FANDOM


Av Guy de Maupassant

1
Tremastaren Notre-Dame-des-Vents hade avgått från Le Havre den 3 maj 1882, destinerad till kinesiska farvatten. Efter en fyraårig resa angjorde hon åter Marseilles hamn den 8 augusti 1886. Sedan hon lossat sin första last i den kinesiska hamn, dit hon begivit sig, hade hon omedelbart nybefraktats till Buenos Aires, och där hade hon tagit in last till Brasilien.


   Ytterligare resor i förening med haverier, reparationer, flera månaders stilje, stormar, som slungat henne ur kursen, kort sagt alla slags olyckshändelser, äventyr och missöden, som kan inträffa till havs, hade hållit den normandiska tremastaren borta från hennes fosterland. Nu återvände hon till Marseille med lastrummet fullt av plåtburkar, innehållande amerikanska konserver.
   Vid avresan hade hon ombord utom kaptenen och styrmannen fjorton matroser, åtta normander och sex bretagnare. Vid återkomsten fanns endast fem bretagnare och fyra normander kvar. En bretagnare hade avlidit under resan, och fyra normander, som försvunnit under olika omständigheter, hade ersatts med två amerikaner, en neger och en norrman, vilken hade värvats en kväll på en krog i Singapore.
   Med gigade segel och rårna i kors över förmastningen, på släp efter en marseljäsisk bogserare, som pustande rullade fram i de sista dyningarna, vilka helt sakta dog bort i den inträdande stiltjen, gled det stora fartyget förbi slottet If och därefter under alla de grå klipporna utmed redden, vilka den nedgående solen svepte i ett gyllene dis, och in i den gamla hamnen, där fartyg från hela världen trängs utmed kajerna sida vid sida, huller om buller, stora och små, av alla former och med alla slags riggar, som en bouilla-baisse av båtar i denna alltför trånga bassäng, full av skämt vatten, där skroven gnider och skaver mot varandra som i en vattnig sås.
   Notre-Dame-des-Vents intog sin plats mellan en italiensk brigg och en engelsk skonert, som vek undan för att låta kamraten glida in. När sedan alla tull- och hamnformaliteter var klara, gav kaptenen två tredjedelar av sin besättning landpermission för kvällen.
   Mörkret hade fallit på. Marseille tände sina ljus. I den varma sommarkvällen svävade ett vitlöksdoftande köksos över den bullrande staden, full av röster, trafikljud, skrällar, sydländsk munterhet.
   Så snart de tio männen, som gungat på havet i flera månader, hade kommit i land, satte de sig helt sakta i rörelse två och två i rad, rädda för att gå vilse, ovana som de blivit vid städer.
   De gick och vaggade, orienterade sig, vädrade inåt gränderna, som mynnar ut i hamnen, i en feberaktig kärlekshunger, som hade vuxit i deras kroppar under de sista sextiosex dagarna till sjöss. Normanderna gick först, anförda av Célestin Duclos, en stor, kraftig och slipad pojke, som tjänstgjorde som ledare för de övriga, så snart de satte foten i land. Han gissade sig till de trevliga ställena, hittade på lustiga upptåg och gav sig sällan in i sådana slagsmål, som är så vanliga bland matroser i hamnarna. Men om han råkade in i ett sådant, fruktade han ingen.
   Efter någon tvekan mellan alla de mörka gator, som likt kloaker mynnar ut i hamnen och ur vilka tunga lukter, en kyffenas andedräkt, tränger ut, beslöt Célestin sig för ett slags vindlande gång, över vars portar lysande lyktor sköt ut, försedda med väldiga siffror på matt, färgat glas. Under de trånga portvalven satt kvinnor, klädda i hushållsförkläden, på halmstolar. När de såg männen komma, reste de sig, tog tre steg fram till rännstenen, som klöv gatan i två delar, och spärrade vägen för det lilla sällskapet, som långsamt kom gående, gnolande och flinande, redan upptänt av grannskapet till dessa fängelser för prostituerade.
   Ibland öppnades plötsligt längst inne i en förstuga en innerdörr, beklädd med brunt läder, och en storväxt, lätt klädd flicka visade sig, vars grova lår och tjocka vader klart avtecknade sig under en dräkt av grovmaskig vit bomullstrikå. Hennes korta kjol liknade en vid gördel, och hennes slappa bröst, axlar och armar bildade en rosafärgad fläck över ett svart sammetsliv med guldbårder.
