FANDOM


Av Guy de Maupassant



1


Det var verkligen ett underligt infall jag fick den där kvällen att välja mademoiselle Perle till drottning.
   Jag firar varje år trettondagen hos min gamle vän Chantal. Min far, vars intimaste kamrat han var, tog mig med dit när jag var barn. Jag har fortsatt och kommer utan tvivel att fortsätta med det, så länge jag lever och så länge det finns en Chantal här i världen.
   För övrigt för Chantals en egendomlig tillvaro: de lever i Paris som om de bodde i Grasse, Yvetot eller Pont-à-Mousson.
   De äger ett hus i en liten trädgård invid Observatoriet. Där är de hemma hos sig som i landsorten. Om Paris, det verkliga Paris, vet de ingenting, anar ingenting; de är så långt, långt därifrån! Någon gång gör de emellertid en resa dit, en långresa. Madame Chantal far dit för att storproviantera, som de säger inom familjen. Så här går det till att storproviantera:
   Mademoiselle Perle, som har nycklarna till köksskåpen (ty linneskåpen sköter matmodern själv), mademoiselle Perle meddelar att sockret håller på att ta slut, att konservlagret är tömt och att det inte är mycket kvar i bottnen på kaffepåsen.
   Sedan madame Chantal på så sätt varskotts om den förestående hungersnöden, inspekterar hon resterna och gör anteckningar på ett block. När hon har skrivit upp en hel mängd siffror, ägnar hon sig därefter åt långa beräkningar och sedan åt långvariga diskussioner med mademoiselle Perle. Till slut kommer de överens och fastställer de kvantiteter av varje vara de skall förse sig med för tre månader: socker, ris, katrinplommon, kaffe, sylt, burkar med ärter, bönor, hummer, salt eller rökt fisk.
   Därefter fastställer de dagen för uppköpen och beger sig i väg i droska, i en täckt droska, till en stor speceriaffär i de nya kvarteren bortom broarna.
   Madame Chantal och mademoiselle Perle gör denna resa tillsammans, i hemlighet, och återvänder till middagen, utmattade men alltjämt uppskärrade och omskakade, i droskan, vars tak är täckt med paket och påsar som en flyttvagn.
   För familjen Chantal utgör hela den del av Paris, som ligger på andra sidan Seine, de nya kvarteren, bebodda av en underlig, bullersam, föga aktningsvärd befolkning, som tillbringar dagarna med utsvävningar, nätterna med fester och som kastar pengarna i sjön. En och annan gång tar man emellertid de unga flickorna med på teatern, på Opéra-Comique eller Théâtre Français, när pjäsen har rekommenderats av den tidning, som monsieur Chantal läser.
   De unga flickorna är nu nitton och sjutton år gamla. De är två vackra flickor, storvuxna och fräscha, mycket väluppfostrade, alltför väluppfostrade, så väluppfostrade att man lägger lika litet märke till dem som till två dockor. Det skulle aldrig falla mig in att uppvakta eller göra min kur för flickorna Chantal; de är så oskuldsfulla att man nätt och jämnt vågar tilltala dem; man är nästan rädd för att uppföra sig opassande redan genom att på övligt sätt hälsa på dem.
   Vad fadern beträffar, är han en förtjusande man, mycket bildad, mycket tillgänglig, mycket hjärtlig, men han älskar över allt annat vila, lugn och ro och har kraftigt medverkat till att mumifiera sin familj för att kunna leva efter sitt behag, i en stillastående oföränderlighet. Han läser mycket, samtalar gärna och blir lätt rörd. Frånvaron av kontakter, knuffar och stötar har gjort hans hud, hans andliga hud, mycket känslig och ömtålig. Det allra minsta upprör, oroar och pinar honom.
   Chantals har visserligen en umgängeskrets men en mycket begränsad sådan, omsorgsfullt utvald i grannskapet. Två—tre gånger om året utväxlar de också visiter med släktingar, som bor långt borta.
   Jag för min del äter middag hos dem den femtonde augusti och på trettondagen. Det ingår i mina plikter alldeles som påskkommunionen för katolikerna.
   Den femtonde augusti inbjuder de några vänner, men på trettondagen är jag den ende utomstående gästen.

2


I år som alla andra år åt jag alltså middag hos Chantals för att fira trettondagen.
