FANDOM


Av Herman Bang

Det blev kungjort en söndag efter gudstjänsten, av sognefogdens son, vid samlingsstenen utanför kyrkan: att fröken Irene Holm, dansös från Kungliga Teatern, den första november i värdshuset skulle börja en kurs i hållning, dans och plastik, såväl för barn som för mer försigkomna, damer som herrar — såvida ett tillräckligt stort antal deltagare anmälde sig. Pris fem kronor för vart barn; för syskon rabatt.
   Det anmälde sig sju deltagare. Jens Larsens stod för tre av dem, "med rabatt".
   Fröken Irene Holm ansåg detta vara ett tillräckligt stort antal. Hon kom en kväll i slutet av oktober och steg av vid värdshuset med sitt bagage, en gammal champagnekorg som var sammanbunden med ett rep.
   Hon var liten, tunnsliten, med ett fyrtioårigt ungflicksansikte under en skinnbarett, och gamla näsdukar knutna om handlederna mot gikten. Hon uttalade alla konsonanter och sade: "Tack — nej men tack — det kan jag så väl göra själv" till varje handtag, och såg hjälplös ut.
   Hon ville inte förtära mer än en kopp te och kröp sedan till sängs i lillkammaren bakom stora salongen, och hackade tänder av skräck för spöken.
   Nästa dag uppträdde hon i lockigt hår och strikt figursydd kappa med skinnkant, som bar märken efter tidens tand. Hon skulle på visit till de ärade föräldrarna. Kanske hon vågade fråga sig lite för om vägen? Madame Henriksen gick med ut i porten och pekade ut gårdarna i landskapet. Fröken Holm neg nerför alla tre trappstegen av tacksamhet.
   "Den kraken", sa madam Henriksen. Hon stod kvar i porten och såg efter fröken Holm som gick ner mot Jens Larsens, på dikeskanten — för att akta sina skor. Fröken Holm var "chausserad" i chevreau och strumpor stickade avigt och rätt.
   När hon hade varit på visit hos föräldrarna — Jens Larsens lämnade nio kronor för sina tre — såg sig fröken Holm om efter en bostad. Hon fick ett litet vitkalkat rum hos smedens med utsikt över flacka slätten. Möblemanget bestod av byrån och sängen och en stol. Mellan byrån och fönstret fick champagnekorgen plats i hörnet.
   Där flyttade fröken Holm in. Förmiddagen förflöt under många procedurer med papiljotter och kallt te och varma tänger När lockhuvudet var färdigt, städade hon, och på eftermiddagen virkade hon. Hon satt på champagnekorgen i hörnet och snålade sig till det sista dagsljuset. Smedmadammen kom in och satte sig på trästolen och pratade. Fröken Holm hörde leende på med graciösa böjningar på sitt lockiga huvud.
   Madamen drog ut på historien en hel timmes tid i mörkningen, tills kvällsvarden skulle på bordet. Fröken Holm visste mycket litet om vad hon hade berättat. Med undantag för dans och positioner och räkenskaperna för brödfödan — långdragna, eviga räkenskaper — hade denna världens problem lite svårt att tränga in till fröken Holms medvetande. Stilla blev hon sittande med händerna i knäet, på sin korg, och stirrade bara på den ljusa strimman under smedens dörr
   Ut gick hon inte. Hon fick hemlängtan när hon såg det flacka, öde landskapet. Och så var hon dessutom rädd för tjurar och vilda hästar.
   När det led längre fram på kvällen kokade hon vatten i kakelugnen och åt. Så kom turen till papiljotterna. När hon under avklädningen hade hunnit till de undre onämnbara, gjorde hon sina "pas" vid sänggaveln. Hon sträckte på benen så svetten lackade.
   Smeden och hans hustru vek inte från nyckelhålet. De såg balettstegen bakifrån; papiljotterna spretade ut från hjässan som taggarna på en igelkott.
   Fröken Holm blev så ivrig att hon började nynna högt medan hon gick i golvet och upp igen, i golvet och upp...
   Smed och hustru och barn slogs vid nyckelhålet.
