Halsbandet

Av Guy de Maupassant

Hon var en av dessa fina och vackra flickor som genom en ödets nyck fötts i en underordnad tjänstemans familj. Hon hade ingen hemgift, inga förhoppningar att få ärva, ingen möjlighet att bli bekant med en rik och framstående man som kunde förstå henne, älska henne och gifta sig med henne, och därför skänkte hon sin hand åt en obetydlig notarie i undervisningsministeriet.
   Hon gick enkelt klädd, eftersom hon icke kunde vara elegant, men hon kände sig olycklig som en utstött. Ty kvinnorna hör inte till en viss kast eller ras, deras skönhet, behagfullhet och tjusning är förmer än börd och familj. Deras medfödda finhet, deras sinne för elegans, deras smidiga intelligens är det enda varpå de grundar sin rang och som gör folkets döttrar jämbördiga med de förnämaste damer.
   Hon led ständigt, ty hon kände med sig att hon var född för att njuta av allt som är fint och luxuöst. Hon led av torftigheten i sitt hem, led av att se de kala väggarna, de nötta stolarna, de fula överdragen. Allt detta, som en annan kvinna i hennes samhällsställning inte ens skulle lagt märke till, plågade och upprörde henne. När hon såg den lilla bondflickan från Bretagne, som skötte hennes anspråkslösa hushåll, vaknade inom henne en djup saknad, och hon började drömma vilda drömmar Hon drömde om tysta hallar med orientaliska väggbonader och höga bronskandelabrar som sprider ett dämpat ljus, och där två långa livréklädda betjänter, dåsiga av värmeledningens tunga hetta sitter och sover i stora fåtöljer. Hon drömde om stora salonger med sidentapeter och fina étagèrer med små prydnadssaker av oskattbart värde, om små koketta, parfymerade gemak som ägnar sig så väl för förtroligt samspråk vid five o'clock-teet med de intimaste vännerna, kända och eftersökta män, vilkas uppmärksamhet alla kvinnor avundas och eftertrår
   När hon satte sig ned för att äta middag vid det runda bordet med en duk som användes på tredje dagen, när hon satt där mitt emot sin man, som tog locket av soppskålen och förtjust utbrast: "Å, den goda köttsoppan, det är det bästa jag vet!" — så drömde hon om fina middagar, glänsande bordssilver, gobelänger som framställde medeltida riddare och underliga fåglar i en sagoskog, drömde om utsökta rätter serverade på underbara serviser, om halvhögt uttalade artigheter, som åhördes med ett sfinxleende, allt under det man åt forellens skära, läckra kött eller en delikat bröstbit av en gödd unghöna.
   Hon hade inga toaletter, inga smycken, ingenting. Och det var just sådant hon älskade, för sådant hon kände sig skapad. Hon skulle så gärna velat behaga, vara föremål för avund, vara förförisk och efter-trådd.
   Hon hade en rik väninna, en kamrat från klosterpensionen, men hon ville aldrig gå och hälsa på henne, ty hon kände det så svårt sedan att komma hem till det vanliga. Och hon kunde sitta och gråta dagen i ända, gråta av sorg och besvikelse, av hopplöshet och förtvivlan.

Så en kväll kom hennes man hem med strålande uppsyn med ett stort kuvert i handen.
  — Här skall du få se, sade han, det är någonting för dig.
   Hon slet hastigt upp kuvertet och drog ut ett tryckt kort där det stod:
   "Undervisningsministern och fru Georges Ramponneau har äran inbjuda Herr och Fru Loisel till soaré i ministerhotellet måndagen den 18 januari."
   Hon blev inte alls glad som hennes man hoppats. Hon kastade förargad bjudningskortet på bordet och mumlade:
  — Vad skall jag med det att göra?
  — Men snälla du, jag trodde du skulle bli glad. Du är ju aldrig borta, och det här är ett tillfälle som inte får försummas. Du må tro det var inte lätt att komma över ett kort. Alla vill ha, och det delas inte ut så många till de lägre tjänstemännen. Du får se hela den officiella världen där
   Hon såg på honom med irriterad min och sade otåligt:
  — Vad vill du jag skall ha på mig om jag skall dit? Det hade han inte tänkt på.
  — Du kan väl ta den klänningen du brukar ha på teatern, stammade han. Jag tycker den är riktigt bra...
   Han tystnade, häpen, rådlös, ty han såg att hans hustru grät. Två stora tårar rullade långsamt från ögonvrårna ned mot munvinklarna. — Hur är det fatt med dig? Vad är det? stammade han.
   Men med en kraftansträngning hade hon kuvat sin smärta, torkade sina våta kinder och svarade lugnt:
  — Å, ingenting. Men jag har ingenting att sätta på mig och kan följaktligen inte gå på den där soarén. Ge ditt kort till någon kamrat. Hans fru är kanske bättre utrustad i toalettväg än jag.
   Han blev mycket ledsen.
  — Låt oss tänka efter, Mathilde, sade han. Vad skulle du kunna få en lämplig klänning för, som du kunde ha vid andra tillfällen också, något riktigt enkelt?
   Hon funderade en liten stund, gjorde sina beräkningar och tog även i betraktande vilken summa hon skulle kunna begära utan att den sparsamme notarien skulle ge till ett förskräckt utrop och tvärt säga nej.
   Slutligen svarade hon tvekande:
  — Jag vet inte riktigt, men jag tycker jag skulle kunna få något för en fyrahundra francs.
   Han bleknade litet, ty det var just den summa han lagt av för att köpa sig en bössa och kunna vara med om jaktpartier till sommaren på Nanterreslätten. Han hade några vänner som brukade jaga lärkor där i trakten om söndagarna.
   Emellertid sade han:
  — Gott. Du skall få fyrahundra francs. Men försök att skaffa dig en riktigt vacker klänning.

