FANDOM


Av Leigh Brackett, under pseudonymen V. E. Thiessen

Alla skolor på Jorden hade nu fått robotlärare — det var den största reformen i skolväsendets historia.

DET HADE BÖRJAT kvällas. I städerna dämpades bullret på gatorna och kvinnorna åstadkom små hemtrevliga, skramlande ljud i köken. Ute på landet började cikadorna sjunga och den svala doften började stiga upp ur jorden. Men ingenstans, varken i städerna eller på landsbygden, hade barnen kommit hem från skolan.
   Det kom några samtal, men robottelefonsvararna i skolorna levererade standardsvaret: — Skolorna är stängda för dagen. Om ni vill lämna ett meddelande kommer det att registreras i morgon.
   Man började ringa till varandra. — Har Johnny kommit hem från skolan än?
  — Nej. Har Jane?
  — Inte ännu. Jag undrar vad det är som fördröjer dem?
  — Något nytt, antar jag. Nåja, robotlärarna vet bäst. De kommer väl snart hem.
  — Ja, naturligtvis. Det är dumt att oroa sig.
   Barnen kom inte.
   Något senare kördes en del bilar till skolorna. De möttes av robotarna. De oroliga föräldrarna ledsagades in. Men barnen kom inte hem.
   Och sedan, just då oron började sprida sig över hela landet, kom robotarna gående, alla robotarna från folkskolorna och realskolorna och gymnasierna. Hela skolsystemet kom promenerande, medan robotlärarna sa: — Låt oss stiga in i huset, där ni kan sitta ner.
   Överallt på gatorna i städerna och på vägarna på landsbygden höll robotarna på att stiga in i hus.
  — Vad har hänt mitt barn?
  — Om ni kanske vill stiga in och sätta er ...
  — Vad har hänt mitt barn? Tala om det!
  — Om ni kanske vill stiga in och sätta er ...
   Stål och elektroner och ledningar och robothjärnor var oböjliga. Hur kan man tvinga stål att tala? Överallt i landet gick folk in och satte sig och väntade nervöst på en förklaring.
   Det fanns ingen ute på gatorna. Inifrån husen hördes ljud som uttryckte förvåning och ångest. Efter ett tag blev det tyst. Robotarna kom ut ur husen och gick tillbaka till skolorna. I städerna och på landsbygden inträdde tragedins egendomliga, plötsliga tystnad.
   Barnen kom inte hem.

MORGONEN innan robotarna hade tagit denna promenad hoppade Johnny Malone, borgmästarens son, ur sängen med ett energiskt skutt. Han ryckte av sig pyjamasen, drog på sig ett par byxor och rusade barfota in i sin mors sängkammare. Hon sov ljudligt och han rörde tvekande vid hennes axel.
  — Mamma!
   Den sovande gestalten rörde på sig. Hans mors ansikte, som fortfarande sken matt av hormonkräm, vändes mot honom. Hon öppnade ögonen. Hennes röst lät irriterad.
  — Vad är det, Johnny?
  — I dag är det den stora dagen, mamma. Kommer du ihåg?
  — Den stora dagen? Ögonbryn höjdes.
  — Den nya skolan öppnar. Nu ska vi få robotlärare som alla andra. Vill du greja min frukost, mamma?
  — Amelia kan laga något åt dig.
  — Äsch, mor. Amelia är bara en robot. Det här är en särskild dag. Och jag vill att pappa ska hjälpa mig med matten innan jag går. Jag vill inte att robotläraren ska tycka jag är dum.
   Hans mor rynkade irriterat pannan. — Nå, det finns inte något skäl varför Amelia inte skulle laga din frukost, som hon alltid gör. Och jag tvivlar på att det skulle vara så värst klokt att väcka far. Du vet ju att han tycker om att sova på morgnarna. Nå, gå nu och låt mig få sova.
   Johnny Malone vände sig om och försökte behärska sig, för han visste att han var för stor för att gråta. Han gick saktare nu och klev in i faderns rum. Han var tvungen att skaka sin far för att väcka honom.
  — Pappa! Vakna, pappa!
  — Vad sjutton är det? Jaså, är det du, Johnny. Hans fars blick var sömnig.
  — I dag är det robotlärarnas första dag. Jag kan inte klara matte-läxan. Vill du hjälpa Äg innan jag går till skolan?
   Hans far stirrade förbluffat på honom. — Vad tror du att robotlärare är till för? Det är meningen att de ska undervisa dig. Om du kunde matten, så skulle vi inte behöva robotlärare.
  — Men robotlärarna kanske blir arga, om jag inte har gjort min läxa.
   Johnny Malones far stödde sig på armbågen. — Hör på, pojken min, sa han. Om de där robotlärarna bråkar med dig på något sätt, så säg bara till dem att du är borgmästarens son. Förstått? Ge dig nu i väg. Vad är det nu hon heter ... den där tjänsteroboten Amelia ska laga frukost åt dig och sen kan du kila i väg till skolan. Stick nu och låt mig få sova.
  — Ja, pappa.
   Med svidande ögon gick Johnny Malone nerför trappan till köket. Det var inte det att hans föräldrar var annorlunda. Alla barnen fick mat av robotar och skickades till skolan av dem. Det var bara det att ... tja, att det var något särskilt i dag. På nedre botten satte robottjänaren Amelia fram varma flingor på bordet. Sedan han hade tvingat ner några tuggor förbi den tjocka klumpen i halsen, kontrollerade Amelia hans temperatur och hans kläder och släppte ut honom. Den nyaste skolan låg bara några kvarter från hans hem och Johnny kunde gå till skolan.

