Av Anton Tjechov
GRISJA, EN LITEN parvel på sju år stod vid dörren till köket och lyssnade och kikade in genom nyckelhålet. Det föreföll honom som om det försiggick ovanliga och märkliga ting där ute. Vid köksbordet, där man vanligen brukar skära upp kött eller hacka lök, satt en stor och kraftig karl i kuskrock, rödhårig och skäggig, med en stor svettpärla på näsan. På högra handens fem fingrar höll han ett tefat och drack te, varvid han tuggade sockret så kraftigt att det gick kalla kårar efter ryggen på Grisja. Mitt emot honom på en smutsig pall satt gamla barnjungfrun Aksinja Stepanovna och drack te hon också. Barnjungfruns ansikte var allvarligt, men det lystes samtidigt upp av ett slags triumferande uttryck. Köksan Pelageja var ivrigt sysselsatt vid spisen, och det verkade som om hon sökte gömma undan ansiktet. I hennes ansikte såg Grisja en hel illumination: det brann och skiftade i alla regnbågens färger, från mörkrött till likblekt. Hon grep oavbrutet med darrande händer efter knivar, gafflar, vedträn och disktrasor, vred och vände på sig, brummade och slamrade, men i själva verket gjorde hon ingenting. Bordet, där man satt och drack te, tittade hon inte på en enda gång, och på barnjungfruns frågor svarade hon korthugget och tvärt utan att vända på huvudet.
— Ta för er, Danilo Semjonytj! uppmanade barnjungfrun kusken. Ni dricker ju bara te! Ta lite brännvin också!
Och barnjungfrun sköt buteljen och glaset närmare gästen, varvid hennes ansikte fick ett ytterst illmarigt uttryck.
— Nä, inte för mig, inte ... nä ..., avböjde kusken. Truga inte, e hon snäll, Aksinja Stepanovna.
— Vad är ni för en ... Vad är det för kusk som inte vill ta sig en styrketår ... En ungkarl kan väl inte spotta i glaset heller. Var se god!
Kusken sneglade på brännvinet och därefter på barnjungfruns illmariga ansikte, och hans eget ansikte fick ett lika illmarigt uttryck: nej, försök inte lura mig du, din gamla häxa!
— Nä, jag dricker inte ... I vårat jobb måste man kunna säja ifrån. En hantverkare kan ta sig ett glas ibland, det gör ingenting, för han sitter ju stilla på ett ställe, men vi är jämt och ständigt ute bland folk. Eller hur? Om man går in på en krog kanske hästen är borta när man kommer ut; och tar man sig ett glas för mycket kan det gå riktigt galet: om det vill sig illa kan man somna eller ramla av kuskbocken. Så är det.
— Hur mycket tjänar ni om dagen, Danilo Semjonytj?
— Det beror sig på. Ena dagen kan man tjäna sig en femma, men en annan dag kan man få fara hem utan ett öre. Det är olika olika dagar. Just nu är det dåliga tider för oss. Det är ju alldeles tjockt med kuskar, höet är dyrt och fattiglapparna åker mest hästspårvagn. Men i alla fall är det ju synd att klaga. Man får ju äta sig mätt, har kläder på kroppen och... man kan ju till och med göra andra lite lyckliga ibland ... (kusken sneglade på Pelageja) ... om det nu är någon man gillar.
Vad som sedan yttrades fick Grisja aldrig höra. Mamma kom fram till dörren och befallde honom att gå in i barnkammaren och läsa läxorna.
— Gå in och läs nu. Här får du inte stå och lyssna heller!
Grisja gick in till sig och satte sig vid »Vårt modersmål«, men det gick inte att läsa. Allt det där som han nyss hade sett och hört väckte en massa frågor i hans huvud.