Dagen för soarén närmade sig, och fru Loisel föreföll dyster, orolig, nervös. Hennes klänning var likväl färdig. En kväll sade hennes man:
  — Vad går åt dig nu? I tre dagars tid har du varit så konstig.
   Hon svarade:
  — Jag tycker det är så tråkigt att jag inte har ett smycke, inte en sten, ingenting att sätta på mig. Jag kommer att se så förtvivlat fattig ut. Jag tror det är så gott att jag inte går på den där soarén.
   Han svarade:
  — Du kan sätta på dig friska blommor. Det brukas mycket den här årstiden. För tio francs får du ett par tre härliga rosor.
   Hon kände sig inte övertygad.
  — Nej... Det finns ingenting så förödmjukande som att se fattig ut bland rika kvinnor.
   Då utbrast hennes man:
  — Så dum du är! Gå till fru Forestier som du känner så väl och be henne låna dig några smycken. Det kan du gott göra så nära vänner som ni är. Hon riktigt skrek till av glädje:
  — Det har du rätt i. Det kom jag inte att tänka på.
   Dagen därpå uppsökte hon sin väninna och omtalade sin nöd för henne.
   Fru Forestier gick bort till sitt spegelskåp, tog fram ett stort skrin, låste upp det och sade till fru Loisel:
  — Välj själv, kära Mathilde!
   Först fick hon se ett par armband, sedan ett pärlhalsband, sedan ett venetianskt kors, guld och ädelstenar, ett utmärkt vackert arbete. Hon provade smyckena framför spegeln, tvekade, kunde inte besluta sig för att ta av dem och lämna tillbaka dem. Och hela tiden frågade hon:
  — Har du ingenting annat?
  — Jo då. Sök bara ! Jag vet inte vad du tycker bäst om.
   I ett svart sammetsetui upptäckte hon rätt som det var ett präktigt diamanthalsband, och hennes hjärta började klappa av gränslös längtan. Hennes händer darrade när hon tog upp det. Hon fäste det kring sin hals utanpå den höghalsade klänningen och stod som i extas inför sin egen bild.
   Sedan frågade hon tveksamt och oroligt:
  — Kan du låna mig det här, bara det här?
  — Ja visst. Det får du gärna ta.
   Hon föll sin väninna om halsen, kysste henne häftigt och flydde sedan med sin skatt.
   Dagen för soarén kom. Fru Loisel gjorde succé. Hon var vackrare än alla de andra, elegant, graciös, leende och glad, ja, hon hade aldrig varit så glad. Alla herrarna tittade på henne, frågade vem det var, försökte bli presenterade. Alla attachéerna i ministeriet ville dansa med henne. Ministern lade märke till henne.
   Hon dansade med vild förtjusning, som i ett glädjerus, ägnade inte en tanke åt annat än stundens nöje, njöt av den triumf hennes skönhet firade, den prestige hennes framgång beredde henne, levde i en atmosfär av lycka som skapades av all denna hyllning, all denna beundran, all denna vaknade åtrå, denna fullständiga seger, som är så ljuv för kvinnornas hjärtan.
   Hon lämnade festen vid fyratiden på morgonen. Hennes man hade sedan klockan tolv suttit och halvsovit i en liten tom salong tillsammans med tre andra herrar vilkas fruar roade sig tappert.
   Han kastade över hennes axlar de ytterkläder han tagit med sig för hemvägen, vanliga enkla plagg vilkas anspråkslöshet stack av mot den eleganta baltoaletten. Hon märkte det och ville fly för att inte bli observerad av de andra damerna som svepte in sig i dyrbara pälsverk.
   Hennes man sökte hejda henne:
  — Vänta. Du går bara och förkyler dig. Jag skall skaffa en droska.
   Men hon hörde inte på honom utan gick hastigt nedför trappan. När de kommit ut på gatan fanns det inga åkdon. De försökte på allt sätt få tag i en droska, gick och ropade åt kuskar som körde förbi.
   Frusna och nedstämda kom de ner till Seine och fann slutligen på kajen en av dessa gamla droskor som man i Paris bara ser efter mörkrets inbrott, liksom skämdes de att i sin torftighet visa sig om dagen.
   I den åkte de ända hem till sin port på rue des Martyrs och gick i trist stämning uppför trapporna. Det var slut för henne. Och han å sin sida tänkte på att han måste vara på ministeriet klockan tio.
   Hon tog av sig ytterplaggen framför spegeln för att än en gång se sig själv i all sin glans. Men plötsligt utstötte hon ett rop. Hon hade inte sitt diamantsmycke !
  — Vad är det?
   Förfärad svarade hon:
  — Jo... jag... jag måste ha tappat Jeanne Forestiers diamanthalsband. Han störtade förskräckt upp.
  — Vad säger du? Hur skulle det kunnat gå till? Det är ju inte möjligt! Och de sökte i klänningsvecken, i kappan, i fickorna, överallt, men de hittade det inte.
   Då frågade han:
  — Är du säker på att du hade det när vi lämnade ministerhotellet?
  — Ja, jag minns att jag kände jag hade det i vestibulen.
  — Men om du hade tappat det på gatan skulle vi hört när det föll. Det ligger nog i droskan. — Ja, det är möjligt. Tog du numret?
  — Nej. Såg du vad det var för nummer?
  — Nej.
   De betraktade varandra skräckslagna. Slutligen klädde mannen på sig igen.
  — Jag skall gå hela vägen som vi gick till fots, sade han, för att se om jag inte kan hitta det.
   Han gick ut. Hon satt i sin baltoalett, hopsjunken i en stol, utan kraft att gå och lägga sig, slocknad, tom på tankar.
   Vid sjutiden kom hennes man hem. Han hade ingenting funnit.
   Han gick till polisprefekturen, till tidningarna för att sätta in en annons och utlova en belöning, till droskbolagen, till alla ställen där det kunde finnas en gnista av hopp.
   Hon väntade och väntade hela dagen, som lamslagen inför denna fruktansvärda olycka.
   Loisel kom hem på aftonen, blek och förstörd. Han hade inte funnit minsta spår av halsbandet.
  — Du måste skriva till fru Forestier, sade han, att låset på hennes halsband gått sönder och att du håller på att få det lagat. På så sätt får vi litet andrum.
   Hon skrev efter hans diktamen.