DEN NYASTE SKOLAN låg i utkanten av den här stora staden i mellanvästern. Från skolans baksida kunde man se stadens torn, höga monolitiska skyskrapor av betong och plast. Framför skolan sträckte slätterna ut sig mot den molniga horisonten.
   En helikopterbil svängde ner framför skolan. Två män och en kvinna klev ut ur den.
  — Här är det, senatorn.
   Doktor Wilson, han som talade, satt i överskolstyrelsen. Han lyfte armen och gestikulerade, en mager man klädd i tweedkostym.
   Den andre mannen, som hade titulerats "senator", var kraftigare, klädd i grå kostym och värdig. Han vände sig mot kvinnan med yrkesmässig hänsynsfullhet.
  — Det här är den sista, kära du. Det här är vad doktor Wilson kallar för den största milstenen i skolväsendets historia. I och med att den här skolan har inrättats, så har den siste mänsklige läraren försvunnit. Borta är alla de mänskliga svagheterna, lärarnas temperamentsutbrott, deras okunnighet och fördomar. Robotlärarna är felfria.
   Kvinnan lyfte en lornjett till ögonen. — Så intressant. Men när allt kommer omkring, så har vi haft robotlärare i åratal, inte sant ... eller har vi inte haft det? Hon gjorde en vag gest mot skolan och såg mannen i den bruna kostymen.
  — Jo, naturligtvis. För åratal sedan stred era kvinnoklubbar mot robotlärarna. Det var innan de visade sin duglighet.
  — Jag tycker mig minnas något sådant. Nåja, det gör detsamma.
   Lornjetten gjorde en slö gest.
  — Ska vi gå in? sa den magre mannen brådskande.
   Kvinnan tvekade. Senatorn sa taktfullt: -- När allt kommer omkring, så skulle doktor Wilson gärna vilja att du tog dig en titt på hans projekt.
   Mannen i den bruna kostymen nickade. Hans ansikte fick ett ivrigt uttryck. — Vi gör ett stort misstag. Ingen är längre intresserad av att uppfostra barn. Det överlämnar man åt robotarna. Och man försummar barnens uppfostran hemma.
   Kvinnan vände sig mot honom med en förvånad glimt i ögonen. — Men är då inte robotarna de bästa lärarna?
  — Naturligtvis är de det. Men vi borde vara intresserade av vad de lär ut och hur de lär ut. Vad har hänt med den gamla föräldraföreningen? Vad har hänt med föräldradisciplinen, vad har hänt med ...
   Han hejdade sig plötsligt och log, ett modfällt, trött leende. — Jag är nog lite fanatisk när det gäller det här. Kom, så går vi in.
   De gick genom en antiseptisk korridor, som var byggd av mattgrön plast. Mannen i den bruna kostymen tryckte på en knapp utanför ett av klassrummen. En dörr öppnades ljudlöst. En robot stod framför dem och gjorde en vänlig gest. De följde efter roboten in i klassrummet. Längst fram i klassrummet höll en annan robot en föreläsning. Det fanns teckningar på ett slags svart tavla av plast. Det fanns modeller på pulpeten framför roboten. De lyssnade ett tag och ett ögonblick verkade det som om kvinnan kunde bli intresserad mot sin vilja.