   Som vanligt omfamnade jag monsieur Chantal, madame Chantal och mademoiselle Perle och bugade djupt för döttrarna Louise och Pauline. Man frågade ut mig om tusen saker, om vad som tilldragit sig på boulevarderna, om politiken, om vad folk tänkte om händelserna i Tonkin och om våra diplomatiska representanter.
   Madame Chantal, en storväxt dam, vars alla tankar gör intryck på mig av att vara fyrkantiga som tuktade stenar, hade för vana att avsluta varje politisk diskussion med frasen: ”Allt det där bådar ingenting gott för framtiden.” Varför har jag alltid inbillat mig att madame Chantals tankar är fyrkantiga? Det vet jag inte, men allt vad hon säger antar den formen i mitt sinne: en fyrkant, en stor fyrkant med fyra symmetriska hörn. Det finns andra personer, vilkas tankar alltid förefaller mig runda och rullande som tunnband. Så snart de har påbörjat en mening om någonting, rullar, går och rusar den vidare som tio, tjugo, femtio runda tankar, stora och små, som jag ser löpa i väg, den ena efter den andra, bort mot horisonten… Men det hör egentligen inte hit.
   Vi satte oss till bords som vanligt, och middagen förgick utan att något minnesvärt yttrades.
   Till dessert serverades heligatrekonungarstårtan. Varje år var monsieur Chantal kung. Om det berodde på en envis slump eller på en överenskommelse inom familjen vet jag inte, men han hittade ofelbart bönan i sin del av tårtan och utropade madame Chantal till drottning. Därför blev jag bestört, när jag i en munsbit tårta höll på att bita sönder en tand på något mycket hårt. Jag tog försiktigt ur föremålet ur munnen och såg att det var en liten porslinsdocka, inte större än en böna. Överraskningen kom mig att säga:
  — A!
   Alla betraktade mig, och Chantal klappade i händerna och ropade:
  — Det är Gaston! Det är Gaston! Leve kungen, leve kungen!
  — Leve kungen! upprepade alla i korus.
   Jag rodnade ända upp till öronen som man ofta gör utan anledning i litet löjliga situationer. Jag satt med sänkt blick och höll mellan två fingrar det lilla fajansgrynet, försökte skratta och visste varken vad jag skulle göra eller säga, då Chantal återtog:
  — Nu måste du välja drottning.
   Då tappade jag modet. På en sekund flög tusen tankar, tusen förmodanden genom mitt sinne. Ville man förmå mig att utvälja en av flickorna Chantal? Var detta ett sätt att få mig att säga vilkendera jag föredrog? Var det en mild, lätt, omärklig knuff av föräldrarna mot ett eventuellt giftermål? Tanken på giftermål stryker oupphörligt omkring i alla hem med vuxna döttrar och antar alla möjliga former, alla möjliga förklädnader, söker alla möjliga utvägar. En fruktansvärd skräck för att kompromettera mig genombävade mig och även en oerhörd blyghet inför Louises och Paulines så envist korrekta och behärskade hållning. Att välja den ena av dem på bekostnad av den andra föreföll mig lika svårt som att välja mellan två vattendroppar; och dessutom oroades jag oerhört av fruktan för att våga mig in i ett äventyr, där jag helt försiktigt, med lika diskreta, lika omärkliga och lika stillsamma medel som denna betydelselösa kungavärdighet mot min vilja skulle ledas in i äktenskapet.
   Men plötsligt fick jag en ingivelse och räckte den symboliska dockan till mademoiselle Perle. Först blev alla förvånade, men utan tvivel uppskattade man min finkänslighet och diskretion, ty man applåderade intensivt och ropade:
  — Leve drottningen, leve drottningen!
   Men den stackars halvgamla flickan hade alldeles förlorat fattningen; hon darrade förskrämd och stammade:
  — Nej, … nej … nej … inte jag … jag ber er … inte jag … jag ber er …
   För första gången i mitt liv betraktade jag då mademoiselle Perle och undrade vem hon var.
   Jag hade vant mig vid att se henne där i hemmet som man ser de gamla korsstygnsfåtöljer, i vilka man har suttit ända sedan sin barndom utan att någonsin fästa sig vid dem. En vacker dag säger man plötsligt utan att veta varför, för att en solstråle faller över sitsen: ”Nej, men det där är ju en intressant möbel”, och man upptäcker att träet har behandlats av en konstnär och att klädseln är beundransvärd. Jag hade aldrig lagt märke till mademoiselle Perle.
