, kretsade runt tornet och gled då och då över murkrönet ned i den djupa dalen på andra sidan kullen. Ett kort ögonblick vilade de på vingarna, alla tre, och avtecknade sig skälvande mot den klarblå himmelskupan.
»Naglade fast i en oändlig tomhet», citerade Geoffrey, och stannade för att betrakta dem. Jag kan fortfarande en del av Mr. Shelley, upplyste han belåtet, fast jag tycker, han är en poet för gymnasister.
Han väntade, att hon skulle opponera sig eller spinna vidare på hans tanketråd; men hon teg envist. Han brukade alltid inleda deras kärleksmöten med en liten konversation. Allt gick enligt plan — hans plan, inte hennes, tänkte flickan förbittrad.
—Folk pratar en massa smörja om att poesin blir förstörd för dem genom undervisningen i skolan. Jag för min del sätter stort värde på den poesi jag lärde mig då. Den .finns kvar hos mig som en skattkammare, som jag kan dyka ner i när jag har lust.
—Ja visst, mumlade flickan pliktskyldigast, utan att besvara hans handtryckning och med tankarna långt borta, ty Golden Cap flammade till i solskenet och fångade hennes blick som en solkatt från en fönsterruta. Hela det brokiga landskapet dominerades av denna enda lysande punkt, en gloria av guld mot det djupblå havet.
Varför hade hon någonsin följt med på denna week-end? Geoffrey hade irriterat henne förr, under de ändlösa kvällarna i ateljén, då han pratade och citerade och strödde åsikter omkring sig som andra män strör cigarrettaska. Men han hade inte irriterat henne nog, det var hela felet. De hade inte varit tillsammans tillräckligt länge. Han hade farit tillbaka till Streatham, och ateljén hade åter varit hennes. Men nu, under dessa två veckor i hans sällskap, hade hon känt hans enträgna kärlek inte som en värmande eld, utan som en sugande brottsjö, som hotade att när som helst dränka henne. Varje yttring av den föreföll henne som ett nytt vapen i hans viljas rustning. Hon mindes kvällarna i ateljén, hans artiga men bestämda yrkande att hon skulle ta bort sina målargrejor från bordet, hans bord, så länge han var i rummet; ölflaskan, som halades upp ur hans ficka (»gör oss båda gott, älskling», var hans stående, kommentar, och han drack godmodigt ur hennes glas, när hon envisades med att inte vilja ha mer.) Hon mindes också något annat hos honom, något som hon älskat honom för, och hon jämförde honom med sin man, som hon sällan råkade och som hon tyckte illa om. George hade varit utpräglat maskulin. För honom var en säng en plats dit man styrde en ung kvinna utan alltför många finter och krumbukter.
»Det var som själva tusan», brukade han säga, när sängen tjänat sitt ändamål, »vad ni kvinnor är för ena sensualister !» När han hade sagt det för femtionde gången, tänkte hon, att hon måste vara onaturligt kall, vägrade att sova med honom och sökte läkare. Efter den betan sa han det till hennes modeller, så hon avstod ateljén åt honom och flyttade till en ny, där hon levde ett kyskt och lyckligt liv, tills Geoffrey klev in i det. Geoffrey var helt annorlunda och mycket trevligare. Hur slugt han nästlat sig in i hennes tillvaro och satt sig fast där som en mask i ett kärnhus, blev hon inte på det klara med, förrän efter dessa två veckors samvaro. När Geoffrey kom till hennes ateljé, brukade han dra av sig skorna och sträcka ut sig på divanen.
»Vad jag är trött, käraste, och vad det är skönt här ! Tillåter du?»
Hon satt bredvid honom, och han kysste henne sömnigt och utan passion. Hon hade sett på hans bekvämt tillbakalutade kropp och frågat sig själv: Hade George rätt? Är jag sensuell ? Finns det ingenting längre som man kan hålla sig till? Om en man kliver upp i ens säng, vill han då verkli- gen bara sova?
Det föreföll så, evad som rörde Geoffrey, och när han äntligen blev hennes älskare, tycktes initiativet ha utgått från henne. Så grundligt hade han installerat sig i hennes rum, att sängen snarare föreföll att vara hans än hennes och hon själv en främling och inkräktare. Här i Eggardun var hon också en inkräktare. Det .var hans trakt. Han hade tagit dit henne. Hon
var gästen, som visades runt, fast hon i själva verket hade känt till denna fästningskulle i många år. Hans önskan att, få äga henne här på lägerplatsens mjuka mark var typisk för honom. George skulle ha bogserat henne rakt ner i vallgravens djupa gräsbädd, uppfört sig som en stenåldersman och sedan talat om för henne, vilken sköka hon var, som drog ner en man på en vildes nivå. Geoffreys kärlek skulle vara mera varsam, mera fulländad, och hon skulle återigen bli offer för sin illusion, att de i sin förening funnit något, som var mer än de själva, en tredje själ, ett väsen som var Geoffrey-och-hon-själv.