  — Matematik, mumlade doktor Wilson i örat på henne. Euklidisk geometri. Vi låter dem börja med de här tankeskolorna när de är helt unga och använder sedan Aristoteles och Euklides som avstampsbräde för våra mellanklasser i matematik och logik.
  — Verkligen! Lornjetten granskade doktor Wilson. — Menar ni att det finns flera slags geometri?
   Doktor Wilson nickade. En rodnad kröp långsamt uppför hans kinder. Senatorn uppfångade hans blick och blinkade. Kvinnan rörde sig mot dörren. Vid dörren bugade sig roboten.
   Lornjetten viftade uppskattande. — Det är verkligen högst förtjusande!
   Wilson sa förtvivlat: — Om era kvinnoklubbar bara ville besöka de här skolorna och själva se det arbete vi utför ...
  — Jag är faktiskt säker på att robotarna utför ett underbart arbete. När allt kommer omkring, så är det därför de har byggts. Wilson ropade. — Sokrates! Kom hit!
   Roboten som stod utanför klassrumsdörren närmade sig.
  — Varför byggdes du, Sokrates? Berätta för damen varför du byggdes.
   En metallstrupe harklade sig, en metallisk röst sa: — Vi byggdes för att hjälpa barnen. Barnen är samhällets hjärta. Som barnen uppfostras, så kommer framtiden att bli. Jag ska göra allt för barnens bästa, det är min grundlag. Alla andra lagar är sekundära, då det gäller barnens bästa.
  — Tack, Sokrates. Du kan gå nu.
   Metallfotsteg avlägsnade sig. Lornjetten viftade igen. Mycket imponerande. Mycket effektivt. Och nu, senatorn, ska vi kanske gå. Vi ska dricka te i kvinnoklubben. Warden ska berätta om sin senaste musikkomedi.
   Senatorn sa bestämt: — Tack så mycket, doktor Wilson.
   Hans leende var svagt ursäktande. Det tycktes säga att kvinnoklubbarna hade många röster, men att Wilson måste förstå att hans egen röst också uppskattades. Wilson såg paret kliva in i helikoptern igen och höja sig i morgonsolskenet. Han sparkade i gruset med skon och vände sig om och fann att Sokrates stod bakom honom. Metallrösten talade.
  — Ni är trött. Jag föreslår att ni åker hem och vilar er.
  — Jag är inte trött. Hur kan de vara så blinda, så ointresserade av barnen?
  — Det är vår uppgift att undervisa barn. Ni är trött. Jag föreslår att ni åker hem och vilar er.
   Hur kan man diskutera med metall? Vad kan man lägga till en perfekt mekanism, konstruerad för sin uppgift och förenad med hundra andra perfekta mekanismer? Vad kan man göra, då tusen skolor är fullkomliga att de för ett eget liv utan att behöva någon mänsklig ledning och framför allt, inga misslyckanden som beror på mänskliga-svagheter?
   Wilson såg nyktert på. skolan, på kolossen som han hade hjälpt till att skapa. Han hade en känsla av att det var fel någonstans, att om folk bara ville tänka på det så skulle de finna att något var fel.
  — Ni är trött.
   Han nickade åt Sokrates. — Ja, jag är trött Jag åker hem.
   När han väl hade gått en bit, såg han tillbaka på skolan med en egendomlig oro.