När en vecka gått hade de förlorat allt hopp.
   Och Loisel som blivit minst fem år äldre sade en dag:
  — Vi måste laga så att vi kan ersätta det där smycket. Dagen därpå tog de etuiet som det legat i och gick till den juvelerare vars namn stod inuti. Han tittade efter i sina böcker.
  — Det är inte jag som har sålt det halsbandet. Det är nog bara etuiet som är härifrån.
   Då gick de från juvelerare till juvelerare och sökte ett smycke likadant som det förlorade, försökte dra sig till minnes så gott de kunde, sjuka och förbi båda två av sorg och oro.
   I en butik i Palais-Royal fann de ett diamanthalsband som de tyckte var alldeles likadant som det de sökte. Det var värt fyrtiotusen francs. De skulle få det för trettiosextusen.
   De bad nu juveleraren att få ha det på hand i tre dagar. Och de gjorde det villkoret att han skulle ta igen det för trettiofyratusen om det andra blev återfunnet före februari månads utgång.
   Loisel ägde artontusen francs som han fått ärva efter sin far. Det övriga måste han låna upp.
   Han lånade tusen francs av den ene, fem hundra av den andre, hundra francs här, sextio där Han utfärdade växlar, underskrev ruinerande förbindelser, inlät sig med ockrare och alla slags penningutlånare. Han äventyrade hela sin existens, skrev på papper utan att veta om han kunde stå för sitt namn, och med fasa för framtiden, för den djupa nöd som skulle bli hans lott, för alla de yttre försakelser och alla själskval han hade i utsikt, gick han att hämta det nya diamanthalsbandet sedan han på köpmannens disk räknat upp trettiosextusen francs.
   När Mathilde Loisel kom till sin väninna med halsbandet var Jeanne litet stött.
  — Du kunde allt ha lämnat igen det litet förr, jag hade ju kunnat behöva det, sade hon.
   Hon öppnade inte etuiet, som Mathilde hade fruktat att hon skulle göra. Vad skulle hon ha tänkt om hon hade märkt att det inte var samma smycke? Vad skulle hon ha sagt? Skulle hon inte ha trott att Mathilde var en tjuv?