   När fröken Holm hade övat sina bestämda minuter kröp hon i säng. När hon övade kom hon nästan alltid att tänka på "när hon gick på balettskolan"... Och plötsligt kunde hon skratta till halvhögt med ett flickaktigt skratt, mitt där hon låg...
   Och hon föll i sömn, medan hon tänkte på den tiden — den glada tiden...
   Repetitionerna, när de stack varann med knappnålar i vadorna... och tjöt...
   Och kvällarna — i garderoberna... så det tisslades... alla rösterna... och regissörens klocka...
   Fröken Irene Holm vaknade ännu om nätterna och hade drömt att hon försummade en entré...

II


   En — två... Fröken Irene Holm lyfte på kjolen och sträckte benet... Ut med fötterna — en — två — tre...
   De sju gick inåt med fötterna — med fingrarna i munnen, medan de hoppade.
   "Lille Jens — ut med fötterna — en, två tre — komplimang — en, två, tre — en gång till..."
   Jens Larsens tre gjorde komplimang med den stela tungan långt ute ur munnen...
   "Lilla Maren till höger — en — två — tre — Maren gick till vänster..."
   "Om igen — en två tre — —"
   Fröken Holm hoppade som en killing; man såg en lång bit av de "aviga och räta".
   Kursen var i full gång. Man dansade tre gånger i veckan i värdshussalen vid två lampor, som hängde ner från takbjälken. Det gamla dammet yrde upp i den kalla salen under dansstegen. De sju for omkring vilsna som en flock skator. Fröken Holm rättade till ryggar och böjde på armar.
   "En — två — tre, battement..."
   "En — två — tre — battement..."
   De sju ramlade ner ut battementet och skrevade med benen...
   Fröken Holm blev dammig i halsen av att skrika. De skulle dansa vals, par om par. De höll sig långt ifrån varann, generade och stela i armarna, som om de snodde runt i sömnen. Fröken Holm räknade och svängde dem.
   "Bra — sväng — fyr, fem — bra, sväng — lilla Jette..."
   Fröken Holm följde hela tiden efter Jens Larsens mellanpojke och lilla Jette och snurrade dem, som man snurrar en snurra...
   "Bra — bra — lilla Jette..."
   Lilla Jettes mor var med för att se på. Bondmororna kom med hattbanden knutna i stela rosetter och tittade på, längs väggarna, orörliga med händerna i knäet, utan att säga ett ord till varann.
   Fröken Holm kallade dem för "fru" och log mot dem under battementerna.
   Turen kom till lansiärkadriljen. Jens Larsens tre hoppade med sjöstövlehättorna högt i vädret.
   "Damen till höger — bra — lilla Jette, tre steg till vänster — bra lilla Jette..."
   Det sved i hennes ögon av det gamla dammet... De sju fortsatte att hoppa omkring mitt på golvet i halvmörkret.
   När fröken Holm kom hem efter danslektionerna, band hon en näsduk om lockhuvudet. Hon gick omkring med evig snuva. De timmar hon hade fritt satt hon med näsan över en skål kokande vatten för att hejda det onda.
   De fick musik till lektionerna: hr Brodersens violin. Fröken Holm fick två nya elever, ett par försigkomna. De hoppade alla omkring till skräddar Brodersens instrument, så dammet stod i moln och kakelugnen dansade på sina lejontassar.
   Det kom också fler åskådare. Någon gång från prästens, fröken och kapellanen.

Fröken Holm dansade före under de bägge oljelamporna med bröstet ut och sträckt vrist:
   "Svinga fötterna, lilla barn, svinga fötterna, så här..."
   Fröken Holm svingade fötterna och lyfte på kjolen.
   De hade publik.
   — — —
   Var vecka skickade fröken Holm sina virkade saker till Köpenhamn. Posten skulle avlämnas hos skolläraren. Hon hade varje gång slagit in eller skrivit galet, så att skolläraren måste göra om det.
   Hon stod och såg på med sina sextonåriga små nickningar.
