Flyktingen

Av Stefan Zweig

Vid stranden av Genèvesjön, i närheten av den lilla schweiziska staden Villeneuve, hände sig att en fiskare, som med sin båt rott ut på sjön en sommarnatt 1918, lade märke till ett egendomligt föremål långt ute på vattnet. När han kom närmare, såg han att det var ett slags farkost av löst sammanfogade bräder, som en naken man försökte framdriva genom att använda en plankstump som åra. Förvånad rodde fiskaren närmare, hjälpte den utmattade mannen över i sin båt och svepte nödtorftigt om honom några nät, ty han darrade av köld. När fiskaren sedan försökte tala med honom, svarade han på ett främmande språk, helt olikt hans eget. Snart avstod räddaren från alla vidare försök till samtal, drog hastigt upp sina nät och rodde med snabba årtag mot land.
   I samma mån som strandens konturer lyste fram i gryningsljuset, började även den nakne mannens ansikte klarna. Ett barnsligt skratt pärlade fram ur skägget kring hans breda mun, och han pekade med ena handen. Först frågande, sedan nästan säker, framstammade han ett ord som lät som Rossiya och som fick en allt lyckligare klang, ju mer de närmade sig land. Slutligen sköt båten skrapande upp på strandgruset. Fiskarens kvinnliga anhöriga, som väntade på det vattendrypande bytet, flögo skrikande åt alla håll, liksom fordom Nausikaas tärnor, när de fingo se den nakne mannen i fisknätet. Nyheten spred sig, och småningom anlände några av byns män, till vilka även sällade sig ortens poliskonstapel, full av värdighet och tjänsteiver. Han kände sig på grund av rik erfarenhet under krigstiden genast övertygad om att mannen måste vara en desertör som tagit sig över från franska sidan, och han började omedelbart anställa ett rättsligt förhör Detta förlorade emellertid snart sin värdighet och sitt värde till följd av det faktum, att den nakne mannen (som under tiden av några välvilliga människor fått en tröja och ett par byxor) på alla frågor bara svarade med att i allt ängsligare och osäkrare ton upprepa sitt frågande: "Rossiya? Rossiya?" Lite förargad över det misslyckade förhöret, befallde konstapeln främlingen med gester som inte kunde missförstås att följa med, och kringjublad av byns under tiden vaknade pojkar, fördes den våte, barfotade mannen i sina sladdriga byxor och sin trasiga tröja till polisstationen och togs där i förvar. Han gjorde intet motstånd, yttrade inte ett ord, men hans glada ögon hade blivit mörka av missräkning, och hans rygg hukade sig, som om han fruktade hugg och slag.
   Underrättelsen om det mänskliga fiskafänget hade under tiden spritt sig till det närbelägna hotellet, och glada åt allt som kunde avbryta den vanliga enformigheten, kommo några damer och herrar för att titta på den vilde mannen. En dam skänkte honom konfekt, som han misstroget vägrade att äta, en herre tog ett fotografi av honom, alla skrattade och pratade omkring honom, tills slutligen direktören på det stora hotellet, en man som länge levat i utlandet och kunde flera språk, tilltalade den förskrämde mannen i tur och ordning på tyska, italienska, engelska och slutligen även ryska. Knappt hade den stackars flyktingen hört det första ljudet av sitt modersmål, förrän han for upp helt förtjust. Ett brett leende delade hans godmodiga ansikte från det ena örat till det andra, och nu med ens säker och frimodig, berättade han hela sin historia. Den var mycket lång och invecklad, och den tillfällige tolken förstod inte alltid alla detaljer, men mannens levnadsöden voro i huvudsak följande:
   Han hade inkallats till krigstjänst i Ryssland, hade så en dag med tusentals andra blivit lastad på ett tåg och åkt och åkt mycket långt, därefter förts ombord på ett fartyg och i dagar och nätter färdats på hav så heta att, som han uttryckte sig, "benknotorna mjuknade inne i kroppen på en". Slutligen hade de landat någonstädes och lastats på järnvägsvagnar igen, och sedan skulle de rätt som det var storma en höjd, men om det visste han ingenting närmare, ty han hade i början av striden fått en kula i benet. För åhörarna, som inhämtade allt detta i tolkens översättning, stod det genast klart att flyktingen tillhört de ryska divisioner i Frankrike, som över halva jordklotet, över Sibirien och Vladivostok, sänts till den franska fronten. Alla kände ett visst medlidande med honom och voro samtidigt nyfikna att få veta vad som kunde ha förmått honom att företaga denna sällsamma flykt. Med ett halvt godmodigt, halvt listigt leende berättade ryssen villigt att när han höll på att tillfriskna, hade han frågat sjukvårdarna var Ryssland låg, och då hade de pekat åt ett visst håll, som han lagt märke till genom att i sitt minne inprägla solens och stjärnornas ställning. Sedan hade han rymt, gått på nätterna och om dagarna legat gömd i höstackar. Han hade ätit frukt och bär och tiggt sig bröd i tio dagars tid, tills han slutligen kom till denna sjö. Nu blevo hans förklaringar otydligare. Han var från trakten av Baikalsjön, och han tycktes ha trott att Ryssland måste ligga på den motsatta stranden, vars böljande linjer han skönjde i aftonljuset. I varje fall hade han i en stuga stulit två stockar, och liggande framstupa på dem, hade han med tillhjälp av en plankbit rott sig ut på sjön. Där hade fiskaren hittat honom. Han avslutade sin oklara berättelse med en ängslig fråga om han kunde få komma hem redan i morgon. Först skrattade alla åt hans okunnighet, men snart gav munterheten vika för rörelse och medlidande, och varenda en stack till den stackars beklagansvärde ryssen ett par slantar eller sedlar.
   Under tiden hade efter telefonsamtal med Montreux en högre polisman infunnit sig, och denne uppsatte med stor möda ett protokoll över vad som inträffat. Svårigheterna berodde inte bara på den tillfällige tolkens otillräckliga kunskaper, utan man kom också snart underfund med att mannen var i en för västerlänningar nästan ofattbar grad i saknad av de elementäraste kunskaper. Vad han visste om sig själv inskränkte sig så gott som till hans eget förnamn, och om sin hemort kunde han ge endast ytterst förvirrade upplysningar. Han påstod att byns invånare voro livegna under furst Metschersky (han sade livegna, fastän slaveriet dock var avskaffat sedan en människoålder tillbaka) och att han bodde femtio verst från den stora sjön med sin hustru och sina tre barn. Sedan började rådplägningen om hans öde, under det han själv med slö blick och krökt rygg stod mitt ibland de tvistande. Somliga ansågo att han måste sändas till ryska legationen i Bern, andra befarade att han i sådant fall skulle bli skickad tillbaka till Frankrike. Polismannen framhöll att den kinkigaste frågan var om han skulle behandlas som desertör eller som utlänning utan pass. Sockenskrivaren på platsen avvisade från början tanken på att just de skulle föda och härbärgera främlingen. En fransman skrek upphetsad att det inte var värt att göra så stor affär av den fega rymlingen, han fick väl arbeta eller också skickas tillbaka. Två damer invände i häftig ton att han inte rådde för sin olycka, det var ett brott att ta människor från deras hembygd och skicka dem till främmande land. Det artade sig redan till ett politiskt gräl, då plötsligt en gammal herre, en dansk, ingrep och energiskt förklarade att han var villig betala alla kostnader för mannen under åtta dagar. Under tiden kunde myndigheterna träffa överenskommelse med legationen. Det var en oväntad lösning, som tillfredsställde både de officiella och privata intressena.
