Av Eva Bokander
Det var så konstigt med Leroy för vi behandlar honom Ju precis som en av oss.
Det var faktiskt ingen som så mycket som höjde på ögonbrynen när Leroy flyttar in och om vi tittade på honom sen när han började vara tillsammans med oss gjorde vi det verkligen diskret. När han var upptagen med nånting så att man kunde snegla utan att han märkte det
För det är klart att man ville titta på honom Det är väl inte så konstigt
Annars är det lustigt med negrer och med judar också för den delen, man vet inte hur dom ser ut på riktigt för man vågar aldrig titta närmare på dem. Dom kan ju ta illa upp och så. Jag vet hur Anders ser ut och Peter och Axelsson och fru Magnusson och den där feta människan i mjölkaffären men det är en annan sak.
Jag skulle tänka mig att det egentligen bara är negrer som vet hur negrer ser ut och bara judar som vet hur judar.
Det är som med folk som bara har ett ben. Dom enda som vet hur folk med bara ett ben ser ut och uppträder, ingående vill säga, måste vara folk som också bara har ett ben. Vi andra tittar inte .
Dom kanske sitter hemma hos varann att hitta på historier om Marne och Stalingrad och Alcazar och allt vad det heter, vanliga bilolyckor och sånt är ju inte särskilt spännande. Fast folk med bara ett ben är kanske för allvarliga för sånt, vad vet jag.
Det var i Göteborg Det hände, det där med Leroy. Det känns lite fånigt att säga “hände” så här efteråt för det var strängt taget ingenting som hände. Han måste ha varit förstörd, söndertrasad om jag säger så, långt innan han kom. för vi gjorde faktiskt vad vi kunde för honom att , allihop.
Han kom på något slags stipendium, vi frågade inte så mycket om det för man vill ju inte verka nyfiken. Han var inte särskilt lång men bred över axlarna och smal över höfterna så där skönt så man nästan tänkte sig honom i leopardskinn, hoppande omkring i lianerna i nån djungel. Eller sån sån där jazzbalettkille hos Lia Schubert. Jag menar, det var nånting så ursprungligt över honom. Inte som Anders och dom andra, dom har buteljaxlar och drar larviga vitsar om sina begynnande ölmagar, som om det skulle vara nånting att skryta om. Nej, Leroy var skön. Han gick så annorlunda också. Det är klart att man har sett negrer förr, jag känner massor ner i Torre sen förra sommaren. Dom går på ett speciellt sätt, jag vet inte vad det är. Raka i ryggen och huvet högt och det verkar nästan som om dom hade det där med jazzen i sig.
Ja, i alla fall så gick Leroy så där. Och han var alltid snyggt klädd, terylenekostymer och vita skjortor och borstade skor. Inte för att han hade gott om pengar men han var fenomenal på att hushålla så mot slutet av månaden när man själv har gjort slut på allting så visste man jämt vem man skulle gå till. Och Leroy var väldigt hygglig, det var han faktiskt. Anders och jag har pratat om det flera gånger, nån gång måste vi verkligen hitta honom så vi kan betala tillbaka vad han har lånat oss.
Alltså för att ta det från början så kom Leroy till Göteborg då, på stipendium. Han hade skrivit i förväg från Chicago och ordnat inackorderingsrum, möblerat. Det låg väldigt centralt och så, på Erik Dahlbergsgatan, bara några minuter från universitetet.
En fredag i slutet av augusti kom han till Torslanda, han hade varit gäst hos en studentorganisation av något slag i Stockholm ett par dagar först. Axelsson, en av dom som hjälper utlänningar tillrätta, var ut och mötte honom. Han skaffade en taxi och så åkte dom till Leroys adress. Men när hyrestanten fick se att han var neger så hade dom plötsligt ingen ström längre. Det var den gamla vanliga visan, precis som i TV.
Det måste vara nåt misstag menade hon på, och så stängde hon dörren.
Axelsson blev förbannad förstås och tog Leroy med sig till baren på Park och drack whisky och funderade. Efteråt sa han att där var det naturligtvis inget snack om ifall Leroy skulle bli serverad eller inte men det kändes lite taskigt att sitta där och bli uttittad av alla brudar så han begrep om Leroy kände sig lite taskig han också.
