Ungersk folksaga
Det var en gång en rik gammal herre som dog och begravdes i familjens gravvalv. Men därmed var det inte slut på honom, för varenda natt kom hans vålnad upp i huset och förde ett sådant liv att ingen kunde sova. Han stampade och slamrade, han smällde och bankade och kastade saker tills alla var nästan från vettet av skräck.
Nådig frun, hans änka, var djupt bekymrad, och en dag när hon var nere i köket sade hon :
—Ack, varför kan inte min man finna ro så att ni och jag kan få lite lugn, mina stackars tjänare!
Hans, den gamle kusken, satt just då och åt soppa i köket. Och han svarade :
—Om nådig frun låter mig ta hand om det här så tror jag nog att jag kan finna på råd. Men då måste jag ha hundra guldmynt på ett par dagar och dessutom en kista. Jag tänker lägga mig i kistan, och om nådig frun sedan låter bära ner mig i gravvalvet och ställa mig bredvid min husbonde, ska jag snart ta reda på varför den stackarn inte får ro i sin grav.
Hans var den äldste tjänaren i huset och nådig frun hade förtroende för honom. Så hon gav honom hundra guldmynt och beställde en kista. Medan kistan gjordes tog Hans guldmynten och gömde dem i stallet. När kistan sedan var klar lade sig Hans i den och bad dem lägga på locket. Det gjorde de, och därefter bar de ner kistan i valvet och ställde den bredvid husbondens kista.
Och Hans låg där i kistan hela dagen och hela kvällen, ända tills den stora klockan på stallgården slog midnatt.
När det sista slaget från klockan hade förklingat hörde Hans att locket på husbondens kista slogs upp. Hans slog genast upp locket på sin egen kista på samma sätt. Så satte sig husbonden upp i kistan, och Hans gjorde likadant. Så klev husbonden upp ur kistan, och det gjorde Hans med.
Sedan stod de där, husbonde och kusk, och tittade på varandra.
—Hans, Hans, sade husbonden, hur har du kommit hit?
—Precis som nådig herrn, sade Hans. Jag är död och begraven, och nu väntar jag bara på att få tjäna nådig herrn som under vår livstid.
—Och vart ska du ta vägen nu?
—Vart nådig herrn behagar.
—Men jag ska upp i huset, Hans, för jag har fortfarande en del att se till.
—Det har jag med, nådig herrn, och just därför kan jag inte finna ro i min kista.
—Vad i all världen har du att se till?
—Jo, jag hade lagt undan lite pengar och gömt dem i stallet, och nu måste jag gå och se efter att inga tjuvar har tagit dem.
—Jag är också orolig för en sak, så det är lika bra att vi följs åt, sade husbonden.
Husbonden gick bort till dörren i valvet och Hans följde efter. När de kom fram till dörren slank husbonden ut genom nyckelhålet.
—Kom, Hans, sade han.
—Ack, nådig herrn, jag kan inte, för nyckelhålet är för trångt.
Då lade husbonden handen på regeln så dörren flög upp, och Hans gick ut. Men husbonden skakade på huvudet och sade :
—Hans, Hans, vad är nu detta? Jag tror rent av att du lever!
—Lever, nådig herrn? Nej, jag är verkligen mycket död! Men jag har inte vant mig vid det än och vet inte riktigt hur man gör när man spökar.
—Föralldel, Hans — men konstigt låter det.
—Skaka inte på huvudet, nådig herrn jag lär mig snart.
—Föralldel, Hans, sade husbonden igen. Och de fortsatte tillsammans över gården. När de kom fram till porten skrattade husbonden och sade.
—Först gör vi en runda genom huset och skrämmer kvinnorna.
Och han gick före till köket.
Där slank han in genom nyckelhålet. Men återigen måste han öppna dörren för Hans.
—Ack, Hans, Hans, sade han, detta är sannerligen märkligt! Du är nog inte död, när allt kommer omkring!
—Inte död, nådig herrn! Såg ni inte att jag klev upp ur min kista? Kistor är till för döda och inte för levande. Men jag har bara varit död en kort tid och levat desto längre, och man kan inte vänja sig av med att leva så där i en handvändning.
—Ja, till verket nu, sade husbonden och gick till skänken, där han slet ut allting och kastade det på golvet. Och Hans gjorde precis likadant som sin husbonde — grytor, tallrikar, fat, koppar, bunkar, knivar, gafflar och skedar dråsade omkring dem, och bord och stolar välte över ända. Bullret de åstadkom väckte upp hela huset, och nådig herrn flinade och flen och Hans vrålade av skratt. Men det underliga var, att allt som husbonden välte omkull ställde sig rätt igen och att allt som han kastade från skänken flög tillbaka av sig självt, medan sakerna som Hans slängde gick i tusen bitar och bitarna låg kvar ute på golvet.
Då skakade husbonden än en gång på huvudet och sade :
—Hans, Hans, en aning säger mig att du inte kan vara död!
—Inte död, nådig herrn, inte död, jag som har blivit lagd i kista och allt! Det är bara det, att livet inte är så långt borta för mig än och att mina händer fortfarande är klumpiga. Jag har aldrig kunnat lära mig nya saker lika fort som nådig herrn, men om jag bara får lite tid på mig, kommer det nog att gå bättre.
—Kan vara, kan vara, sade husbonden. Men kom nu — tiden lider. Nu ska vi fortsätta att leka.
Och han förde Hans från rum till rum, slet tavlorna från väggarna, välte möblerna och kastade allting huller om buller under ett sådant oväsen att husets folk stoppade fingrarna i öronen och drog sängtäckena över huvudet och låg och skakade av skräck.