  — Kommer ni hit, vackra gossar? ropade hon på långt håll, och ibland gick hon själv ut, klamrade sig fast vid en av dem och försökte med all sin kraft dra honom med sig till sin port likt en spindel, som släpar på ett större djur.
   Upphetsad av beröringen gjorde mannen endast svagt motstånd, och de övriga stannade för att se på, tvekande inför lusten att genast gå in eller att ytterligare förlänga denna åtråväckande promenad. Men när kvinnan efter energiska ansträngningar hade dragit matrosen med sig till sin tröskel och hela sällskapet stod i begrepp att följa efter honom, utropade plötsligt Gélestin Duclos, som förstod sig på den sortens hus:
  — Gå inte dit, Marchand, det är inte rätta stället!
   Mannen lydde och gjorde sig fri med en brutal knuff, och sällskapet satte sig åter i gång, förföljt av den uppretade flickans vämjeliga skällsord, medan andra kvinnor utmed hela gatan kom ut ur sina portar, lockade av oväsendet, och med hesa röster ropade ut löftesrika vädjanden. Alltmer upptända fortsatte matroserna sin väg mellan lockelserna och förföljelserna från kören av kärlekens portvakterskor utmed hela den övre delen av gatan och de vidriga förbannelserna från kören utmed den nedre delen, kören av föraktade, besvikna flickor. Emellanåt mötte de ett annat sällskap, soldater, som marscherade i takt med värjornas slag mot benen, andra matroser, enstaka borgare, handelsbiträden. Överallt öppnade sig nya trånga gator, upplysta av dunkla lyktor. Männen vandrade vidare i denna labyrint av kyffen, på den flottiga stenläggningen, där stinkande vatten sipprade fram, mellan murar fyllda med kvinnokött.
   Slutligen bestämde Duelos sig och stannade utanför ett ganska prydligt hus, där han lät hela sitt sällskap gå in.

2

Det blev en verklig helafton. I hela fyra timmar frossade de tio matroserna i kärlek och vin. Där strök sex månaders hyra med.


   I den stora kafésalen hade de slagit sig ned som hedersgäster och betraktade med sneda blickar stamgästerna, som tog plats vid småbord i hörnen, där en av de flickor, som inte fått någon kavaljer, sprang och passade upp dem, klädd som en förvuxen baby eller som varietésångerska, och sedan satte sig bredvid dem.
   Var och en av matroserna hade vid ankomsten valt ut sitt kvinnliga sällskap, som han behöll hela kvällen, ty männen av folket är inte ombytliga. Man hade skjutit ihop tre bord, och efter det första glaset hade den dubblerade processionen, som utökats med lika många kvinnor som det fanns matroser, formerats på nytt i trappan. Varje pars fyra fötter ljöd länge mot trätrappstegen, medan denna långa rad av förälskade uppslukades av den trånga dörr, som ledde till sovrummen.
   Sedan gick man åter ned för att dricka, sedan gick man upp på nytt, sedan gick man ned än en gång.
   Nu var de nästan berusade, skränade och skrålade. Var och en av dem satt där rödögd med sin utvalda i knät, sjöng eller skrek, slog med knytnävarna i bordet, hällde i sig vin, släppte lös människodjuret. Mitt ibland dem kramade Gélestin Duelos en storväxt, rödkindad flicka, som satt grensle över hans ben, och betraktade henne lidelsefullt. Han var mindre berusad än de övriga — dock inte för att han druckit mindre — hade ännu andra tankar i huvudet, var ömmare och försökte prata. Hans tankar var litet svävande, kom och gick och försvann utan att han riktigt kunde komma ihåg vad han velat säga.
   Han upprepade skrattande:
  — Som sagt, som sagt… har du varit här länge?
  — Sex månader, svarade flickan.
   Han såg ut att vara belåten med henne, som om detta hade varit ett bevis på gott uppförande, och återtog:
  — Trivs du med det här livet?
   Hon tvekade och svarade sedan i resignerad ton:
  — Man vänjer sig vid det. Det är inte tråkigare än något annat. Att vara tjänsteflicka eller gatslinka — det är smutsiga yrken, båda två.
   Han tycktes gilla denna sanning.
  — Är du inte härifrån stan? frågade han.