Mathilde Loisel fick pröva på de fattigas fasansfulla liv. Rätt snart fann hon sig för resten hjältemodigt i sitt öde. Den fruktansvärda skulden måste betalas. Hon skulle betala den. De avskedade jungfrun, flyttade från sin våning och hyrde en vindskupa.
   Hon fick pröva på de grova husliga sysslorna, köksbestyren som hon avskydde. Hon stod och diskade och nötte ut sina vackra rosenröda naglar på grova, flottiga tallrikar och kastrullbottnar. Hon tvättade smutsigt linne, skjortor och kökshanddukar och hängde upp dem till torkning på ett streck. Hon bar varje morgon ned avfallet på gatan och bar upp vatten. Det var tungt göra och hon måste stanna i var trappa och andas ut. Och klädd som en kvinna av folket gick hon med sin korg på armen till frukthandlaren, i kryddboden, till slaktaren, prutade på det hon skulle ha, fick ovett tillbaka, stred tappert för sina fattiga slantar.
   Det gällde att var månad inlösa växlar, omsätta andra, vinna tid.
   Mannen arbetade om kvällarna med att skriva ut räkenskaperna åt en handlande, och ofta satt han uppe om nätterna och skrev rent för fem sous per sida.
   Och detta liv fortgick i tio år.
   När tio år gått hade de betalat allt, både lånen och ockerräntorna.
   Fru Loisel såg gammal ut nu. Hon hade blivit den robusta, hårda, grova kvinna man möter i fattiga hem. Illa kammad, med kjolarna på sned och röda händer låg hon och skurade golv, och hennes röst var hög och gäll. Men ibland när hennes man var på ministeriet satte hon sig vid fönstret och tänkte på den där soarén en gång i världen, på den där balen där hon varit så vacker och så firad. Vad skulle ha hänt om hon inte hade tappat det där halsbandet? Vem vet? Vem vet? Vad livet är underligt och växlande! Så litet det behövs för att bereda vår lycka eller olycka !

En söndag då hon gick ett slag i Champs-Elysées för att vederkvicka sig litet efter veckans mödor lade hon plötsligt märke till en dam som promenerade med en liten gosse. Det var Jeanne Forestier, lika ung, skön och förförisk som någonsin.
   Mathilde kände sig underlig till mods. Skulle hon tilltala henne? Ja visst! Och nu då hon hade betalat skulden skulle hon säga henne allt. Varför skulle hon inte det?
   Hon gick fram till henne.
  — God dag, Jeanne.
   Fru Forestier kände inte igen henne och blev rätt häpen över att bli på detta förtroliga sätt tilltalad av denna simpla människa. Hon stammade förvirrad:
  — Jag vet inte... Det är väl något misstag...
  — Nej. Jag är Mathilde Loisel. Hennes väninna gav till ett rop:
  — Å!... Min kära Mathilde, vad du är förändrad !
  — Ja, jag har haft det rätt så strävsamt sedan vi träffades sist, fattigt och eländigt... och det har varit för din skull alltihop...
  — För min skull... Hur så?
  — Du minns kanske det där diamanthalsbandet du lånade mig när jag skulle på bal i ministerhotellet?
  — Jaa. Vad var det med det då?
  — Jo, ser du, jag tappade det.
  — Tappade? Men du lämnade ju igen det?
  — Jag lämnade igen till dig ett annat likadant. Och nu har vi hållit på i tio år med att betala det. Du förstår att det inte var någon lätt sak för oss som ingenting ägde... Nu är det i alla fall gjort, och glad är jag.
  — Du säger att du köpte ett diamanthalsband i stället för mitt som du tappat?
  — Ja. Du har aldrig märkt det, inte sant? De var alldeles lika. Och hon log i stolt och naiv glädje.
   Fru Forestier kände sig djupt gripen. Hon fattade sin väninnas båda händer.
  — Å, min stackars Mathilde, mitt halsband var inte äkta diamanter Det var på sin höjd värt femhundra francs!...

Originalets titel: La Parure, Översättning Hugo Hultenberg. Först publicerad 17 februari 1884 i tidskriften "Le Gaulois".