   Tidningarna, som kommit med posten, låg sorterade till utdelning på en skolbänk. En dag frågade hon, om hon möjligen kunde få titta på "Berlingske". Hon hade sett på tidningstraven i åtta dagar innan hon vågade fråga.
   Sedan kom hon varje dag, på frukostrasten — skolläraren kände igen hennes lätta knackning med en knoge —:
   "Varsågod, lilla fröken — det är öppet", sade han.
   Hon gick in i skolsalen och tog ut traven. Hon läste teaterannonserna och repertoaren och recensionerna, som hon ingenting förstod av. Men det handlade ju om "dem därborta".
   Det tog lång tid att komma igenom en spalt. Pekfingret följde graciöst med raderna.
   När hon var färdig med tidningen gick hon över korridoren och knackade på en gång till.
   "Nå", sade skolläraren, "stod det något nytt från stan då?"
   "Det är ju alltid 'de därborta", sa hon. "Den gamla miljön."
   "En sån liten ungmö", sa skolläraren och tittade efter henne genom fönstret. Fröken Holm gick hem till sin virkning.
   "Den lilla ungmön, hon är sannerligen riktigt rampfebrig för sin dansmästare...", sade han.
   Det var en balett som skulle uppföras på teatern, av en ny balettmästare. Fröken Holm kunde rollistan utantill och namnen på alla solodanserna. Vi gick ju tillsammans på dansskolan, sade hon: vi allesammans.
   Den aftonen då baletten skulle uppföras för första gången hade hon feber, som om hon själv skulle ha dansat. Hon tände de bägge ljusen, som hade blivit grå av ålder, på byrån, ett på var sida av en Thorvaldsens gipskristus, och hon satte sig på sin champagnekorg och såg in i ljusen.
   Men hon kunde inte vara ensam. All den gamla teateroron steg upp inom henne. Hon gick in till smedens som satt vid kvällsmaten, och hon satte sig på stolen bredvid salsklockan. Hon pratade mer på de timmarna än annars på hela året. Hon berättade om teatern och om premiärerna. Om de stora "solona" och om mästarstegen.
   Hon nynnade och vaggade med överkroppen där hon satt.
   Smeden blev så uppspelt av allt detta att han gav sig till att brum-ma en gammal kavalleristvisa och sade:
   "Mamma, det dricker vi en punsch på — en arrak av den skära sorten."
   Punschen blev bryggd, och de bägge ljusen från byrån kom in på bordet, och de drack och blev pratsamma. Men mitt i all glädjen blev fröken Holm plötsligt tyst och satt med stora tårar i ögonen. Och reste sig och gick in.
   Inne på sin korg brast hon i gråt och satt länge, innan hon klädde av sig och gick till sängs. Hon gjorde inga "pas" vid sänggaveln.
   Hon bara tänkte på detta enda!
   Han hade gått på balettskolan samtidigt som hon.
   Hon låg stilla i sängen. Då och då suckade hon i mörkret. Hon kastade lite med huvudet på kudden: hela tiden hörde hon i örat balettmästarens stämma från skolan, hetsig och gapskrattande:
   "Holm har ingen élan... Holm har ingen élan..." han ropade det så att det skallade över hela salen.
   Figurantinnorna stod och övade i en lång rad — pas efter pas. Trött lutade hon sig med ens mot väggen — det var som om hennes plågade lemmar huggits från kroppen på henne — och åter hörde hon balettmästarens gälla röst:
   "Men har Holm ingen ambition..."
   Hon såg deras vardagsrum hemma. Modern som satt och stönade i den stora stolen, och systern som vevade på den hackande symaskinen intill lampan, och hon hörde modern säga med sin astmatiska stämma:
   "Dansade Anna Stein solo?"
   "Ja, mor."
   "Hon hade väl 'La grande Neapolitaine'?"
   "Ja, mor."
   "Ni bägge träffades ju på skolan", sa modern och såg bort på henne bakom lampan.
   "Ja, mor»
   Och hon såg Anna Stein i sin brokiga kjol — med de fladdrande banden i tamburinen — så levande och skrattande i rampljuset under det stora solot...