   Hon skakade på huvudet utan att svara.
  — Är du långt härifrån?
   Hon nickade på samma sätt.
  — Varifrån?
   Hon tycktes fundera, söka i sitt minne. Sedan mumlade hon:
  — Från Perpignan.
   Han verkade åter mycket belåten och sade:
  — Jaså?
   Hon frågade i sin tur:
  — Är du sjöman?
  — Ja, min sköna.
  — Kommer du långt bortifrån?
  — Ja då. Jag har sett många länder, många hamnar och allt möjligt.
  — Du har kanske rest världen runt.
  — Jag menar det — snarare två gånger än en.
   Åter tycktes hon tveka, söka i sitt huvud efter något bortglömt. Så sade hon med litet förändrad, allvarligare röst:
  — Du har väl stött på många fartyg under dina resor?
  — Jag menar det, min sköna.
  — Du har väl inte händelsevis sett till Notre-Dame-des-Vents?
   Han skrattade.
  — Inte senare än i förra veckan.
   Hon bleknade — allt blod försvann från hennes kinder — och frågade:
  — Är det riktigt sant?
  — Lika sant som att jag sitter här och talar med dig.
  — Du ljuger väl inte?
   Han höjde handen.
  — Vid den gode Guden! sade han.
  — Då vet du väl om Gélestin Duelos fortfarande är ombord?
   Han blev överraskad och orolig, ville veta mer, innan han svarade.
  — Känner du honom?
   Då blev hon misstrogen i sin tur.
  — Nej, inte jag. Det är en annan flicka, som känner honom.
  — En flicka som är här?
  — Nej, här i närheten.
  — Vid samma gata?
  — Nej, vid nästa.
  — Vad då för flicka?
  — Ja, en flicka, en flicka som jag.
  — Vad vill den där flickan honom?
  — Hur ska jag kunna veta det?
   De såg djupt in i varandras ögon för att utforska varandra — de kände och anade att något allvarligt höll på att växa fram mellan dem.
   Han återtog:
  — Jag skulle vilja träffa den där flickan.
  — Vad skulle du säga till henne?
  — Jag skulle säga… jag skulle säga… att jag har träffat Gélestin Duelos.
  — Han mådde väl bra?
  — Precis som du och jag — han är en prima pojke.
   Hon tystnade åter, samlade sina tankar och frågade därefter långsamt:
  — Vart var Notre-Dame-des-Vents på väg?
  — Till Marseille förstås.
   Hon kunde inte avhålla sig från att spritta till.
  — Är det riktigt säkert?
  — Ja, det är riktigt säkert.
  — Känner du Duelos?
  — Ja, jag känner honom.
   Hon tvekade åter och sade därefter mera lågmält:
  — Bra. Det är bra.
  — Vad vill du honom?
  — Hör du, du ska inte säga honom … någonting.
   Han betraktade henne alltjämt, alltmera forskande. Slutligen frågade han:
  — Känner du honom också?
  — Nej, sade hon.
  — Vad är det då du vill honom?
   Plötsligt fattade hon ett beslut, reste sig, sprang fram till disken, där värdinnan tronade, tog en citron, klöv den och pressade ut saften i ett glas. Sedan fyllde hon det med friskt vatten och bar det till honom.
  — Drick det här.
  — Varför det?
  — För att nyktra till. Sen vill jag tala med dig.
   Han drack lydigt, torkade sig om läpparna med baksidan av handen och förklarade sedan:
  — Så där, ja, nu är jag färdig att höra på.
  — Du ska lova mig att inte berätta för honom att du har träffat mig och inte heller att du vet det som jag tänker tala om för dig. Svär på det.
   Han lyfte hycklande handen.
  — Ja, det svär jag på.
  — Vid den gode Guden?
  — Vid den gode Guden.
  — Nå, då ska du säga honom att hans far har dött, att hans mor har dött, att hans bror har dött, alla tre i samma månad, av tyfus, i januari 1883, för tre och ett halvt år sen.
   Han kände i sin tur hur blodet svallade i hans kropp, och under några ögonblick var han så skakad att han inte fann något svar. Sedan greps han av tvivel och frågade:
  — Är du säker på det?
  — Ja, jag är säker.
  — Vem har talat om det för dig?
   Hon lade händerna på hans axlar och såg djupt in i hans ögon.
  — Svär du att inte skvallra?