   Hon hörde helt enkelt till familjen Chantal, men på vad sätt? I vilken egenskap? Hon var en lång, mager kvinna, som bemödade sig om att förbli obemärkt men som inte var obetydlig. Man behandlade henne vänskapligt, bättre än en hushållsfröken men inte så väl som en släkting. Nu kom jag plötsligt underfund med en rad nyanser, som jag aldrig förr hade intresserat mig för. Madame Chantal sade ”Perle”, de unga flickorna ”mademoiselle Perle” och Chantal kallade henne endast ”mademoiselle”, kanske något aktningsfullare än de andra.
   Jag började betrakta henne. Hur gammal var hon? Fyrtio år? Ja, fyrtio år. Hon var inte gammal, hon gjorde sig gammal. Jag fann plötsligt att detta var en slående iakttagelse. Hon kammade, klädde och prydde sig på ett löjligt sätt, men trots allt var hon inte alls löjlig, ty hon förde sig med enkelt, naturligt behag, ett beslöjat, omsorgsfullt dolt behag. Vilken underlig varelse! Varför hade jag aldrig iakttagit henne bättre? Hon kammade sig på ett groteskt sätt med små gammalmodiga, mycket komiska lockar, och under denna välbevarade madonnafrisyr såg man en hög, lugn panna, genomskuren av två djupa veck, ristade av långvariga sorger, och två stora, milda, blå ögon, så blyga, så skygga, så ödmjuka, två vackra ögon, som förblivit så naiva, fulla av en ung flickas förvåning, av ungdomliga känslor och även av bekymmer, som mildrat dem utan att grumla dem.
   Hela ansiktet var fint och diskret, ett sådant ansikte, som slocknat utan att ha nötts eller blekts av livets mödor eller av störa sinnesrörelser.
   En sådan vacker mun och sådana vackra tänder! Men man skulle ha kunnat tro att hon inte vågade le.
   Och plötsligt jämförde jag henne med madame Chantal. Mademoiselle Perle var alldeles avgjort bättre, hundra gånger bättre, finare, ädlare, stoltare.
   Jag blev bestört över mina iakttagelser. Det serverades champagne. Jag höjde mitt glas mot drottningen och önskade henne lycka med en välsvarvad komplimang. Jag märkte att hon hade lust att gömma ansiktet i servetten; när hon sedan doppade läpparna i det klara vinet, ropade alla:
  — Drottningen dricker, drottningen dricker!
   Då blev hon blossande röd och satte vinet i vrångstrupen. Alla skrattade, men jag märkte väl att hon var mycket avhållen i hemmet.

3


När middagen var över, tog Chantal mig under armen. Stunden, den heliga stunden för hans cigarr, var inne. När han var ensam, gick han ut och rökte den på gatan; när han hade någon middagsgäst, gick man upp i biljardrummet, och han spelade, medan han rökte. Den där kvällen hade man till och med eldat en brasa i biljardrummet, trettondagen till ära, och min gamle vän tog sin kö, en mycket fin kö, som han kritade med stor omsorg. Sedan sade han:
  — Börja, du, min gosse!
   Fastän jag var tjugofem år gammal, behandlade han mig alltjämt som ett barn, men han hade ju också känt mig, sedan jag var helt liten.
   Jag inledde alltså partiet; jag gjorde några karambolage och missade några, men eftersom tanken på mademoiselle Perle rörde sig i mitt huvud, frågade jag plötsligt:
  — Säg, monsieur Chantal, är mademoiselle Perle en släkting till er?
   Han avbröt förvånad spelet och såg på mig.
  — Vad, vet du inte det? Känner du inte till mademoiselle Perles historia?
  — Nej.
  — Har aldrig din far berättat den för dig?
  — Nej.
  — Ja, men det var konstigt, det var verkligen konstigt. Och den som är ett helt äventyr. Han tystnade och fortsatte sedan: Och om du visste hur underligt det är att du gör mig den frågan i dag, på en trettondag.
  — Hur så?