Men Geoffrey betraktade Eggardun som sin privata egendom, och om han begärde henne nu, var det inte bara för att, omintetgöra hennes beslut, utan också för att samla på sig så mycket ägodelar, att han kunde bygga sig en hel fästning av dem, med dubbla gravar och vallar, och sedan sätta sig därinne och lugnt meditera över »artistmoln», citera Mr. Shelley och utnämna sig själv till »den naturliga skönhetens slav», antingen den manifesterade sig i ulliga leksaksmoln, i höglandets gröna konturer eller i hennes bröst, som han så poetiskt jämfört med de närbelägna tvillingkullarna Lewesdon och Pilsdon Pen.
Men när hon såg på hans vackra, solbrända ansikte, kände hon trots allt, hur oresonligt kär hon var i honom. Fast hon hade styrkt sitt beslut med den romerska vägens kärva rätlinighet som andra styrker sig med ett glas visky, kom hon ändå på sig själv med att åter sträcka ut handen och pressa hans fingrar mot sin handflata. George måste ha haft rätt. Hon kunde ha skrattat högt, om det inte varit för de tårar av besvikelse, som låg så nära på lur. Hon drog honom förargad intill sig och pressade sin mun mot hans.
—Geoffrey, Geoffrey, mumlade hon, varför är du inte lite mer barbarisk?
Hon drog sig åter från honom, och under en lång minut betraktade de varandra vaksamt. De kände varann så litet, att varje rörelse blev en strategisk fint för att uppnå den fördelaktigaste positionen. Ett kvidande, halvt mänskligt ljud bröt spänningen, och de såg sig hjälplöst omkring. Ljudet upprepades, och de hörde dunk och rassel från en kedja. Passionen hade ebbat ut och lämnat dem håglösa och en smula förlägna. Tankspritt grep de tillfället till förströelse. Kvidandet tycktes komma från några buskar av hagtorn och fläder nära vägen,- knotiga, förvridna och förpinade av den ständiga blåsten på kullens topp. Geoffreys rock var öppen, och han tryckte flickans hand mot sin- grå skjorta. Hon kunde höra hans hjärtslag sakta ned och hans andetag bli lugna, medan han lyssnade.
Vad tusan är det där? sa han till slut. Han släppte hennes hand och gick över till buskaget.
—Det är en räv, ropade han. Kom, ska du få se. En ung räv i en fälla.
Vid åsynen av mannen gick rävens klagan över i ett gällt, gläfsande skall. Han snodde runt i törnbuskarna med ögonen vidöppna av fasa och svarta av smärta. Geoffrey satte foten på kedjan och sträckte ut handen för att gripa tag i rävens nackskinn, men den visade tänderna, började tjuta hysteriskt och tugga fradga. Geoffrey drog hastigt åt sig handen, tog av sig sin rock och kastade den till flickan.
—Försök att få den över hans huvud, befallde han; och håll fast honom
Efter några misslyckade försök lyckades hon fånga in räven i Geoffreys rock. Den låg blickstilla med flickans händer i ett stadigt grepp över nacke och rygg, medan Geoffrey mixtrade med den klumpiga fällan. Det tog honom en bra stund att öppna den, men fill sist lyckades han bända upp fjädern och lösgöra tassen. Skinnet var avgnagt ända in till benet, som var alldeles splittrat. Räven låg stilla och flämtade med smuts och jord i sin bruna toviga päls. Varsamt lyfte Geoffrey rocken från hans huvud. Han morrade sakta. De rödkantade, vettskrämda ögonen blickade stelt upp mot dem. Geoffrey kliade honom bakom öronen och rufsade till hans mjuka, glänsande nackfäll. Men de var ändå fienden. När de släppte honom, högg han efter dem och for linkande iväg genom fräken och ormbunkar fram till vägkanten, där han snabbt åter dök in i de täta snåren. Geoffrey ryckte loss den blodiga rävsaxen med små tofsar av päls och skinn i de vassa tänderna. Han tvekade ett ögonblick. Privat egendom var helig. Sedan slungade han den långt in i törn-buskarna.
Flickan iakttog honom uppmärksamt med sin tränade blick. Den lätta gracen i hans rörelser påminde henne om en diskuskastare. Geoffrey tog upp sin rock.
—Fodret är alldeles nerstänkt med blod, sade han, höll upp rocken och såg begrundande på de mörka fläckarna. Det blir ett minne, eller hur?
—Av vad? frågade flickan sakta.
Han svarade inte först. Vinden ven genom törnena, där räven nyss dykt, in, och sände en skarp vittring emot dem, då de fortsatte fram mot lägerplatsen.
—Här är man på världens topp, sa Geoffrey.
—Ett minne av vad? envisades flickan och klängde sig fast vid hans arm. Ett kallt vinddrag svepte emot dem på kullens topp.
Han skrattade sakta. — Av frigörelse, sa han.
Flickan såg förbryllad på honom ett ögonblick: Sedan tog hon behändigt upp tråden, där de nyss blivit avbrutna Hon sträckte upp sitt ansikte och kysste honom, inte alltför varmt den här gången.
