Av Guy de Maupassant
Man hade bildat en krets kring rannsakningsdomaren Bermutier som sade sin mening om den hemlighetsfulla Saint Cloudaffären. I en hel månad hade detta oförklarliga brott upprört Paris. Ingen kunde komma underfund med rätta sammanhanget.
Bermutier stod med ryggen mot den öppna spisen och talade, redogjorde för de bevis som fanns, diskuterade de olika uppfattningarna men drog inga slutsatser.
Flera damer hade stigit upp och närmat sig för att höra bättre och stod nu med ögonen fästa på domarens slätrakade läppar från vilka allvarsdigra ord utgick. De ryste och skälvde, uppskrämda och nyfikna på en gång och rov för det omättliga begär efter sensation som aldrig släpper dem utan plågar dem som en hunger.
En av dem, som var blekare än de andra, sade under en paus:
—Det är hemskt. Det närmar sig det övernaturliga. Man får nog aldrig veta något.
Domaren vände sig mot henne.
—Nej, det är troligt att man aldrig får veta något, sade han. Men vad beträffar ordet övernaturligt som ni nyss använde så har det ingenting med det här att skaffa. Vi står inför ett mycket skickligt planlagt och mycket skickligt utfört brott som är så höljt i dunkel att vi inte kan komma till någon klarhet. Däremot hade jag en gång för länge sedan att göra med ett brott som verkligen såg ut att ha ett fantastiskt inslag. Vi lyckades förresten inte reda ut saken och måste ge upp alltsammans.
Flera damer sade på samma gång så fort att deras röster smälte samman till en :
—Å, berätta!
Bermutier log allvarligt som en rannsakningsdomare bör le och återtog :
—Ni får emellertid inte tro att jag ett enda ögonblick hyste den uppfattningen att det verkligen låg något övernaturligt i saken. Jag tror bara på normala orsaker. Men om vi i stället för att använda ordet övernaturligt om det vi inte förstår helt enkelt ville säga oförklarligt, så skulle det vara mycket bättre. I det fall som jag nu skall berätta var det emellertid särskilt de egendomliga omständigheter under vilka brottet förövades som gjorde intryck på mig. Men ni skall få höra.
På den tiden var jag rannsakningsdomare i Ajaccio, en liten vit stad som ligger vid en härlig vik överallt omgiven av höga berg.
Det var särskilt vendettahistorier som jag hade att syssla med därnere. Det finns sällsamma sådana, högst dramatiska, grymma, hjältemodiga. Man möter där de intressantaste anledningar till hämnd man kan drömma om, ett sekelgammalt hat som kan slumra för en kort tid men aldrig slocknar, en avskyvärd slughet och list och en mängd mord som övergår till blodbad och betraktas nästan som ärofulla bragder. I två års tid hade jag inte hört talas om annat än blodshämnden, denna fruktansvärda gamla tradition som tvingar en korsikan att hämnas varje oförrätt på den som begått den, på hans avkomlingar och hans anhöriga. Jag hade sett åldringar och barn och avlägsna släktingar mördas, jag hade huvudet fullt av dessa historier.
Då fick jag en dag höra att en engelsman för flera år framåt hade hyrt en liten villa längst inne i viken. Han hade haft med sig en fransk betjänt som han hade anställt i Marseille vid genomresan.
Snart började allas tankar sysselsätta sig med denna underliga man som levde för sig själv i sitt hus och endast gick ut för att jaga eller fiska. Han talade inte med någon, kom aldrig in till staden och övade sig ett par timmar varje morgon i att skjuta med pistol eller gevär.
En mängd historier korn i omlopp om honom. Det sades att han var en högt uppsatt person som av politiska skäl hade flytt från sitt fosterland. Andra trodde sig veta att han höll sig dold därför att han hade begått ett fruktansvärt brott, man anförde till och med särskilt hårresande omständigheter.
Jag sökte i egenskap av rannsakningsdomare inhämta upplysningar om mannen, men det visade sig omöjligt att få veta något. Han kallade sig sir John Rowell.
Jag nöjde mig alltså med att ha ett öga på honom, men i själva verket hörde jag ingenting misstänkt om honom.
Då emellertid ryktena om hans förflutna höll i sig och antog allt större proportioner beslöt jag att själv försöka sammanträffa med främlingen och jag började därför regelbundet gå på jakt i närheten av hans egendom.