  — Ja — hur så? Hör på. Det är fyrtioett år sedan dess, fyrtioett år just i dag, på trettondagen. På den tiden bodde vi i Roüy-le-Tors, på fästningsvallarna, men först måste jag beskriva huset för att du ska förstå riktigt. Roüy är byggt på en sluttning eller snarare på en kulle, som höjer sig över ett vidsträckt slättland. Där hade vi ett hus med en vacker hängande trädgård, som bars upp av de gamla fästningsmurarna. Huset låg alltså i staden, vid gatan, medan trädgården vette mot slätten. Det fanns också en utgångsport från denna trädgård till fältet vid slutet av en lönntrappa, som sträckte sig genom de tjocka murarna, alldeles som i romanerna. En väg gick förbi den där porten, som var försedd med en stor ringklocka, eftersom bönderna brukade avlämna sina varor där för att slippa ta en lång omväg.
   Nu ser du väl platsen för dig, eller hur? Nå, på trettondagen det året snöade det sedan en vecka tillbaka. Man skulle ha kunnat tro att världens sista stund var kommen. När vi gick på fästningsvallarna och såg ut över slätten, frös vi ända in i själen vid åsynen av det vidsträckta vita, frusna landskapet, som glänste som om det vore glaserat. Man kunde tro att den gode Guden hade packat in jorden för att skicka den till de gamla världarnas skräpkammare. Jag kan försäkra dig att det var mycket dystert.
   Vid den tidpunkten var hela den talrika familjekretsen samlad, min far, min mor, min morbror och moster, mina båda bröder och mina fyra kusiner; de var söta flickor, jag är gift med den yngsta. Av oss alla är nu bara tre i livet: min hustru, jag och min svägerska, som bor i Marseille. Det är märkvärdigt hur en familj skingras — jag darrar, när jag tänker på det. Jag var femton år, eftersom jag är femtiosex nu.
   Vi skulle alltså fira trettondagen, och vi var mycket glada och uppspelta. Hela sällskapet väntade på middagen i salongen, då min äldste bror, Jacques, plötsligt sa: ”Det är en hund, som har tjutit ute på slätten i tio minuter; den är säkert en vilsegången stackare.”
   Han hann inte tala till punkt, förrän trädgårdsklockan ringde. Den hade samma starka klang som en kyrkklocka, som kommer en att tänka på de döda. Alla rös till. Min far kallade på betjänten och sa till honom att gå och se efter. Vi väntade under djup tystnad och tänkte på snön, som täckte hela slätten. När mannen kom tillbaka, förklarade han att han ingenting hade sett. Hunden tjöt fortfarande oavbrutet, och ljudet tycktes hela tiden komma från samma håll.
   Vi satte oss till bords, men vi var litet upprörda, särskilt ungdomarna. Allt gick bra, tills vi kom till steken, men då började klockan åter ringa, tre gånger i följd, tre starka, långa slag, som vibrerade ända ut i fingertopparna på oss och kom oss att tappa andan. Vi satt och såg på varandra med gaffeln i luften och lyssnade, gripna av ett slags skräck för det övernaturliga.
   Till slut sa min mor: ”Det är underligt att de väntade så länge med att komma tillbaka. Gå inte ensam, Baptiste; en av herrarna får följa med.”
   Min morbror François reste sig. Han var en herkulestyp, mycket stolt över sin styrka och inte rädd för något i världen. Min far sa till honom: ”Ta med dig ett gevär. Man vet inte vad det kan vara.”
   Men min morbror tog bara en käpp och följde genast med betjänten ut.
   Vi andra satt kvar, darrande av skräck och ångest, utan att äta eller tala. Min far försökte lugna oss. ”Ni ska få se”, sa han, ”att det är någon tiggare eller någon, som har gått vilse i snön. När han hade ringt första gången och märkt att ingen öppnade genast, försökte han hitta vägen, men när han inte lyckades, kom han tillbaka till vår port.”
   Vi tyckte att min morbror var borta en hel timme. Till slut kom han tillbaka, rasande och svärande. ”Ingenting, för tusan, det är någon, som vill skämta med oss! Ingenting annat än den förbannade hunden, som sitter och tjuter hundra meter från murarna. Om jag hade tagit med mig ett gevär, skulle jag ha dödat den för att få den att tiga.”
   Vi började åter äta, men alla var ängsliga; vi kände på oss att det inte var slut, att något skulle hända, att klockan snart skulle ringa igen.