»Köksan ska gifta sig ...«, tänkte han. »Så underligt. Jag förstår inte varför hon ska gifta sig för? Mamma har gift sig med pappa och kusin Verotjka med Pavel Andreitj. Men pappa och Pavel Andreitj, dem kan man ju gifta sig med: de har guldkedjor och fina kostymer och de har alltid så fina och nyborstade skor; men att gifta sig med den där rysliga kusken med röd näsa och filtstövlar ... usch! Och varför vill barnjungfrun att den stackars Pelageja ska gifta sig?«
När gästen hade lämnat köket uppenbarade sig Pelageja och satte igång att städa. Hon var fortfarande upprörd. Hennes ansikte var rött och liksom förskrämt. Hon rörde knappast med kvasten i golvet och sopade varje hörn minst fem gånger. Hon höll sig särskilt länge kvar i det rum där mamma satt. Det var tydligt att ensamheten plågade henne, och att hon ville prata, meddela sina intryck och öppna sitt hjärta.
— Nu har han gått! muttrade hon när hon märkte att mamma inte tänkte inleda samtalet.
— Det tycks vara en bra karl, sade mamma, utan att ta ögonen från sömnaden. Nykter och skötsam.
— Nej, frun, jag tänker inte gifta mig! utropade Pelageja plötsligt och blev blossande röd. Nej, jag vill inte gifta mig! Sanna mina ord.
— Nu ska du inte vara dum, du är inget barn längre. Det är ett allvarligt steg, som man noga måste överväga och man får inte bara skrika så där obetänksamt. Tycker du om honom?
— Så frun hittar på! sade Pelageja skamset. Frun pratar så att... ja, sanna mina ord. »Om hon hade sagt: jag tycker inte om honom!« tänkte Grisja.
— Vad är du för ett våp... Tycker du om honom?
— Men han e ju gamla karln, frun! Hi-hi!
— Så du pratar! Barnjungfrun kom och fräste mot Pelageja ur grannrummet. Han har inte fyllt fyrtio än. Vad ska du med en ung till? Han ser ju trevlig ut, din dumsnut, och inte dricker han heller ... Gift dig, och var inte dum nu!
— Nehej, jag gifter mig inte, sanna mina ord! gnällde Pelageja.
— Var inte dum nu! Vad är det för fenomen du vill ha egentligen! En annan skulle be på sina bara knän, men du — nej, jag gifter mig inte! Du skulle helst bara vilja blinka åt brevbärare och informatorer. Den där informatorn som kommer till Grisja ger dig visst ingen ro. Har du ingen skam i kroppen!
— Har du träffat den här Danilo förut? frågade frun.
— Var skulle jag ha träffat honom? Det är första gången i dag. Aksinja har fått tag i honom nånstans och tagit hit honom ... det förbaskade åkerspöket ... Vad ska han på mig och göra!
Under middagen, då Pelageja serverade, tittade alla oförsynt på henne och skojade med henne om kusken. Hon rodnade förfärligt och fnittrade tillgjort.
»Hon skäms för att hon ska gifta sig ...«, tänkte Grisja. »Hon skäms förfärligt!«
Alla rätterna var för mycket saltade, blodet droppade ur de ofullständigt stekta kycklingarna, och till råga på allt släppte Pelageja mitt under middagen tallrikar och knivar i golvet, som om de hade stått på en sluttande hylla, men ingen yttrade ett ord av förebråelse, ty alla förstod hennes sinnestillstånd. Det var bara en gång som pappa förargad slängde servetten och sade till mamma:
— Varför ska du jämt gifta bort alla människor! Vad angår det dig egentligen! De kan väl själva få gifta sig om de har lust.
Efter middagen började grannköksor och husor skymta i köket och det tisslades och tasslades till sena kvällen. Hur de hade fått nys om frieriet, ja det var inte gott att veta. När Grisja vaknade till vid midnatt hörde han barnjungfrun och köksan viska bakom förhänget i barnkammaren. Barnjungfrun försökte övertala och köksan ömsom snyftade, ömsom fnittrade. Grisja somnade om och drömde att Pelageja bortrövades av en trollkarl
Nästa dag rådde stiltje. Livet i köket gick sin gilla gång. Det var som om det inte hade funnits någon kusk. Det var bara det att barnjungfrun då och då tog på sig sin nya sjal och med en bistert triumferande min försvann på en eller annan timme, tydligen för att föra underhandlingar
Pelageja träffade inte kusken och när man påminde henne om honom fattade hon eld och utbrast:
— Jag ger honom så många som flyger och far! Tvi!