  — Ja, det svär jag.
  — Jag är hans syster.
   Mot sin vilja ropade han hennes namn:
  — Françoise?
   Hon betraktade honom åter oavvänt. Så greps hon av en vanvettig skräck, av en djup fasa, och viskade mycket sakta, nästan utan att röra läpparna:
  — Å, å, är du Gélestin?
   De satt orörliga och blickade in i varandras ögon.
   Runt omkring dem fortsatte kamraterna att skråla. Bullret av glas, knytnävar, klackar, som stampade takten i refrängerna, och kvinnornas genomträngande skrik blandade sig med de bullersamma sångerna.
   Han kände hennes kropp mot sin, hennes armar kring sin hals — hon var varm och förskrämd. Hans syster!
   Så viskade han mycket sakta för att ingen skulle höra honom, så sakta att knappast ens hon hörde honom:
  — För tusan, nu har jag ställt till en snygg historia!
   I samma stund fylldes hennes ögon av tårar, och hon stammade:
  — Är det mitt fel?
   Men han frågade plötsligt:
  — Är de verkligen döda?
  — Ja, de är döda.
  — Far, mor och bror?
  — Alla tre på en månad, som jag sa dig. Jag blev ensam utan något annat än mina klädpaltor, eftersom jag var skyldig apotekarn och doktorn och för begravningen av de tre döda. Det betalade jag med möblerna. Sen tog jag tjänst hos mäster Cacheux, den halte, du vet. Då hade jag nyss fyllt femton år, eftersom du reste, när jag var på det fjortonde. Jag begick ett felsteg med honom. Man är så dum, när man är ung. Sen kom jag till notarien, som också förförde mig och som tog mig med till Le Havre och hyrde ett rum åt mig. Efter en tid kom han inte tillbaka mera. Tre dagar var jag utan mat, och sen fick jag inget arbete, så jag kom till ett sånt här hus, jag som så många andra. Jag har också rest omkring mycket och till vilka vidriga ställen sen! Rouen, Evreux, Lille, Bordeaux, Perpignan, Nice och till slut Marseille, och här är jag nu.
   Tårarna strömmade ur hennes ögon och näsa, vätte hennes kinder och rann ned i munnen.
   Hon återtog:
  — Jag trodde att du också var död, stackars Gélestin.
   Han sade:
  — Jag skulle inte alls ha känt igen dig; du var så liten på den tiden, och nu är du så kraftig. Men hur kom det sig att du inte kände igen mig?
   Hon gjorde en åtbörd av förtvivlan.
  — Jag träffar så många karlar och tycker de ser likadana ut allihop.
   Han såg alltjämt djupt in i hennes ögon, gripen av en förvirrad känsla, så stark att han hade lust att skrika som ett litet barn, som får stryk. Han höll henne alltjämt i famnen, grensle över sitt knä, med händerna utbredda på flickans rygg, och genom att betrakta henne kände han slutligen igen henne, den lilla systern, som hade lämnats kvar på landet med alla dem hon hade sett dö, medan han gungade på havet. Så tog han plötsligt hennes återfunna huvud mellan sina väldiga sjöbjörnshänder och började kyssa henne som man kysser befryndat kött. Sedan började snyftningar, en mans häftiga snyftningar, långa som vågor, stiga upp i hans strupe likt fyllhicka.
   Han stammade:
  — Tänk att jag har träffat dig, att jag har träffat dig igen, Françoise, min lilla Françoise …
   Så reste han sig plötsligt, började svära med fruktansvärd stämma och slog så hårt med knytnäven i bordet att glasen vältes omkull och krossades. Sedan tog han tre steg, raglade, sträckte ut armarna och föll framstupa. Och han rullade skrikande runt på golvet, sparkade och slog och utstötte sådana stönanden att de lät som dödsrosslingar.
   Alla hans kamrater betraktade honom skrattande.
  — Han är full som en alika, sade en av dem.
  — Vi måste få honom i säng, sade en annan. Om han går ut, sätter de honom i finkan.
   Eftersom han hade pengar i fickorna, erbjöd värdinnan honom en säng, och kamraterna, som själva var så berusade att de nätt och jämnt kunde stå på benen, släpade honom uppför den smala trappan och in i den kvinnas rum, som nyss tagit emot honom och som satt på en stol vid foten av brottets bädd och grät som han ända till morgonen.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.