   Och den ringde just som vi skulle skära heligatrekonungarstårtan. Alla männen reste sig samtidigt. Min morbror François, som hade druckit champagne, försäkrade att han skulle massakrera ”det” med sådant raseri att min mor och min moster kastade sig över honom för att hejda honom. Fastän min far var mycket lugn och litet ofärdig (han haltade, sedan han brutit benet vid ett fall från hästryggen), förklarade han i sin tur att han ville veta vad det var och att han skulle gå. Mina bröder, aderton och tjugo år gamla, sprang och hämtade sina gevär, och eftersom knappast någon lade märke till mig, bemäktigade jag mig en luftbössa och beredde mig att åtfölja expeditionen.
   Den satte sig omedelbart i gång. Min far och min morbror gick i spetsen tillsammans med Baptiste, som bar en lykta. Mina bröder Jacques och Paul följde efter, och jag gick sist, trots böner från min mor, som tillsammans med sin syster och mina kusiner stannade kvar på husets tröskel.
   Sedan en timme tillbaka hade det åter börjat snöa, och träden var tyngda av snö. Granarna böjde sig under denna tunga, dystra skrud likt vita pyramider, väldiga sockerbröd, och genom den grå förlåten av små virvlande flingor kunde man knappt urskilja småbuskarna, som förbleknade i dunklet. Snön föll så tätt att man såg nätt och jämnt tio steg framför sig. Men lyktan kastade ett kraftigt sken framför oss. När vi började gå nedför vindeltrappan genom muren, blev jag verkligen rädd. Jag tyckte att någon gick bakom mig, att någon skulle gripa tag i mina axlar och föra bort mig, och jag hade lust att vända om, men eftersom jag då måste gå tillbaka genom hela trädgården, vågade jag inte.
   Jag hörde att man öppnade porten mot slätten; så började min morbror svära igen: ”För tusan, han har gått sin väg! Om jag får syn på hans skugga, ska jag min själ inte bomma.”
   Det var hemskt att se slätten eller rättare sagt känna den framför sig, ty man såg den inte; man såg ingenting annat än en slöja av snö utan slut, uppåt, nedåt, rakt fram, till höger, till vänster, överallt.
   ”Så där, ja”, återtog min morbror, ”nu börjar hunden tjuta igen. Jag ska minsann visa den att jag kan skjuta. Då har vi åtminstone vunnit något.”
   Men min far, som var en godhjärtad man, genmälde: ”Vi borde hellre gå och leta reda på det stackars djuret, som tjuter av hunger. Den stackaren skäller för att få hjälp; den ropar som en människa i nöd. Kom, så går vi.”
   Och han började gå genom förlåten, genom den täta, ihållande nederbörden, genom detta skum, som fyllde mörkret och luften, som rörde sig, svävade, föll och isade huden, när det smälte, isade den som om den hade blivit bränd, med en häftig, snabb smärta vid varje beröring av de små vita flingorna.
   Vi sjönk till knäna i den mjuka, kalla massan, och man måste lyfta benen mycket högt för att kunna gå. Allteftersom vi närmade oss, blev hundens röst klarare och starkare. Min morbror ropade: ”Där är den!” Vi stannade för att iaktta den som man gör inför en fiende, som man möter i mörkret.
   Jag såg ingenting. Då gick jag fram till de andra och fick syn på hunden. Det var skrämmande och fantastiskt att se den, en stor, svart hund, en långhårig vallhund med varghuvud, stående på alla fyra vid slutet av den långa ljuskägla, som lyktan kastade över snön. Hunden rörde sig inte; den betraktade oss tyst.
   ”Det är underligt, den varken närmar sig eller drar sig undan”, sa min morbror. ”Jag har god lust att skicka den en kula.”
   ”Nej, vi måste fånga in den”, svarade min far i bestämd ton.
   Då utropade min bror Jacques: ”Men den är ju inte ensam. Den har något intill sig.”
   Den hade verkligen något bakom sig, något grått, omöjligt att urskilja. Vi närmade oss åter försiktigt.
   När hunden såg att vi kom närmare, satte den sig. Den såg inte ilsken ut. Snarare verkade den glad åt att ha lyckats locka dit människor.
   Min far gick rakt fram till den och smekte den. Hunden slickade hans händer, och vi såg att den var bunden vid hjulet på en liten vagn, ett slags leksaksvagn, helt och hållet insvept i tre eller fyra yllefiltar. Vi lyfte försiktigt på filtarna, och när Baptiste närmade lyktan till dörren på detta åkdon, som liknade en hundkoja på hjul, varseblev vi inuti det ett litet sovande barn.
