FANDOM


Av Victoria Benedictsson

Det började redan att skymma smått, ty det var en mulen dag, men pastorn satt ännu och skrev på sin predikan. Han stördes av buller i förstugan, där hördes skrapningar och stampningar, men dämpat och försiktigt; där snöts och hostades; en hand famlade på nyckeln, och så öppnades dörren.
   De inträdande visade sig vara en karl och tvenne fruntimmer av den fattigare allmogeklassen, men där var skumt borta vid dörren, så att pastorn icke kunde urskilja anletsdragen. Trion anställde en hel del väsen genom sina bemödanden att gå nätt i dörren, och sedan det äntligen lyckats att komma in och samlas i en klunga på den lilla mattan, hostade karlen och sade god kväll.
   Pastorn tände lampan, som stod på bordet. Därefter vände han sig om och besvarade hälsningen.
  —  Stig fram, sade han. Vad är det frågan om?
   Det uppstod ett livligt viskande nere vid dörren och efter åtskilliga små knuffar steg karlen närmare, tagande långa steg med sina våta stövlar för att göra så tå märken som möjligt på det rena golvet. Kommen nära bordet, gjorde han en hastig bugning, vilken kunde ingiva den föreställningen, att hans kropp bestod av tvenne styva delar med en led på mitten.
  — Det har lyst för mig och Bengta här, sade han och slog ut med handen i riktning mot dörren, där en svag hostning hördes.
  — Vad heter du själv? sporde pastorn och började röra bland en mängd papper och böcker på det stora skrivbordet.
  — Per Larsson på n:r 7 Timet, upplyste karlen, räckte fram ena benet och slog litet på det med sin mössa.
  — Jaså; och pigan Bengta Hansdotter i Hemset?
  — Ja.
  — Det lyste ut för er i söndags för tre veckor sedan.
   Pastorn slog ihop boken och betraktade sin gäst, på vars ansikte lampskenet just föll; den breda munnen, de små ögonen och den fåraktiga minen gjorde det icke särdeles tilldragande.
   Tagande sig om hakan med den grovbarkade handen, svarade karlen i sävlig ton:
  — Ja, men nu är det lika såsom vi hade blet en smula omsinnade.
   Alltjämt med handen om hakan höjde han blicken mot taklisten och följde den uppmärksamt längs ena långväggen, med en min, som om ingenting varit så främmande för hans tankar, som det svar han avgivit.
  — Omsinnade? upprepade pastorn med harm. Vad i all världen skulle ni ränna åstad och taga ut lysning för?
  — Jo, se vi hade ju fått för oss att vi skulle gifta oss, svarade den tillärnade brudgummen mycket lugnt, låtande blicken långsamt vandra ned från taklisten till en tavla, som hängde över skrivbordet.
  — Nå? sade prästen otåligt.
  — Jo, se nu ville vi ha det därnade lika såsom omgjort, han betonade det sista ordet som om han ment att prästen hade svårt tör att fatta, och man därför måste uttrycka sig mycket tydligt.
   Pastorn hade svårt att hålla sig allvarsam; hela scenen föreföll så komisk.
  — Varför vill ni ha det omgjort? frågade han.
  — Jo, se Bengta har lika såsom ro av att tjäna lite längre, lät svaret, i det den talande med handen på skrivbordets yttersta hörn böjde sig en smul framåt och såg på prästen.
  — Kunde hon inte funderat ut det innan ni tog ut lysning? sporde prästen till hälften vresigt och till hälften skrattsjukt.
  — Jo, men se nu har Nils Tuassen blet änkeman, berättade brudgummen i förtrolig ton, och så vet han, att Bengta är trogen, och så har han lovat henne fritt husly* och två får födda och en skäppa pantofflor* satta och hör* sådd, och så göra sin egen gärning*; så att det kan en ju inte säga om.
  — Nå, men det var ju sorgligt för dig, att du därför skall mista din hustru, sade prästen, med nöd hållande skrattet tillbaka.
  — Ja, men jag hade för mig, att — — — att Ingar och jag skulle taga ut lysning i stället. Han slog åter ut med handen i riktning emot dörren, och åter hördes en liten belevad hosta.
  — Jaså, Ingar är också med? frågade pastorn synbarligen intresserad.
  — Ja. Kom fram, Ingar.