—Nu tror jag att de är rädda tillräckligt, sade husbonden till slut. Nu går vi ner i källaren.
Och han och Hans följdes åt ner till källaren.
Husbonden skrattade inte längre utan suckade och stönade.
—Hans, sade han, här ska du få se mitt bekymmer.
Han lade handen på en väldig tunna, och tunnan flyttade på sig så lätt som en såpbubbla och under den öppnade sig ett hål i källargolvet, och ur hålet kom en väldig kittel full med guld.
— Hans, Hans, stönade husbonden, det här guldet är mitt stora bekymmer, och för guldets skull kan jag inte få ro i min grav. Det anförtroddes åt mig för att jag skulle ge det till ett hem för föräldralösa barn, men jag behöll det för egen del och gömde det här. Ack, Hans, Hans, om barnen bara fick detta guld skulle jag kanske äntligen få ro. Men jag suckar och stönar förgäves — barnen kan aldrig få det, för ingen levande människa vet att det finns här. Därför måste det ligga här i all evighet, och i all evighet måste jag sucka och stöna och skrämma folk för att glömma mina sorger åtminstone en liten stund.
Sedan for han med handen över kitteln, och den sjönk ner igen och täcktes av golvet. Han vidrörde tunnan med fingret och tunnan återvände till sin plats så lätt som en såpbubbla.
—Nu går vi till ditt bekymmer, Hans, suckade husbonden.
Och så gick de till stallet, och Hans tog en spade och började gräva i hörnet där han hade gömt sina hundra guldmynt.
—Men varför gräver du, Hans? sade husbonden.
—För att få tag i guldet som jag har gömt, nådig herrn.
—Ack, Hans, Hans, jag befarar att du inte är död! Vi döda behöver bara vifta med handen så kommer guldet av sig självt.
—Inte död, nådig herrn? Inte död! Jag är så död man kan vara! Såg inte nådig herrn hur jag låg i min kista? Men ännu är jag inte fullärd som död, och därför gräver jag precis som när jag levde.
Sedan grävde Hans upp allt guldet och räknade det mynt för mynt.
—Ja, sade han, det finns där alltihop. Och nu måste jag gräva ner det igen.
Och han började skyffla tillbaka jorden över guldet, sakta och omsorgsfullt.
—Fortare, fortare! ropade husbonden. För snart gal tuppen och då måste vi ligga i våra kistor igen.
Men Hans lät sig inte jäktas hur mycket hans herre än hetsade och bönföll. Till slut hade han i alla fall öst all jorden över sitt guld och plattade till jorden och ställde ifrån sig spaden.
Kuckeliku! Svagt, hest och sömnigt gol en av tupparna bortifrån hönsgården.
—Hörde du, Hans? Det var den grå tuppen! Vi måste kvickt ner till kistorna!
—Jag kommer, nådig herrn, jag kommer snart. Men först går jag tillbaka upp till huset och skrämmer kvinnorna en liten stund till. För det var så roligt, nådig herrn, och jag vill gärna komma ihåg det ordentligt och få mig ett gott skratt när jag ligger i kistan.
Och Hans sprang tillbaka upp till huset och började kasta saker omkring sig och väsnades så mycket han orkade. Men husbonden stod kvar vid porten och vred händerna.
Kuckeliku! Ute i hönshuset syntes det första gryningsljuset och ännu en tupp vaknade och gol mellan dröm och vaka.
—Hörde du, Hans? Det var den röda tuppen! Om du inte kommer meddetsamma lämnar jag dig och går ensam för nu är det hög tid att lägga sig ner i kistan!
Men Hans önskade inget hellre än att hans husbonde skulle lämna honom och gå ensam, så han slängde några tallrikar från skänken och ropade :
—Jag kommer på momangen, nådig herrn, jag kommer på momangen! Men bara ett litet tag till!
Kuckeliku! Kuckeliku! Kuckeliku! Solen skickade en stråle över gårdsmuren, strålen letade sig in genom fönstret i hönshuset och tre tuppar gol högt och ljudligt.
—Hans, Hans, den grå tuppen har galit, den röda tuppen har galit, den vita tuppen har galit och solen har gått upp! Husbondens klagande röst blev svagare och svagare och försvann till slut alldeles. Han hade återvänt till sin kista i gravvalvet.
Nu var det mycket tyst i huset. Hans smög upp till nådig fruns dörr och sade :
—Vakna, nådig frun, vakna!
—Det är lätt att vakna när man inte har sovit, svarade nådig frun och öppnade dörren och kom ut.
Sedan berättade Hans allt som hade hänt. Och nådig frun kallade på tjänarna och tillsammans gick de ner i källaren. Där lyckades tjänarna efter mycket baxande och bökande flytta på den stora tunnan, och sedan tog de spadar och hackor och grävde och grävde och fick till slut upp den stora kitteln med guld. De lade guldet i säckar, och redan före frukost hade nådig frun fått i väg guldsäckarna till hemmet för de föräldralösa barnen.
Därpå städade man hela huset. Och nästa natt och alla andra nätter fick nådig frun och hennes tjänstefolk sova lugnt 1 sina sängar. Aldrig mer kom nådig herrn upp och störde dem med sitt buller. Men första natten vaknade Hans av att hans husbonde stod vid sängkanten.
—Hans, Hans, sade nådig herrn, jag fruktar att du har lurat mig grundligt! Och ändå är jag dig stor tack skyldig, min trogne tjänare, för vad du gjorde var till mitt bästa. Tack vare dig har jag inga bekymmer längre, och nu kan jag vila i frid.
Översatt från engelskan av Per Kellberg. Illustrerad av Ib Spang Ölsen