   Vi blev så bestörta att vi inte kunde få fram ett ord. Min far hämtade sig först, och eftersom han var varmhjärtad och litet exalterad till sin läggning, lade han handen på vagnens tak och sa: ”Stackars övergivna, du ska bli en av oss!” Och han befallde min bror Jacques att skjuta vårt fynd framför oss.
   Min far återtog som om han tänkte högt:
   ”Ett kärleksbarn, vars stackars mor har kommit och ringt på min port den här trettondagskvällen till minne av Jesusbarnet.”
   Han stannade åter och ropade av alla krafter fyra gånger genom mörkret i alla fyra väderstrecken: ”Vi har hittat det!” Sedan lade han handen på sin svågers axel och mumlade: ”Tänk, om du hade skjutit hunden, François …”
   Min morbror svarade inte, men i mörkret gjorde han korstecknet, ty han var mycket religiös trots sitt skrytsamma sätt.
   Vi hade släppt lös hunden, och den följde efter oss.
   Det var verkligen förtjusande att se vår återkomst hem. Först hade vi mycket besvär med att få vagnen uppför trappan i muren, men till slut lyckades det, och vi rullade in den i förstugan.
   Vad mamma var lustig, glad och bestört. Och mina fyra små kusiner (den yngsta var sex år gammal) liknade fyra hönor kring ett rede. Till slut lyfte vi upp det alltjämt sovande barnet ur vagnen. Det var en flicka, omkring sex veckor gammal. Och i hennes blöjor fann vi tiotusen francs i guld, ja, tiotusen francs, som pappa satte in på banken till hemgift åt henne. Hon var alltså inget fattigmansbarn … men kanske någon adelsmans barn med en liten borgarflicka i staden … eller också … vi kom med tusen gissningar, men vi fick aldrig reda på någonting … nej, aldrig … aldrig någonting … Inte ens hunden kände någon igen. Den var främmande i trakten. I varje fall kände den som hade kommit och ringt tre gånger på vår port mina föräldrar väl, eftersom han eller hon hade valt just dem.
   På det sättet gjorde mademoiselle Perle sin entré i familjen Chantal vid sex veckors ålder.
   Förresten kallades hon inte mademoiselle Perle förrän längre fram. Först döptes hon till Marie Simone Claire, och Claire skulle bli hennes tilltalsnamn.
   Jag kan försäkra dig att det blev en lustig återkomst till matsalen med det lilla pyret, som hade vaknat och såg sig omkring på människorna och ljusen med sina vaga, blå, ängsliga ögon.
   Vi satte oss åter till bords, och tårtan skars för. Jag blev kung, och till drottning valde jag mademoiselle Perle, alldeles som du för en stund sedan. Den dagen anade hon knappt vilken ära som vederfors henne.
   Barnet blev alltså adopterat och uppfostrat i familjen. Hon växte upp, och åren gick. Hon var snäll, mild och lydig. Alla höll av henne, och vi skulle ha skämt bort henne förfärligt, om inte min mor hade förhindrat det.
   Min mor var en kvinna med sinne för ordning och rangskillnad. Hon gick med på att behandla lilla Claire på samma sätt som sina egna söner, men samtidigt höll hon på att det avstånd, som skilde oss åt, skulle tydligt upprätthållas och att situationen skulle klargöras.
   Så snart barnet kunde förstå det, invigde hon det också i dess historia och klargjorde helt försiktigt, till och med ömt, för den lilla att hon för familjen Chantal endast var en adoptivdotter, ett hittebarn men i grund och botten en utomstående.
   Claire fattade denna situation med enastående intelligens, med förvånande instinkt, och hon förstod att inta och behålla den plats, som tillkom henne, med så mycket takt, behag och älskvärdhet att hon rörde min far till tårar.