   Under den alltmer upprörda diskussionen hade flyktingens blick småningom höjt sig och hängde nu vid hotelldirektörens läppar. Han visste att direktören i hela detta obegripliga virrvarr var den ende som på ett begripligt sätt kunde säga honom vilket öde som väntade honom. Han tycktes dunkelt förnimma den oro som hans närvaro väckt, och helt instinktivt lyfte han, då det nu blev lite tystare, sina båda händer bedjande till honom, likt en kvinna framför en helgonbild. Det rörande i denna gest grep oemotståndligt alla. Direktören gick vänligt fram till honom och lugnade honom. Han behövde inte vara orolig, sade han, han fick stanna här en tid. På värdshuset skulle han få husrum och mat. Ryssen ville kyssa hans hand, men direktören drog den hastigt tillbaka. Sedan pekade han på huset bredvid, ett litet byvärdshus där han skulle få bo, sade honom ytterligare några uppmuntrande och lugnande ord och gick därefter med ännu en vänlig hälsning med handen uppför gatan till sitt eget hotell.
   Orörlig stod flyktingen och stirrade efter honom, och när den ende som förstod hans språk nu avlägsnade sig, fördystrades åter hans drag, som just börjat ljusna. Med sina trånande blickar följde han den försvinnande ända upp till det högt belägna hotellet, och han såg inte de andra människorna, som intresserade och roade tittade på honom och skrattade åt honom. När en av dem sedan medlidsamt lade sin hand på hans axel och följde honom till värdshuset, liksom sjönko hans grova skuldror samman, och med sänkt huvud trädde han in genom dörren. De förde in honom i skänkrummet. Han satte sig vid ett bord, och uppasserskan ställde till välkomsthälsning fram ett glas brännvin åt honom. Här blev han sedan sittande hela förmiddagen med drömmande ögon. Barnen i byn stodo hela tiden och kikade in genom fönstret, skrattade och kastade till honom hånfulla tillmälen — han lyfte inte sitt huvud. De som kommo in betraktade honom nyfiket. Han satt kvar, tafatt och skygg, satt med krökt rygg och stirrade ned i bordet. Vid middagstiden, när en mängd folk fyllde rummet med skratt och ord surrade omkring honom som han inte förstod, blev han ännu mer medveten om sitt främlingsskap och satt där döv och stum mitt i surret och springet. Hans händer började darra så häftigt, att han knappt kunde föra soppskeden till munnen. Och plötsligt rullade en stor tår nedför kinden och föll tungt mot bordet. Förlägen såg han sig om. De andra hade märkt tåren och tystnade genast. Han blygdes: allt djupare lutade han sitt tunga, toviga huvud ned mot den svarta träskivan.
   Ända tills på kvällen blev han sittande så. Människor kommo och gingo, han märkte dem inte och de inte längre honom: lik en skugga satt han i skuggan av kaminen med armarna tungt stödda mot bordet. Alla glömde honom, och ingen lade märke till att han i skymningen plötsligt reste sig och som ett stumt djur började gå vägen upp till hotellet. En timme, två timmar stod han där utanför porten med mössa ödmjukt i handen utan att våga se på någon. Slutligen lade en av springpojkarna märke till den underliga gestalten, som reste sig stel och svart som en trädstam utanför hotellets ljusstrålande ingång och han gick efter direktören. På nytt upplystes främlingens dystra ansikte en smula, när han hörde sitt eget språk.
   "Vad vill du, Boris?" frågade direktören vänligt.
   "Ursäkta så mycket", stammade flyktingen, "jag ville bara höra... om jag kan få fara hem."
   "Visst får du fara hem, Boris", log den tillfrågade.
   "Får jag fara redan i morgon?"
   Nu blev direktören allvarsam. Leendet försvann ur hans ansikte, i så bedjande ton hade frågan framställts.
   "Nej, Boris... inte ännu. Inte förrän kriget är slut."
   "Och när... när blir kriget slut?"
   "Det vet Gud. Vi människor vet det inte."
   "Kan jag inte få ge mig av förut?"
   "Nej, Boris."
   "Är det så långt?"
   "Ja."
   "Tar det många dagar?"
   "Ja, många dagar."
   "Jag går i alla fall, herre. Jag är stark. Jag blir inte trött."
   "Du kan inte göra det, Boris. Det ligger en gräns emellan."
   En gräns?"