En gång på aftonen när Pelageja och barnjungfrun var ivrigt sysselsatta med att klippa till någonting kom mamma in i köket och sade:
— Det är klart att du får gifta dig med honom om du vill, Pelageja, men du måste förstå, att han inte kan få bo här ... Du vet att jag tycker inte om att någon sitter och hänger här i köket. Det får du vara snäll och tänka på... Och du får inte vara ute och springa på nätterna.
— Inte vet jag vad det är frun hittar på för nånting! gnällde Pelageja. Varför bråkar ni med mej om honom? Låt honom bli arg! Han har bara hängt sig på mej. Åt fanders med honom!
En söndagsmorgon när Grisja tittade in i köket blev han stum av häpnad. Det var proppfullt med folk. Där var köksorna från hela gården, portvakten, två konstaplar, en underofficer med galoner, gossen Filka ... Den där Filka brukade vanligen hänga omkring i tvättstugan och leka med hundarna, men nu var han slätkammad och nytvättad och höll en ikon i stanniolinfattning. Mitt i köket stod Pelageja i ny kattunsklänning och blomma i håret. Bredvid henne stod kusken. Båda var röda i ansiktet och svettiga och blinkade ihärdigt.
— Jaha ... nu är det kanske dags ..., började underofficern efter en lång paus.
Pelageja gjorde en grimas med hela ansiktet och började lipa ... Underofficern tog ett stort bröd från bordet, ställde sig bredvid barnjungfrun och började uttala välsignelser. Kusken gick fram till underofficern, dunade ned på knä framför honom och tryckte en smackande kyss på hans hand. Detsamma gjorde han framför Aksinja. Pelageja gjorde mekaniskt detsamma. Slutligen öppnades ytterdörren, köket insveptes i vit dimma, och hela sällskapet förflyttade sig med buller och brak ut på gården.
»Stackare, stackare!« tänkte Grisja, när han hörde köksans snyftningar. »Vart ska de föra henne? Varför kommer inte pappa och mamma och hjälper henne?«
Efter vigseln sjöng man och spelade dragspel i tvättstugan ända till sena kvällen. Mamma gick hela tiden och grumsade för att barnjungfrun luktade brännvin och för att det inte var någon som kunde göra i ordning samovaren för allt det här bröllopsfirandets skull. När Grisja gick och lade sig hade Pelageja ännu inte kommit tillbaka.
»Stackare, nu sitter hon och gråter i mörkret någonstans!« tänkte han. »Och kusken försöker tysta henne: tss, tss!«
Nästa morgon var köksan i köket igen. Kusken tittade in en liten stund. Han tackade mamma, och med en barsk blick på Pelageja, yttrade han:
— Frun ska vara snäll och se efter henne. Och vara i fars och mors ställe för henne. Och ni också, Aksinja Stepanna, var snäll och håll reda på henne lite så att det inte blir något galet ... Vill frun vara snäll och ge mig en femma av den däringas lön. Jag måste köpa ett nytt bogträ.
Ett nytt problem för Grisja: Pelageja hade levat i frihet och gjort vad hon ville utan att behöva bry sig om någon, och så plötsligt, utan att man vet ordet av, kommer det en främmande karl som av någon anledning får rätt att bestämma över vad hon får göra och inte göra! Grisja blev bitter till sinnes. Han fick ett häftigt och obetvingligt begär att visa ömhet mot detta som i hans ögon var ett offer för mänskligt övervåld. Han gick in i skafferiet och valde ut det allra största äpplet han såg, smög sig ut i köket och stack det i handen på Pelageja och rusade hals över huvud tillbaka in igen.
Ur "En okänd människas berättelse och andra noveller" Wahlströms förlag 1981,