   Till och med min mor blev så rörd över den lilla späda varelsens innerliga tacksamhet och litet skygga tillgivenhet att hon började kalla henne ”min dotter”. Ibland, när den lilla hade gjort något bra och älskligt, sköt min mor upp glasögonen i pannan, vilket alltid var ett bevis på rörelse hos henne, och upprepade: ”Det där barnet är ju en pärla, en sannskyldig pärla!” Namnet levde kvar, och lilla Claire blev och förblev för oss mademoiselle Perle.*

4


Monsieur Chantal tystnade. Han satt på biljardbordet med nedhängande fötter, och i vänstra handen höll han en boll, i den högra en trasa, med vilken vi brukade torka bort poängsiffrorna från griffeltavlan och som vi kallade ”krittrasan”. Han var litet röd i ansiktet och talade nu för sig själv, försjunken i sina minnen, gick långsamt tillbaka genom gamla ting och händelser i det förflutna, som dök upp i hans tankar, liksom man vandrar omkring i släktens gamla trädgårdar, där varje träd, varje väg, varje växt, den taggiga kristtornen, de doftande lagerträden, idegranarna, vilkas röda, feta frön man krossar mellan fingrarna, för varje steg frambesvärjer en liten episod ur ens förflutna liv, en av de små obetydliga, ljuva episoder, som bildar själva tillvarons grund och väv.
   Jag stod mitt emot honom med ryggen mot väggen och händerna stödda på min oanvända biljardkö.
   Efter någon minut återtog han:
  — Herregud, vad hon var söt vid aderton år … behagfull … och vacker … Å, vilken söt … söt… söt … och snäll … och duktig … och förtjusande … flicka hon var! Hennes ögon … blå … genomskinliga … klara … aldrig har jag sett deras make … aldrig!
   Han tystnade åter.
  — Varför har hon inte gift sig? frågade jag.
   Han svarade, inte mig utan på ordet ”gift”:
  — Varför? Varför? Hon ville inte… ville inte. Ändå hade hon trettiotusen francs i hemgift, och det var flera, som friade till henne … men hon ville inte. Hon verkade dyster på den tiden. Det var just när jag gifte mig med min kusin, lilla Charlotte, min hustru, som jag hade varit förlovad med i sex år.
   Jag betraktade monsieur Chantal, och jag tyckte mig tränga in i hans själ, plötsligt tränga in i en av de enkla, grymma tragedier, som utspelas i ärliga hjärtan, rättrådiga hjärtan, klanderfria hjärtan, i ett av de aldrig öppnade, outforskade hjärtan, som ingen har känt, inte ens de som är dess stumma, undergivna offer.
   Och plötsligt driven av en djärv nyfikenhet sade jag:
  — Det var ni, som borde ha gift er med henne, monsieur Chantal.
   Han spratt till, såg på mig och sade:
  — Jag? Gift mig med vem?
  — Mademoiselle Perle.
  — Varför det?
  — För att ni älskade henne mer än er kusin.
   Han betraktade mig med underliga, runda, förskrämda ögon och stammade sedan:
  — Älskade henne … jag? … Vad? Vem har sagt dig det?
  — För tusan, det syns ju … och det var just för hennes skull ni dröjde så länge med att gifta er med er kusin, som väntade på er i sex år.
   Han släppte biljardbollen, som han höll i vänstra handen, grep krittrasan med båda händerna, gömde ansiktet i den och började snyfta. Han grät på ett förtvivlat, löjligt sätt, som när man kramar en svamp, genom ögonen, näsan och munnen samtidigt. Och han hostade, spottade, snöt sig i krittrasan, torkade sig i ögonen, nös och började åter flöda genom ansiktets alla springor med ett strupljud, som liknade gurglingar.
   Jag blev förskräckt och skamsen, hade lust att smita, visste inte vad jag skulle säga, göra eller ta mig till.
   Och plötsligt ekade madame Chantals röst i trappan.
  — Har ni slutat att röka snart?
   Jag öppnade dörren och ropade:
  — Ja, madame, vi kommer strax ner. Sedan störtade jag fram till hennes man, grep honom i armbågarna och sade: Monsieur Chantal, min vän, hör på: er hustru ropar på er, lugna er, lugna er fort, vi måste gå ner, lugna er.
  — Ja … ja … jag kommer … stackars flicka … jag kommer … säg henne att jag kommer, stammade han.
   Och han började omsorgsfullt torka sig i ansiktet med trasan med vilken han i två—tre år torkat bort alla poängsiffror från griffeltavlan. Sedan dök han fram, till hälften vit och till hälften röd, med pannan, näsan, kinderna och hakan fulla av krita och ögonen svullna och alltjämt fyllda av tårar.
