FANDOM


Av Mark Twain

Min läkare ansåg att ett sydligare klimat skulle vara bra för min hälsa och jag for därför ner till Tennessee och fick jobb som biträdande redaktör på "Morgonjublet". Då jag inträdde i tjänst fann jag chefredaktören sitta och väga på en trebent stol med fötterna på ett furubord. Det fanns ett furubord till i rummet och ännu en trasig stol — båda halvt begravda under tidningar och urklipp och manuskriptark. Det fanns också en sandlåda av trä översållad med cigarrstumpar och tobaksbussar och en kamin där luckan hängde och dinglade på övre gångjärnet. Chefredaktören var klädd i svart bonjour med långa skört och vita linnebyxor. Stövlarna var små och välputsade. Han hade veckad skjorta, stor klackring, fadermördare av uråldrig modell och rutig halsduk med hängande snibbar. Kostymens tillverkningsår omkring 1848. Han rökte cigarr, och medan han funderade på något krafsade han sig i håret så att lockarna stod ut åt alla håll. Han såg förfärligt bister ut, och jag drog därav den slutsatsen att han höll på att koka ihop en synnerligen knivig artikel. Han bad mig ta dagstidningarna och skumma igenom dem och skriva en översikt där jag skulle försöka få med allt i deras innehåll som jag tyckte var av intresse.
   Jag skrev så här:

Synpunkter på Tennesseepressen


   Utgivarna av halvveckotidningen "Jordbävningen" ha tydligen misstagit sig beträffande Ballyhackjärnvägen. Det är ingalunda bolagets avsikt att gå Buzzardville förbi. Tvärtom anse de staden vara en av de allra viktigaste platserna längs banan och kunna följaktligen icke ha den ringaste önskan att ignorera den. Herrarna å "Jordbävningen" komma säkert med nöje att rätta sitt misstag.
   John W. Blossom, den framstående utgivaren av "Frihetens Blixt och Fältrop" i Higgingsville anlände i går till staden. Han har tagit in å Hotell Van Buren.
   Vi fästa uppmärksamheten på att "Morgonvrålet", vår kollega i Mud Springs, råkat bli offer för den felaktiga uppfattningen att Van Werters val icke skulle vara avgjort. Han skall dock utan tvivel ha upptäckt sitt misstag innan denna påminnelse når honom. Vi äro övertygade om att han vilseletts av ofullständiga valrapporter
   Med nöje anteckna vi att staden Blathersville försöker få kontrakt med en newyorkfirma om stenläggning av sina hart när oframkomliga gator. "Dagens Hurra" stöder med stor skicklighet denna plan och tycks säker på slutlig framgång.

Jag räckte mitt manus till chefredaktören för att få det godkänt, ändrat eller sönderrivet. Han sneglade på det och hans ansikte mulnade. Han ögnade snabbt igenom raderna, hans uppsyn blev olycksbådande. Det var lätt att se att något var på tok. Plötsligt flög han upp och ropade:
  — Blixt och dunder! Tror ni jag tänker omnämna de där kreaturen på det sättet? Tror ni att mina prenumeranter står ut med sån här vattvälling? Hit med pennan!
   Jag har aldrig sett en penna skrapa eller rafsa i väg så ursinnigt eller så obarmhärtigt plöja igenom en annan människas verb och adjektiv. Medan han var mitt uppe i sitt arbete sköt någon på honom genom det öppna fönstret och fördärvade den regelbundna formen på mitt ena öra.
  — Aha, det var den där skurken Smith från "Moraliska Vulkanen" — han var på tapeten i går.
   Och han ryckte upp en marinrevolver ur bältet och fyrade av. Smith stöp, träffad i låret. Skottet förstörde Smiths sikte just som han skulle ta nästa chans, och i stället lemlästade han en utomstående. Det var jag. Ett finger bortskjutet bara.
   Därefter fortsatte chefredaktören med sina raderingar och överskrivningar. Just som han hade slutat kom en handgranat ner genom kaminröret och explosionen sprängde kaminen i tusen bitar. Någon annan skada gjorde den dock inte, utom att en förlupen skärva slog ut ett par framtänder på mig.
  — Nu är kaminen alldeles förstörd, sade chefredaktören. Jag sade att det såg så ut.
  — Nåja, det spelar ingen roll — den behövs inte i det här vädret. Jag vet vem som gjorde det. Honom får jag nog tag på. Titta nu, så här ska såna saker skrivas.
   Jag tog manuskriptet. Det var så vanställt av raderingar och överskrivningar att dess egen mor inte skulle ha känt igen det, om det hade haft någon. Nu lät det så här:

Synpunkter på Tennesseepressen


   De inpiskade lögnarna i halvveckotidningen "Jordbävningen" försöka tydligen lura i ädla och högsinta medborgare ännu en av sina fräcka och lumpna osanningar om ett av det nittionde århundradets mest lysande företag, Ballyhackjärnvägen. Tanken på att Buzzardville skulle förbigås har uppstått i deras egna ruttna hjärnor — eller rättare sagt i den avskrädeshög som de betrakta som hjärnor. Det är nog säkrast för dem att svälja den lögnen om de önska rädda sina kräldjurskadaver från det prygel de så rikligen förtjänat.
   Den gamle fähunden Blossom från "Frihetens Blixt och Fältrop" i Higgingsville är här nu igen och snyltar på Van Burens hotell.
   Vi fästa uppmärksamheten på att "Morgonvrålet", Mud Springs förfäade utpressarblaska, med sin vanliga benägenhet att ljuga, vill påskina att Van Werter inte blivit vald. Pressens heliga uppgift är att sprida sanning, att utrota villfarelse, att bilda, förädla och höja den allmänna moralen och sedligheten och göra mänskligheten fördragsammare, dygdigare, kärleksfullare och på allt sätt bättre, frommare och lyckligare — och ändå missbrukar denna nedrige skurk ständigt sitt höga kall till att utså lögn, förtal, smädelser och allsköns tarvligheten
   Blathersville behöver stenläggning — ännu bättre behöver det fängelse och fattighus. Tänka sig bara att stenlägga en stad med en häst, två krogar och en smedja och ett sådant senapsplåster till tidning som "Dagens Hurra". Den krälande insekten Byckner, som ger ut nämnda plåster, väsnas om saken med sin vanliga enfald men tror själv att han talar vettigt.