Jag fick vänta länge på ett lämpligt tillfälle. Slutligen infann det sig i form av en rapphöna som jag sköt och som föll ned mittför näsan på engelsmannen. Min hund bar den till mig men jag tog den genast och gick fram till sir John Rowell, ursäktade mig för mitt beteende och bad honom hålla till godo med den skjutna fågeln.
Han var en stor karl med rött hår och rött skägg, mycket lång och mycket bredaxlad, en riktig Herkules med något lugnt, tryggt och älskvärt i sitt väsen. Han hade ingenting av den så kallade engelska stelheten och tackade mig livligt och på en franska med stark engelsk brytning för min hänsynsfullhet. När en månad gått hade vi samtalat med varandra en fem sex gånger.
Slutligen en kväll då jag gick förbi hans port såg jag att han satt grensle över en stol och rökte sin pipa ute i trädgården. Jag hälsade och han bad mig stiga in och dricka ett glas öl. Det lät jag inte säga mig två gånger.
Han tog emot mig med utstuderad engelsk artighet, yttrade sig lovordande om Frankrike och Korsika och förklarade att
han tyckte mycket om denna land, detta strand.
Med stor försiktighet och som utslag av ett livligt intresse ställde jag då till honom några frågor om hans liv och hans framtidsplaner. Han svarade utan förlägenhet, berättade att han hade rest mycket, i Afrika, i Indien, i Amerika. Och han tillade skrattande :
"Å! yes, jag hava haft mycket äventyr."
Sedan började jag tala om jakt och han gav mig en mängd intressanta upplysningar om jakten på flodhäst, tiger, elefant och till och med gorilla.
Jag sade :
"Alla de där djuren är fruktansvärda." Han log.
"Å, no, det värsta vara människan." Han började skratta riktigt gott, som en stor belåten engelsman skrattar.
"Jag hava mycket jagat människa också."
Sedan talade han om vapen och bad mig komma in och titta på hans gevär av olika typer.
Hans salong var tapetserad i svart, svarta sidentapeter med guldbroderier. Stora gula blommor slingrade sig överallt på det mörka tyget och lyste som eld.
"En japansk tyg", sade han.
Men mitt på det största väggfältet ådrog sig ett besynnerligt föremål min uppmärksamhet. Mot en fyrkantig röd sammetsbit avtecknade sig någonting svart. Jag gick närmare : det var en hand, en människohand. Inte en ren och vit skeletthand utan en svart förtorkad hand med gula naglar, blottade muskler och spår av gammalt blod, blod som satt som smuts på benknotorna, och de var tvärt avhuggna som med en yxa mitt på underarmen.
Kring handleden satt en väldig järnkedja fastnitad vid denna hemska människospillra och höll fast den vid väggen med en ring, stark nog att hålla en elefant fjättrad.
Jag frågade :
"Vad är det där för något?"
Engelsmannen svarade lugnt :
"Det var mitt bästa fiende. Han kommit från Amerika. Den vara avhuggen med sabel och skinnet vara avslitet med ett vasst sten och torka i solen i åtta dagar. Å, mycket gott för mig, detta."
Jag rörde vid denna människospillra som måste ha tillhört en koloss. De ovanligt långa fingrarna satt fast med väldiga senor som här och där hölls samman av hudrester. Denna hand var ohygglig att se på. Flådd som den var förde den osökt tanken på en vildes hämndeakt.
Jag sade :
"Den där karlen måtte ha varit mycket stark."
Engelsmannen svarade lugnt och stilla :
"Å yes! Men jag starkare än han. Jag hava satt på detta kedja för att hålla honom."
Jag trodde att han skämtade och sade därför :
"Nu är väl den där kedjan rätt onödig, handen springer nog inte bort?"
Sir John Rowell återtog allvarligt:
"Den alltid vilja springa bort. Kedja vara nödvändig."
Jag kastade en hastig blick på hans ansikte och undrade för mig själv : Har jag att göra med en dåre eller skall det vara ett dåligt skämt?
Men hans drag var alltjämt lika ogenomträngliga, lugna och välvilliga. Jag talade om annat och beundrade gevären.
Jag lade emellertid märke till att tre laddade revolvrar låg på borden som om denne man levde i ständig fruktan för överfall.
Jag kom tillbaka flera gånger men sedan slutade jag med mina besök. Befolkningen hade vant sig vid engelsmannens närvaro och ingen intresserade sig vidare för honom.