   Jag tog hans händer och drog honom med in i hans sovrum, medan jag viskade:
  — Jag ber er om förlåtelse, monsieur Chantal, för att jag vållade er smärta … men jag visste inte … ni … ni förstår …
   Han tryckte min hand.
  — Ja … ja … det finns svåra stunder …
   Sedan doppade han ansiktet i handfatet. När han rätade på sig, tyckte jag ännu inte att han var presentabel, men en liten list föll mig in. Då han oroligt såg sig i spegeln, sade jag till honom:
  — Ni behöver bara säga att ni har fått ett dammkorn i ögat, så kan ni gråta så mycket ni vill i allas åsyn.
   När hän kom ned, torkade han sig mycket riktigt i ögonen med näsduken. Alla blev oroliga och ville söka efter dammkornet, som de inte kunde hitta, och berättade om liknande fall, då det hade blivit nödvändigt att söka läkare.
   Jag hade gått fram till mademoiselle Perle och betraktade henne, pinad av en brinnande nyfikenhet, en nyfikenhet, som blev till ett lidande. Hon måste verkligen ha varit mycket vacker med sina milda ögon, så lugna, så stora att hon såg ut att aldrig sluta dem som andra människor gör. Hennes klädsel var litet löjlig, en sannskyldig gammal-möklädsel, och missklädde henne utan att göra henne otymplig.
   Jag tyckte mig blicka in i henne liksom jag nyss blickat in i monsieur Chantals själ, tyckte mig från början till slut överblicka hela detta ödmjuka, enkla, hängivna liv. Men ett behov steg upp inom mig, ett pinande behov att fråga ut henne, att få veta om även hon hade älskat honom, om hon liksom han hade genomgått det långa, hemliga, häftiga lidande, som man inte ser, som man inte vet om, som man inte anar men som slipper lös om natten i den mörka kammarens ensamhet. Jag betraktade henne, jag såg hennes hjärta slå under fichyn, och jag undrade om denna milda, oskuldsfulla varelse varje afton hade stönat i den mjuka huvudkudden och skakats som i feber av snyftningar i den brännheta bädden.
   Och jag sade mycket sakta till henne, som barn gör, när de slår sönder en leksak för att undersöka den invändigt:
  — Om ni hade sett monsieur Chantal gråta nyss, skulle ni ha tyckt synd om honom.
   Hon spratt till.
  — Vad? Grät han?
  — Ja då, han grät.
  — Varför det?
   Hon föreföll mycket gripen.
  — För er skull, svarade jag.
  — För min skull?
  — Ja. Han berättade för mig hur mycket han hade älskat er förr och hur mycket det hade kostat på honom att gifta sig med sin hustru i stället för med er …
   Hennes ansikte såg ut att förlängas, hennes alltid öppna ögon, hennes lugna ögon, slöts plötsligt, så hastigt att de tycktes ha slutit sig för alltid. Hon gled från stolen ned på golvet och sjönk ihop där tyst och långsamt som en trasa.
  — Hjälp, hjälp! ropade jag. Mademoiselle Perle mår illa.
   Madame Chantal och hennes döttrar störtade fram, och medan de letade efter vatten, en servett och ättika, tog jag min hatt och avlägsnade mig.
   Jag gick därifrån med långa steg, uppskakad, full av samvetskval och ånger. Och stundtals var jag också glad och tyckte mig ha gjort något berömvärt och nödvändigt.
   Jag frågade mig: Har jag gjort orätt? Har jag gjort rätt? Det kändes i min själ som när en skärva sitter kvar i ett hopläkt sår. Skulle de inte bli lyckligare nu? Det var för sent för att deras lidande skulle börja på nytt och tillräckligt tidigt för att de skulle minnas det med rörelse.
   Och kanske skulle de en kväll nästa vår, upprörda av en månstråle, som föll över gräset vid deras fötter mellan grenarna, gripa och trycka varandras händer vid minnet av allt detta förkvävda, grymma lidande; och kanske skulle också denna korta handtryckning genom deras ådror jaga något av den rysning de aldrig fått känna och åt dessa för en sekund återuppståndna döda skänka den snabba, gudomliga upplevelsen av det rus, den dårskap, som åt älskande i en enda skälvning förlänar större lycka än andra människor får erfara under ett helt liv.

* Perle = pärla. Övers. anm.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.