  — Så där ska man skriva — pepprat och rakt på sak. Gröt- och mjölkjournalistik får jag ont i magen av.
   Ungefär då kraschade en tegelsten in genom fönstret och gav mig en ordentlig knuff i ryggen. Jag flyttade mig utom skotthåll — jag började känna mig lite i vägen.
   Chefen sade:
  — Det var nog översten. Jag har väntat honom i två dar. Han kommer upp när som helst.
   Han hade rätt. Översten dök ett ögonblick senare upp i dörren med en ryttarpistol i handen. Han sade:
  — Min herre, har jag äran att tala med det kräk som ger ut den här smutstidningen?
  — Det har ni. Varsågod och sitt, min herre. Var försiktig med stolen, ena benet är borta. Jag förmodar jag har äran att tala med den ruttne lögnaren, överste Blatherskite Tecumseh?
  — Alldeles riktigt, min herre. Jag har lite grann att göra upp med er. Om ni har tid kan vi börja genast.
  — Jag ska visserligen skriva färdigt en artikel om "De glädjande framstegen inom Amerikas moraliska och intellektuella utveckling", men det brådskar inte. Sätt i gång.
   Med ett fruktansvärt larm avfyrades bådas skjutvapen samtidigt. Chefen förlorade en hårtuss och överstens kula slutade sin bana i den köttiga delen av mitt lår. Översten blev en smula naggad i vänstra axeln. De fyrade av igen. Den här gången bommade båda två, men jag fick min beskärda del, ett skott i armen. Vid tredje skottlossningen sårades båda herrarna lindrigt och jag fick en knoge skamfilad. Då sade jag att jag funderade på att ta mig en liten promenad, eftersom det här var en privat angelägenhet och min finkänslighet förbjöd mig att längre ta del i den. Men de båda herrarna bad mig sitta kvar på min plats och försäkrade att jag inte alls var i vägen. Så talade de om valen och grödan medan de laddade om och jag började förbinda mina sår. Men plötsligt började en livlig eldstrid igen och varje skott träffade — fast sanningen att säga föll fem träffar av sex på min lott. Det sjätte sårade dödligt översten som med fin humor anmärkte att han nog måste ta farväl då han hade ett ärende uppe i staden. Så frågade han efter vägen till begravningsentreprenören och gick.
   Chefen vände sig till mig och sade:
  — Jag väntar främmande till middag och har en del att ordna. Ni skulle göra mig en stor tjänst om ni ville läsa korrektur och ta emot besökare.
   Jag hajade till lite vid tanken på att ta emot besökare, men var alltför omtöcknad av eldgivningen som fortfarande ringde i öronen på mig för att kunna hitta på något att säga.
   Han fortsatte:
  — Jones kommer hit klockan tre — Må upp honom. Gillespie dyker kanske upp lite tidigare — släng ut honom genom fönstret. Ferguson tittar in vid fyratiden — slå ihjäl honom. Det var allt för i dag, tror jag. Om ni får nån tid över kan ni ju skriva en dundrande artikel om polisen — ge kommissarien på huden ordentligt. Piskorna ligger under bordet, vapen finns i lådan — ammunition där borta i hörnet — första förband där uppe på hyllan. Råkar ni ut för olycksfall så gå till doktor Lancet på nedre botten. Han annonserar hos oss — vi tar ut det in natura.
   Så gick han. Jag ryste. När de följande tre timmarna var över hade jag gått så fruktansvärda faror till mötes att allt mitt sinneslugn och goda humör hade svikit mig. Gillespie hade kommit och kastat ut mig genom fönstret. Jones anlände punktligt och just som jag skulle börja prygla honom tog han själv hand om saken. Vid en sammandrabbning med en främling som inte stod upptagen på listan förlorade jag skalpen. En annan främmande herre som hette Thompson lämnade mig som ett fullständigt vrak och en ruin av oordnade trasor. Och till slut, inklämd i ett hörn och belägrad av en rasande hord av journalister, skojare, politiker och stråtrövare, som gormade och svor och svängde sina vapen över mitt huvud tills luften skimrade av blixtrande stål, tänkte jag just säga upp min plats vid tidningen då chefen anlände och med honom en skock förtjusta och entusiastiska vänner Sedan utspelade sig ett tumult och ett blodbad som ingen mänsklig blyerts eller stålpenna någonsin kan beskriva. Folk sköts, genomborrades, stympades, sprängdes i luften, kastades ut genom fönstret. En orkan av nattsvarta förbannelser svepte förbi med glimtar av en förvirrad och vanvettig krigsdans, och så var allt över. Inom fem minuter var det tyst och den mordiske chefen och jag satt ensamma och överblickade de blodiga lämningar som låg strödda över golvet och runt omkring oss. Han sade:
  — Ni kommer nog att trivas här bara ni blir van. Jag sade:
  — Ni får nog lov att ursäkta mig. Jag kanske så småningom kan lära mig skriva så att det passar er Så snart jag har fått lite övning och lärt mig språket är jag övertygad om att det ska gå. Men för att tala rent ut, den här sortens energifyllda uttryckssätt har sina olägenheter och man blir så lätt avbruten. Det ser ni själv. Ett kärnfullt språk rycker säkert upp allmänheten, men jag tycker inte om att ådra mig så mycket uppmärksamhet som det för med sig. Jag kan inte skriva obesvärat om jag blir avbruten så ofta som i dag. Jag har för all del ingenting att invända mot den här platsen, men jag vill inte gärna bli lämnad kvar här ensam för att ta emot besökare. Erfarenheterna är nya, det medger jag, och på sätt och vis roande, men de är inte rättvist fördelade. En herre skjuter på er genom fönstret och lemlästar mig, en bomb kommer ner genom kaminröret för ert höga nöjes skull och slungar kaminluckan ner i halsen på mig, en bekant tittar in för att utbyta artighetsbetygelser med er och prickar mig så full med kulhål att skinnet knappt kan hålla kvar inälvorna, ni går på middag och Jones kommer hit med sin piska, Gillespie slänger ut mig genom fönstret, Thompson sliter av mig kläderna, och en fullständigt främmande människa skalperar mig lika ogenerat som om vi var gamla bekanta, och på mindre än fem minuter kommer alla landets skurkar hit i full krigsmålning och börjar skrämma ihjäl resten av mig med sina tomahawker. På det hela taget har jag inte i hela mitt liv haft en så uppiggande stund som i dag. Nej, jag tycker bra om er och jag gillar ert lugna orubbliga sätt att förklara saker och ting för besökarna, men ni förstår, jag är inte van vid det. Söderns hjärtlighet är för impulsiv. Söderns gästfrihet är för överdådig för en främling. De notiser jag skrev i dag, där er mästarhand har ingjutit tenesseepressens sjudande kraft i mina kyliga rader, kommer att väcka upp en ny getingsvärm. Hela den där skocken med redaktörer kommer tillbaka hit — och dessutom kommer de glupande av hunger och vill ha någon till frukost. Jag avstår från att vara närvarande vid festligheterna. Jag kom hit till Södern för min hälsas skull och jag reser hem av samma orsak, och det fort. Tidningslivet i Tennessee är för hektiskt för mig.
   Varpå vi skildes med ömsesidig saknad och jag lade in mig på ett sjukhus.

Översättning Mårten Edlund. originalets titel: Journalism In Tennessee. Skriven ungefär 1871.
Originaltext: https://americanliterature.com/author/mark-twain/short-story/journalism-in-tennessee

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.