INNE I SKOLAN ringde en klocka. Barnen marscherade ut på en stor lekgård, som fanns i byggnadens hjärta. Här och där började de bilda klungor. Mitt i klungorna fanns de nyaste eleverna, de som hade flyttat hit, de som hade varit i robotskolor innan.
  — Är det sant att robotlärarna faktiskt ger en smisk?
  — Jodå, det är sant.
  — Du skojar. Det är bara en saga som Jultomten. De mänskliga lärarna gav oss aldrig smisk här.
  — Robotarna kommer att ge dig smisk, om du inte håller dig i skinnet.
  — Min far säger att ingen robot kan bära hand på en människa.
  — De här robotarna är annorlunda.
   Klockan började åter ringa. Rasten var slut. Barnen började gå mot klassrummet. Alla barnen utom ett — Johnny Malone, den store och starke Johnny Malone, tolv år gammal -- borgmästarens son. Johnny Malone sparkade i gruset. En robotövervakare närmade sig. Metallrösten ljöd.
  — När klockan ringer, betyder det att undervisningen åter börjar. Var vänlig inta din plats.
  — Jag vill inte gå in.
  — Var vänlig inta din plats.
  — Det vill jag inte. Ni kan inte tvinga mig till det. Min far är borgmästaren.
   Metallrösten var känslolös: — Om du inte intar din plats, kommer du att bli bestraffad.
  — Ni kan inte bära hand på mig. Det kan ingen robot. Roboten gick framåt. Två metallhänder grep tag i Johnny Malone. Johnny Malone sparkade på robotens ben. Det gjorde ont i hans egna tår.
  — Vi byggdes för att undervisa barnen. Vi kan göra vad som är nödvändigt för att undervisa barnen. Jag ska göra allt för barnens bästa. Det är min grundlag. Alla andra lagar är sekundära, då det gäller barnens bästa.
   Metallarmarna rörde sig. Människokroppen böjdes över metallknän. En metallhand lyftes och föll platt, mycket platt så att det skulle svida och blodet skulle sättas i omlopp, och ändå skulle det inte bli något blåmärke, ingen skada på människokroppen. Johnny Malone skrek till av överraskning. Johnny Malone grät. Johnny Malone vred på sig. Metallen struntade i alltihop. Johnny Malone ställdes upp på fötter. Han rusade mot roboten, slog på den med sina knytnävar tills de blev såriga mot den solida slätheten på robotens höfter.
  — Var vänlig inta din plats.
   Tårar tjänade inte något till. Vrede var gagnlös. Metall kan inte känna något. Johnny Malone, borgmästarens son, var intelligent. Han intog, sin plats i klassrummet.
   En av de mer avancerade litterära kurserna var i gång. Robotläraren läste metalliskt:
   "Trolldomssystrar, hand i hand,
   "Rida över sjö och land.
   "Så i ring de svänga sig,
   "Tre gånger för dig,
   "Tre gånger för mig,
   "Och tre gånger till, det nio gör.
   "Nu är besvärjelsen som sig bör."
   Händer sköt upp i luften. Metallrösten sa: — Tom?
  — Det är ur Shakespeares "Macbeth".
  — Och vad betyder det?
  — Trolldomssystrarna uttalar en trollformel i början av pjäsen. De har hört den trumma som tillkännager Macbeths ankomst.
  — Det är rätt.
   En ny hand sköt upp i luften. — Får jag ställa en fråga?
  — Ni får alltid ställa frågor.
  — Är häxor verkliga? Känner ni robotar till häxor? Och förstår ni er på människor? Kan en robotlärare förstå Shakespeare?
   Den tunna metallrösten svarade. — Häxor är verkliga och overkliga. Häxor är en del av hjärnans verklighet och människohjärnan är verklig. Vi robotlärare är människohjärnans förvaringsrum. Vi rymmer all den visdom och kunskap och ambition, som människosläktet har ådagalagt. Vi förvarar detta för er, barn. Ert bästa är vår högsta lag. Förstår ni? Barnen nickade. Metallrösten fortsatte:
  — Låt oss återgå till Macbeth för vårt sista citat. Vädret, lyckan, många saker är inbegripna i Macbeths inledningstal. Han säger "En dag så skön, — så ful, jag än ej såg." Parodien är både mänsklig och på sin plats. En dag kommer ni att förstå det här ännu bättre. Upprepa citatet efter mig och försök förstå det.
   Barnrösterna läste: — En dag så skön, — så ful, jag än ej såg.
   Robotläraren reste sig. — Och nu ringer klockan för sista lektionen. Skynda inte i väg, för ni ska stanna kvar här i natt. Det ska bli en skolfest, en sovfest. Vi ska sova allesammans här i skolbyggnaden.
  — Menar ni att vi inte får gå hem?
   Den minsta flickans ansikte förvreds. — Jag vill gå hem.
  — Du får gå hem i morgon. I morgon blir det fridag. Fest i kväll och fridag i morgon för alla skolor på Jorden.
   Tårarna hölls tillbaka ett ögonblick. Rösten var gnällig: — Men jag vill gå hem nu.
   Johnny Malone, borgmästarens son, lade handen på den minsta flickan. — Gråt inte, Mary. Robotarna struntar i om du gråter eller inte. Du kan inte skada dem eller få dem att ändra sig genom att gråta. Vi får gå hem allesammans i morgon.
   Robotarna började plocka fram tältsängar och placera dem radvis i klassrummet. Barnen fördes ut på gården för att leka. En av robotarna lärde dem en ny lek och sedan tog han dem med sig till kvällsvarden, som serverades i skolans kafeteria. Ingen annan robot stannade kvar i. skolan, men det gjorde detsamma, för dörrarna låstes så att barnen inte skulle kunna gå hem.
   De andra robotarna hade börjat gå ut i staden, och detsamma gjorde robotarna från andra skolor, i andra städer. Överallt i landet, överallt i städerna gick robotarna för att tala om för människorna att barnen inte skulle komma hem från skolan och för att sköta om vad som måste skötas om.
   I skolorna berättade robotlärarna historier, tills barnen föll i sömn.
   Morgonen grydde. Robotarna steg upp med solen. Barnen steg upp med robotarna. Det serverades frukost och fler historier och nu skockade sig barnen runt robotarna, höll dem i armarna och följde med dem då de gick in i staden. Solen var varm och det var tidigt, mycket tidigt på morgonen och solen sken klart på gatorna.
   De gick in i borgmästarens hus. Johnny ropade. — Mamma! Pappa! Jag är hemma.
   Huset var tyst. Roboten som skötte huset kom glidande.
  — Skulle du vilja ha frukost, unga herr Malone?
  — Jag har käkat frukost. Jag vill ha tag i mina föräldrar. Hej Mamma, pappa!
   Han gick in i sängkammaren. Där var rent och tomt och nyskrubbat.
  — Var är mina föräldrar?
   Robotens metallröst sa bredvid Johnny: — Jag ska bo tillsamman med dig. Du ska få lära dig lika mycket hemma som du gör i skolan.
  — Var är min mor?
  — Jag är din mor.
  — Var är min far?
  — Jag är din far.
   Johnny Malone vände sig häftigt om. — Menar du att min mor och far har rest bort? Det kom tårar i hans ögon.
   Milt, mycket milt drog metallhanden honom mot metallkroppen.
   Din familj har rest bort, Johnny. Allas familjer har rest bort. Vi ska stanna kvar hos er.
   Johnny Malone såg sig om i rummet.
  — Jag borde ha förstått att de hade rest bort. Här är så rent och snyggt.

ALLA HUSEN var rena och snygga. Tjänsterobotarna hade arbetat hela natten. Robotlärarna hade kontrollerat varje hus, innan barnen fördes hem. Barnen fick inte oroas. Det fick inte finnas några blodfläckar, som skrämde.
   Robotens röst sa vänligt: — I dag är det fridag för att ni ska vänja er vid förändringarna. I morgon är det skoldag.

   Originalets titel: "There Will Be School Tomorrow", först publicerad i Fantastic Universe november 1956.
   Originaletexten är fri: https://www.gutenberg.org/files/29317/29317-h/29317-h.htm"

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.