—Vad du ändå är för en raring, sa hon. Jag önskar jag ville vara hos dig för alltid. Men det är bäst att vara ärlig. Du blir väl inte ledsen, säg? Det har varit så ljuvligt här, och du har varit en underbar älskare, men kärlek är inte allt. Det skulle du veta, om du hade varit gift. Vi skulle inte dra jämnt i längden. Du skulle irritera mig; och jag skulle väl också irritera dig, antar jag. Jag är allt möjligt som du inte är.
—Vad är jag då? sa han snabbt.
—Jo, svarade hon tvekande. Du är i varje fall den underbaraste man att sova med.
Han såg henne rakt i ansiktet.
—Det där har du bestämt sagt förut:
—Ja, och jag menar det också.
—Du måtte visst vara ganska erfaren. Det är väl för att du är konstnär.
Vad Geoffrey var gammalmodig! Hon hade levat fullkomligt avhållsamt sedan giftermålet. Ändå låg det något i vad Geoffrey sade: Folk väntade sig, att en konstnär skulle föra ett oregelbundet liv. Det kunde vara värt försöket, bara inte ens arbete blev lidande. Geoffrey höll hårdnackat fast vid sin teori.
—Är det inte så ?
—Nej, naturligtvis inte. Jag är inte alls polygam.
—Men du tjatar om det jämt. Därför tror jag, att du måste vara mer erfaren än jag. Du vet, hur man ska nappa L. sig köttbiten utan att få foten i fällan.
—Det var det värsta jag har hört, Geoffrey. Här är det väl inte fråga om fällor eller — köttbitar.
—Jo, jag tror det. Jag har varit en saftig bit, som du har svalt hel och med god smak.
—Dumheter, Geoffrey. Jag begriper inte, vad du talar om. Ryck upp dig, och var inte fånig.
—I sängen är jag inte fånig, envisades han.
Flickan teg. Den vändning samtalet tagit förvirrade henne. Hon hade planerat alltsammans så väl: slutscenens passion häruppe på världens topp, på en plats, där män för tusentals år sedan byggt sig en mur till skydd mot, fruktan, en plats, där den svala, eteriska himlen var så nära den ångande jorden, att det blev möjligt att på en gång älska passionerat och tänka klart, att sätta fötterna stadigt på den mjuka marken och fylla lungor och näsborrar med den lätta berusande luften. Så här hade hon bestämt: först passionerat kärleksmöte, sedan förståndigt resonemang. Det här var ett sista farväl. Bäst att vara ärlig. Hon tänkte bittert, att hennes plan hade misslyckats jämmerligt. Hon hade gi- vit vika för sin irritation och för tidigt sagt honom, att hon inte ville träffa honom mer. Men detta var inte på långa vägar ett sådana streck i räkningen som den här episoden med räven. Geoffrey hade tagit hela kommandot och gjort det mesta av grovgörat. Och han tycktes inte ha förlorat initiativet nu heller. Plötsligt märkte hon, att han fortfarande talade.
—Jag kastade bort fällan, sa han, men tecknet på min frigörelse finns på min rock. Om inte räven hade varit, skulle du ha duperat mig fullständigt. Hör här, vilken fin fälla du hade gillrat. Jag skulle inte få komma till din ateljé, för jag är banal och tråkig, och dina utsökta vänner tycker, att jag är en bracka. Men du kunde inte heller mista mig helt. Du ville inte besöka mitt hem, och du ogillade sämre hotell, så det är ovisst, var mitt slaveri skulle beseglats och ditt tyranni stadfästs.
—Snälla Geoffrey, sa flickan kallt, du är en narr.
—Det där är bara en klyscha, sa han. Kan du inte hitta på något bättre? Det är förbannat lustigt, eftersom du brukar beskylla mig för att tala i klyschor.
De gick tysta en stund. Så lämnade hon honom plötsligt och sprang före. Hennes fötter snuddade lätt vid markens mjuka gräs, och en ilande glädje, en pulserande friskhet i blodet kom henne plötsligt att skratta högt, då hon slängde sig ner på den forna lägerplatsen. Hon rullade över den som en lekfull fölunge. Geoffrey stod kvar, där hon lämnat honom. Plötsligt började han tala, hans röst steg till ett vrål, rullade som ett åskdunder över den gröna lägerplatsens fredliga ro och försvann över ringmuren ned i den tomma dalen inunder.
—Vill du dela min säng, röt han, så får du banne mig också dela mina klyschor och finna dig i att ha en bracka i bädden. Både bädden och brackan, gapskrattade han. Bädden och brackan!
Hans röst dog bort. Han svängde sin blodstänkta rock och halvsprang nedför den långa romerska vägen, bort ifrån henne. Hon såg efter honom med strupen sammansnörd av vrede och förödmjukelse. Tårarna stack i hennes ögonlock, och hon gned dem häftigt. Hon lade ansiktet mot marken och pressade sina hårda, smala fingrar emot det. Så fick hon häftiga kväljningar. Som en frän lukt från hennes händer steg rävens skarpa vittring.
Källa: All världens berättare nummer 5, 1949
Övers.: Margareta Åstrand Ill.: Yngve Svalander