   Trions ordförande vinkade med handen; han kände sig fullkomligt herre över situationen.
   Ingar snöt sig i sin sammanvikta näsduk, satte schalen till rätta omkring huvudet och gick med varsamma steg fram till bordet. Hon var helt ung och såg icke illa ut. Visst syntes hon något brydd, men fästade ett par trovärdiga ögon på pastorn. Där låg någonting så kärnsunt hos henne, det var ett ouppodlat fält med fagra ängsblommor bland tistel och starrgräs.
   Pastorn greps av medlidande.
  — Så, är det du som vill gifta dig med Per Larsson? sade han, och stämman hade fått en annan klang, på en gång dämpad och sorgsen.
   Flickan såg ned, hennes vantklädda fingrar rullade näsduken, men hon svarade icke.
  — Jag skall säga pastorn, att vi tjänat i gåre tillhopa, upplyste Per Larsson och såg på flickan med någonting liknande välvilja. Och jag har det berömmet om mig var jag dragit fram, att jag icke är någon klantring, och starkt kommer aldrig i min mun.
  — Ja, men när du inte har mera reda i dina giftermålsangelägenheter, tycker jag det vore bättre att leva ogift tills vidare, samt uppskjuta med både lysning och bröllop till dess tycket hunnit stadga sig.
  — Ja, men jag har tagit mig ett torp i framtiden*, invände Per, och nu är det rent omöjligt att jag kan vara både ute och inne, så att något fruntimmer får jag då ha.
  — Men så skall jag säga dig en sak, Per Larsson, sade pastorn, och i rösten låg ett tonfall av vrede, och det är, att man icke går och tager ut lysning, innan man själv vet vad man vill; ty den som inför hela menigheten kungjort sin trolovning med en kvinna, kan inte så utan vidare gifta sig med en annan.
  — Hött är inte bött*, invände Per Larsson, och när en inte kommit samman ännu, så kan det väl bli omgjort, vet jag.
  —  Det kan så, men då får man gå in med ansökan till domkapitlet om att bli lagligen skilda. Intill dess ären I bundna. Per Larsson kastade en vädjande blick bort mot dörren.
  —  Kostar det något? sporde han betänksamt.
  — Jag kan icke säga så noga, men med allt kan det väl gå till en tio kronor.
   Den tilltänkte brudgummen såg villrådig ut, denna vansklighet hade han icke varit beredd på.
  — Jag får höra vad Bengta säger, yttrade han och steg tillbaka.
   Nu följde en viskande rådplägning borta vid dörren, av vilken pastorn likväl uppfattade, att Per ville övertala Bengta att bestrida omkostnaderna, men hon vägrade.
   Slutligen klev Per Larsson åter fram till bordet, åtföljd av Bengta.
   Hon kunde vara en fyrtio år gammal, var bra klädd och prunkade med silvernålar i schalen, men ansiktet var grovt, och hon hade mistat tänder.
  — Vi tycka att det är bra styvt med tio kronor, så att då gifta vi oss hellre, sade Per Larsson, talande å både sina och Bengtas vägnar.
   Ingar drog sig tyst tillbaka, när hon såg vilken vändning saken tog. På hennes rödblommiga ansikte syntes varken glädje eller saknad; hon hade blivit van att taga dagen som den kom.
   Men inom pastorn sjöd förtrytelsen. Han var ung ännu, och upprördes över detta sätt att behandla äktenskapsfrågor. Efter en lång blick på de båda kontrahenterna utbrast han harmfullt:
  —  Men ären I då från förståndet? Skall tio kronor avgöra ert äktenskap - - - hela livet!
   Han kunde lika så gärna ha försökt att göra intryck på väggen som på dessa två mammonsträlar.
  —  När det inte kan bli för bättre än tio kronor, så kan det vara som det är, sade Bengta och fäste ihop schalen under hakan. Hur dags kunna vi komma för att bli vigda på fredag?
  —  Klockan tre, svarade prästen och slog boken i bordet så att linjalen hoppade.
  — Och så skall pastorn hava så mycken tack och godnatt, sade brudgummen och bugade sig.
   Men pastorn svarade icke.

*
husly = bostad

pantofflor = potatis

hör = lin

göra sin egen gärning = åt sig själv

i framtiden = till våren

hött är inte bött = för hotelse behöver man inte böta

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.