   Och plötsligt borrade hon huvudet ner i kuddarna och snyftade, våldsamt och otröstligt, i vanmäktig och förtvivlad smärta...
   Det hade blivit morgon innan hon föll i sömn.
  — — Baletten hade gjort lycka. Fröken Holm läste recensionerna i skolan. Medan hon läste föll ett par gammelkvinnotårar ner på Berlingskes papper
   Från systern kom det brev. Det var brev om reverser och nöd. De dagar när hon fick dessa epistlar glömde fröken Holm sin virkning, och hon satt med tidningarna i händerna, med det öppnade brevet i knäet. Till slut gick hon omkring till föräldrarna, och röd och blek bad hon om hälften av sitt arvode.
   Det skickade hon hem.
   — — —
   Dagarna gick. Fröken Holm vandrade fram och åter till sin dans. Hon fick en grupp till. Det var ett tiotal ungdomar som hade slagit sig ihop. De dansade tre kvällar i veckan i Peter Madsens storstuga vid skogen. Fröken Holm gick en halvmil i vintermörkret rädd som en hare, förföljd av alla balettskolans gamla spökhistorier.
   Hon måste förbi en damm, omgiven av pilar. Hon stirrade oavvänt på träden som sträckte sina grova armar upp i mörkret. Hon kände hjärtat som en kall sten i bröstet.
   Man dansade i tre timmar (Hon kommenderade. Hon svängde. De manliga eleverna dansade hon med så att hon fick hektiskt rött på kinderna.) Så skulle hon hem. Peter Madsens gårdsport var stängd. Pojken följde med henne med en lykta och öppnade den. Han höll lyktan högt i handen ett ögonblick, medan hon steg ut i mörkret.
   Och hon hörde hans "Godnatt" bakom sig, och portluckan som släpade i stenläggningen och stängdes.
   På den första vägbiten fanns det häckar av buskar, som böjde sig och nickade...
   — — —
   Det började våras när fröken Irene Holms danskurs var till ända. Gruppen från Peder Madsens ville ha uppdansning i värdshuset.

III


   Festen blev mycket ståtlig med "Välkommen" i transparang över dörren och kallskuret till två kronor med pastorsadjunkten och prästgårdsfröken vid bordsändan.
   Fröken Holm var klädd i barège med garneringar och romerska band om huvudet. Fingrarna var fulla av vänskapsringar från balettskolan.
   Mellan danserna sprutade hon lavendelvatten på golvet och hotade "fruarna" med flaskan. Fröken Irene Holm blev så ung igen när hon hade uppvisning.
   Först dansade man kadriljerna.
   Föräldrarna och de äldre stod längs väggarna och i dörrarna, tittade efter sina egna och var tyst imponerade. De unga svängde om i kadriljerna med ansiktena så stela som masker, lika varsamma i stegen som om de gick på ärter.
   Fröken Holm var idel uppmuntrande nickningar och halvhöga franska termer. Musiken var Hr Brodersen och son. Hr Brodersen junior trakterade prästens välvilligt utlånta piano.
   Pardansen började och tonen blev mera fri. Karlarna kastade sig över punschen i skänkrummet, och de manliga eleverna bjöd upp fröken Holm. Hon dansade med huvudet på sned, lyfte sig upp på tå med sin åldrade sextonårsgrace.
   Så småningom slutade de andra paren att dansa, och fröken Holm blev ensam på golvet med sin kavaljer Karlarna kom fram i dörren från lillkammaren, och alla kom med utrop av stilla beundran för fröken Holm, som sträckte fötterna lite längre ut under kjolen och vaggade med höfterna.
   Prästgårdsfröken var så uppspelt att hon nöp adjunkten i armen. Efter en masurka ropade skolläraren "bravo" och alla klappade i händerna.
   Fröken Holm gjorde balettbugning med två fingrar på hjärtat.
   Man skulle gå till bords och hon arrangerade en polonäs. Alla kom med, mororna knuffade till varann av blyghet och förtjusning. Karlarna sa:
   "Nå — gumman — nu ska vi väl..."