Ett helt år gick. Då, en morgon i slutet av november, väckte mig min tjänare och talade om att sir John Rowell hade blivit mördad under natten.
En halvtimme senare begav jag mig till engelsmannens hus i sällskap med poliskommissarien och kaptenen för gendarmeriet. Den upprörde och förtvivlade betjänten satt och grät utanför dörren. Jag misstänkte först den där mannen men han var oskyldig.
Mördaren kunde aldrig uppspåras.
När jag kom in i sir Johns salong fick jag strax syn på den döde som låg på rygg mitt i rummet.
Västen var uppsliten, en lösryckt rockärm låg bredvid honom, allt vittnade om att en fruktansvärd strid hade ägt rum.
Engelsmannen hade blivit strypt! Hans svarta och uppsvällda ansikte uttryckte en obeskrivlig fasa. Han höll något mellan de sammanbitna tänderna, och halsen som hade fem hål som efter järnklor var alldeles blodig.
En läkare infann sig nu. Han undersökte länge spåren efter fingrarna i halsmusklerna och uttalade sedan dessa underliga ord :
"Det är som om han hade blivit strypt av ett skelett."
Jag kände kalla kårar utefter ryggen och kastade en blick på väggen på det ställe där jag förr hade sett den hemska flådda handen. Den fanns inte längre där. Kedjan var avsliten och hängde ned från ringen.
Då böjde jag mig ner över den döde, och när jag undersökte honom närmare fann jag i hans hårt sammanbitna mun en av fingrarna till denna försvunna hand, avklippt eller snarare avsågad av tänderna just vid andra fingerleden.
Man började därefter undersöka huset men upptäckte ingenting. Ingen dörr hade blivit uppbruten, inget fönster, ingen möbel. Ingen av de båda vakthundarna hade vaknat.
Betjänten avlade i huvudsak följande vittnesmål :
Sedan en månad tillbaka hade hans herre förefallit nervös. Han hade fått många brev som han brände så snart han hade läst dem.
Ofta hade han i utbrott av vrede som liknade vanvett tagit ett ridspö och ursinnigt piskat den där förtorkade handen, som var fastkedjad vid väggen och på ett oförklarligt sätt hade försvunnit just då brottet begicks.
Han brukade lägga sig mycket sent och stängde noga alla dörrar. Han hade alltid vapen inom räckhåll. Om nätterna talade han ofta högt som om han hade grälat med någon.
Mordnatten hade han för ovanlighetens skull inte låtit höra av sig och det var först när betjänten på morgonen kom och öppnade fönsterna, som han upptäckte att sir John hade blivit mördad. Han misstänkte ingen.
Jag meddelade domarna och polistjänstemännen vad jag visste om den döde och de noggrannaste efterforskningar anställdes över hela ön, men man upptäckte ingenting.
En natt tre månader efter brottet hade jag en ohygglig dröm. Jag tyckte att jag såg handen, den där avskyvärda handen, springa som en skorpion eller en spindel på mina väggar och gardiner. Tre gånger vaknade jag, tre gånger somnade jag igen, och tre gånger såg jag åter den avskyvärda handen fara omkring i rummet och röra fingrarna som ett djurs tassar.
Dagen därpå kom en person till mig med den. Han hade funnit den på kyrkogården, på sir John Rowells grav. Engelsmannen hade blivit begravd där eftersom man inte hade kunnat spåra upp hans familj. Pekfingret fattades.
Ja, mina damer, det är historien. Jag har ingenting att tillägga.
Damerna satt häpna, bleka och darrande. En av dem utropade :
—Men ni har ju inte givit oss någon lösning eller förklaring! Vi kan inte sova om ni inte säger oss hur ni tror att det hade gått till.
Rannsakningsdomaren log och sade allvarligt :
—I så fall kommer jag säkert att ta er ur era hemska illusioner. Jag tror helt enkelt att handens rätta ägare inte var död och att han hade kommit för att hämta den med den hand han hade kvar. Men hur han bar sig åt det lyckades jag aldrig komma underfund med. Det var förstås något slags vendetta.
En av damerna sade halvhögt
—Nej, så kan det inte vara.
Rannsakningsdomaren tillade alltjämt småleende :
—Jag sade ju att min förklaring inte skulle falla er i smaken.
Översatt av Håkan Bergstedt. Ur Frank Heller, All världens sällsamma berättelser, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1947. Illustrerad av Ib Spang Ölsen