   Han såg oförstående ut. Ordet var främmande för honom. Sedan sade han åter med samma märkvärdiga envishet:
   "Jag simmar över"
   Direktören nästan log. Men det gjorde honom ont om mannen, och han förklarade vänligt:
   "Nej, Boris, det går inte. En gräns, det är ett främmande land.
   Människorna släpper inte fram dig."
   "Men jag gör dem ju inget ont! Jag har kastat bort mitt gevär Varför skulle de inte låta mig gå hem till min hustru, om jag ber dem för Kristi skull?"
   Direktören kände sig alltmer gripen. En känsla av bitterhet uppsteg inom honom.
   "Nej", sade han, "de släpper inte fram dig, Boris. Människorna bryr sig inte längre om vad Kristus har sagt."
   "Men vad skall jag då göra, herre? Jag kan ju inte stanna här! Människorna förstår mig inte här, och jag förstår inte dem."
   "Du lär dig nog snart, Boris."
   "Nej, herre", sade ryssen och böjde huvudet djupt, "jag kan inte lära mig något. Jag kan bara arbeta på åkern, något annat kan jag inte.
   Vad skall jag göra här? Jag vill hem. Visa mig vägen."
   "Det finns ingen väg nu, Boris."
   "Men, herre, de kan väl inte förbjuda mig att gå hem till min hustru och mina barn! Jag är ju inte soldat längre."
   "Jo, det kan de, Boris."
   "Och tsaren?"
   Han kom plötsligt med denna fråga. Han darrade av förväntan och bävan.
   "Det finns ingen tsar längre, Boris. Folket har avsatt honom."
   "Finns det ingen tsar längre?" Han stirrade häpen på direktören. Ett sista ljus slocknade i hans ögon, sedan sade han med trött röst:
   "Jag kan alltså inte gå hem?"
   "Inte än, Boris. Du får lov att vänta."
   "Länge?"
   "Jag vet inte."
   Allt dystrare blev ansiktet i kvällsdunklet.
   "Jag har väntat så länge redan. Jag kan inte vänta längre. Visa mig vägen. Jag tänker försöka."
   "Det finns ingen väg, Boris. Vid gränsen tar de fast dig. Stanna här, vi ska skaffa dig arbete."
   "Människorna förstår mig inte här, och jag förstår inte dem", upprepade han envist. "Jag kan inte leva här! Hjälp mig, herre!"
   "Jag kan inte det, Boris."
   "Hjälp mig för Kristi skull, herre! Hjälp mig, jag står inte ut!"
   "Jag kan inte det, Boris. Ingen människa kan nu hjälpa den andra." De stodo tysta mitt emot varandra. Boris vände mössan i sina händer.
   "Varför har de tagit mig från mitt hem? De sa att jag skulle försvara Ryssland och tsaren. Men Ryssland är ju långt härifrån, och tsaren sa du att de hade... Hur var det du sa?"
   "Avsatt."
   "Avsatt."
   Oförstående upprepade han ordet.
   "Vad skall jag nu göra, herre, jag måste hem! Mina barn ropar efter mig. Jag kan inte leva här. Hjälp mig, herre! Hjälp mig!"
   "Jag kan inte det, Boris."
   "Kan ingen hjälpa mig då?"
   "Inte nu."
   Ryssen böjde sitt huvud allt djupare. Sedan sade han plötsligt med dov röst: "Jag tackar dig, herre" och gick.
   Långsamt gick han nedför vägen. Direktören stod länge och tittade efter honom och undrade på att han inte gick till värdshuset utan nedför trapporna till sjön. Han drog en djup suck och återvände till sitt arbete i hotellet.
   En tillfällighet gjorde att samme fiskare följande morgon fann den drunknades nakna kropp. Han hade samvetsgrant lagt byxorna, tröjan och mössan på stranden och hoppat i vattnet som han kommit ut ur det. Ett protokoll uppsattes över det inträffade, och då man inte kände främlingens namn, restes bara ett vanligt träkors på hans grav, ett av dessa små kors över okända öden, varmed vårt gamla Europa nu är översållat från öster till väster

Översättning: Hugo Hultenberg