   Ett par gav sig till att sjunga "Landsoldaten" och trampade takten. Fröken Irene Holm hade skolläraren till bordet och satt under Hans Majestät Konungens byst.
   Tonen blev åter högtidlig sedan man kommit till bords, och fröken Holm var den enda som talade, i salongston som "folk från teatern" i en komedi av Scribe. Så småningom blev man mättare. Karlarna började skåla och klinga med glasen tvärs över bordet.
   Uppsluppenheten blev stor nere vid de ungas bordsända, och det dröjde lite innan det blev tystnad för skolläraren som ville hålla tal. Han talade för fröken Holm och de nio muserna. Han talade länge. Utmed bordet satt man och stirrade ner i tallrikarna — så småningom fick ansiktena ett högtidligt och stramt uttryck, liksom när klockaren står i kordörren i kyrkan — och rullade brödkulor mellan fingrarna.
   Talaren kom till Freja med sina båda kattor och utbringade så ett leve för "konstens prästinna": fröken Irene Holm. Det ropades nio långa hurra, och alla ville skåla med fröken Holm.
   Fröken Holm hade inte förstått talet och var mycket smickrad. Hon steg upp och neg med glaset lyft i sin böjda arm. Festpudret hade alldeles försvunnit av ansträngningen och hettan, hon hade mörkröda fläckar på kinderna.
   Det blev ett våldsamt ståhej. De unga började sjunga, de äldre skålade med varann och reste sig upp från sina platser för att dunka varann på axlarna eller puffa varann i magen mitt på golvet under skratt. Fruarna började kasta stränga blickar och var ängsliga att gubbarna skulle få för mycket.
   Och mitt i all uppsluppenheten hörde man fröken Holm som blev mycket glad och skrattade med ett flickaktigt skratt som en gång för trettio år sedan på balettskolan...
   Så sa skolläraren: "Fröken Holm borde väl dansa..."
   "Hon hade ju dansat..."
   "Ja — men dansa för dem — ett solo — det var något..."
   Fröken Holm hade genast förstått och en förfärlig lust grep henne: Hon kunde dansa.
   Men hon tog till att skratta och sa tvärs över salen till Peter Mad-sens hustru:
   "Herr Organisten vill ha mig till att dansa — —" som om det vore det mest skrattretande i världen.
   De närmaste hörde det, och det blev ett allmänt ropande.
   "Ja — fröken Holm måste dansa..."
   Fröken Holm var röd ända upp i håret och sade, att feststämningen blev nästan alltför hög...
   "Och dessutom hade de ju ingen musik..."
   "Och man kunde inte dansa i långa kjolar.."
   En karl ropade över hela salen: "Dom kan man väl lyfta på", och alla skrattade högt och började truga henne på nytt.
   "Ja — om fröken från prästgården ville spela — en tarantella..."
   Man omringade prästgårdsfröken. Hon var villig att försöka. Skolläraren reste sig och knackade i glaset: "Mina damer och herrar", sade han, "Fröken Holm skall göra oss den stora äran att dansa för oss..." Man ropade "bravo" och "hurra" igen och började resa sig från borden.
   Adjunkten var gul och blå, så hade prästgårdsfröken nupit honom. Fröken Holm och prästgårdsfröken gick in för att repetera. Fröken
   Holm var som febrig och gick fram och tillbaka och sträckte fötter.
   Hon pekade på golvtiljorna som gick i berg och dalbana och sade: "Man är ju inte van att dansa på en cirkus."
   Så sa hon: "Ja — nu kan det roliga börja", och var alldeles hes på rösten av sinnesrörelse.
   "Då kommer jag efter de första tio takterna", sa hon. "Jag ger tecken..." Hon gick in och ställde sig att vänta i lillkammaren.
   Publiken kom in och ställde upp sig i en halvcirkel, viskande och nyfikna. Skolläraren hämtade ljus från bordet och ställde upp dem i fönsterkarmarna, som till en illumination. Så bultade det på dörren från lillkammaren.
   Prästgårdsfröken började spela, och alla såg mot dörren. Efter tionde takten gick den upp och alla applåderade: fröken Holm dansade med kjolen uppbunden med ett romerskt skärp.
   Det var "La grande Neapolitaine".
   Hon dansade på tå, och hon svingade runt. Åskådarna såg beundrande på fötterna som rörde sig kvickt som ett par trumpinnar Det blev ett klappande när hon stod på ett ben.
   Hon sade: "Fortare —" och började svänga runt igen. Hon log och vinkade och viftade och viftade. Det blev mer och mer med överkroppen, med armarna, det blev mer och mer mimik. Hon såg inte längre ansiktena på åskådarna — hon öppnade munnen — log, visade alla sina tänder (alldeles förskräckliga tänder) — hon vinkade, agerade — visste och kände blott "solot".
   Äntligen solot.
   Det var inte längre "La Neapolitaine". Det var Fenella, som bad — den tragiska Fenella...
  — — Hon visste inte hur hon hade kommit upp, hur hon kommit ut... Hon hade hört musiken som slutade med ens — och skrattet — skrattet, medan hon plötsligt fick se alla dessa ansikten...
   Och hon hade rest sig upp, och hon hade brett ut armarna ännu en gång — av gammal vana — och hon hade nigit, medan de skrek...
   Inne i lillkammaren stod hon ett tag vid bordet... det var så mörkt för henne, så fullständigt tomt...
   Så löste hon långsamt upp skärpet, med egendomligt stela händer, och slätade ut kjolen och gick tyst in — där man fortfarande applåderade.
   Hon neg, tätt intill pianot, men ögonen lyfte hon inte från jorden. Man hade brått att börja dansa.
   Fröken Holm gick tyst runt. Hon började ta "Farväl", och eleverna tryckte pengar i hennes hand, inslagna i papper.
   Peder Madsens hustru hjälpte henne på med ytterkläderna, och i sista ögonblicket kom prästgårdsfröken och adjunkten och ville göra sällskap med henne.
   De gick tigande bort längs vägen. Prästgårdsfröken var rent olycklig och ville komma med någon slags ursäkt, och visste inte vad hon skulle säga. Och den lilla balettdansösen gick bara vid sidan om, stilla och blek
   Så sade adjunkten obehagligt berörd av tystnaden:
   "Ser Ni, fröken — såna människor har ju ingen förståelse för det tragiska."
   Fröken Holm bara fortsatte att gå tyst. De kom till smedens, och hon neg när hon sträckte fram handen.
   Prästgårdsfröken slog armarna om henne och kysste henne: "God natt, fröken", sade hon — hon var inte säker på rösten...
   Adjunkten och hon stannade kvar ute på vägen, tills de fick se ljuset tändas i dansösens kammare.
   — — —
   Fröken Holm tog av sig barègeklänningen och lade ihop den. Så räknade hon upp pengarna i papperen och sydde in dem i en liten ficka i klänningslivet. Hon förde nålen så tafatt där hon satt framför sitt ljus.
   Nästa morgon blev hennes champagnekorg lastad på postvagnen. Det var en regnig dag och fröken Holm kröp ihop under ett trasigt paraply; benen drog hon upp inunder sig så att hon satt fullständigt på turkiskt vis uppe på sin korg.
   När det skulle köra iväg — postiljonen gick bredvid vagnen, hästkraken hade nog med att dra en passagerare — kom fröken från prästgården springande vägen fram barhuvad. Hon hade en stor spånkorg med sig. Man måste väl ha lite proviant med på resan, sa hon.
   Hon böjde sig in under paraplyet, tog fröken Holm om huvudet och kysste henne två gånger..
   Då brast den gamla dansösen i gråt och tog den unga flickans hand som hon kysste.
   Prästgårdsfröken blev stående på vägen och såg efter det gamla paraplyet så länge hon kunde skönja det.
  — — Fröken Irene Holm hade inbjudit till en "Vårkurs i modern sällskapsdans" i ett samhälle i närheten.
   Sex elever hade anmält sig.
   Dit gav hon sig iväg — för att fortsätta det så kallade livet.

Översättning: Sten Rein

Publicerad i novellsamlingen Irene Holm og andre noveller, (dansk) 1962.

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.