Sen tror jag Axelsson ringde runt till en massa nämnder och kommitéer och drog ramsor om att här har vi en färgad gentleman som gäst i vårt land han kan inte få nånstans att bo för han är svart och nu måste vi göra nånting, vi får inte skämma ut Sverige på det viset. Jag tror till och med att han ringde någon tidning, Det skulle inte förvåna mig ett dugg. Axelsson ska alltid göras en affär av allting ...
i alla fall så ordnade det sig och Leroy flyttade in i vårt studenthus. Det var så vi träffade honom. Om han hade fått sitt rum hos Tanten på Erik Dahlbergsgatan så hade vi bara sett en skymt av honom då och då på föreläsningarna. Antagligen hade vi inte ens lagt märke till honom för han var inte den enda negern. Vi har förresten kineser och koreaner här också. Och judar. Fast dom tänker man ju inte på, inte på samma sätt alltså.
Leroy flyttade in i ett rum med pentry på fjärde. Axelsson hade ringt Anders innan och vi var nere och tog emot honom för att visa honom lite till rätta och så. Vi hade ändå bara suttit uppe hos oss och varit sura för att grammofonen var trasig och inte haft nånting att göra så vi stannade hos Leroy en stund. Lena kom också, hon hade hört oss prata sa hon och hon hade så förbaskat tråkigt.
Ja, Leroy han sa just inte mycket och vi tänkte att stackarn, nu tror han förstås att vi tänker likadant som hyrestanten och tittar snett på honom för att han är neger så vi satte igång att pratade och var trevliga till tusen för att han skulle känna sig hemma.
Det sa dom redan i småskolan, det där om både gul och röd och svart eller vad det var. Fast nu efteråt undrar jag om fröken Karlsson (nästan alla fröknar heter Karlsson på den tiden, har jag för mig) hade sett någon utlänning i verkliga livet. På henne lät det som om kineser var knallgula och indianer knallröda och färgade, det var folk som var spräckliga i alla möjliga kulörer. Hennes far hade varit missionär i Uganda eller Kenya eller nånting i den stilen, det kan ingen människa hålla reda på alla stater i Afrika.
Vi var snälla mot Leroy. Lena smilade förstås och ställde sig in, hon hade väl fallit för det gamla larvet om vilka toppenälskare negrer är. Som om skinnet skulle göra någon skillnad ... färgen på det alltså.
När Leroy hade packat upp det värsta och Anders hade hämtat en skvätt gin och Lena två flaskor Castello så blev det ganska mysigt. Leroy var riktigt relaxad nu, log så där vitt och skönt och frågade om vi hade någon grammofon för han hade lite skivor med sig. Anders sa att det var ju fan men vår var trasig. Han hämtade den i alla fall och Leroy skruvade och grejade och han hade stora starka händer med skära insidor. Lena var alldeles till sig, det såg jag. Han petade och pysslade en stund och sa att det var någon fjäder som måste bytas men han kunde fixa den till imorgon åtminstone.
Leroy hade störtsköna skivor, Coltrane och Bill Evans och Horace Silver och massor av sköna coola killar. Och Miles också förstås. Vi satt skönt och drack alldeles lagom och det var trångt och mysigt. Man hör den sortens musik mycket finare när man sitter hoppackat, tycker jag, särskilt om det är lite skumt och man har vin och cigaretter. Anders höll om mig och Lena satt och längtade efter att Leroy skulle hålla om henne men det gjorde han inte. Han ville säkert, det var ju naturligt när det bara var vi fyra , men det satt väl i från Amerika, det där att negrer inte får röra vita flickor. Lena kunde gott ha hjälpt honom lite på traven istället för att bara sitta där och tråna, förresten.
När Cigaretterna tog slut fick Anders gå ner och trycka ut ett paket till ur automaten ner i entréhallen. Leroy gick med för att få reda på var saker och ting fanns. Han ville egentligen inte och sa att han var lite trött men Anders var jätterar och förstående och sa att det var okej och så gick han med i alla fall. Anders var verkligen bussig den kvällen, han fattade med en gång att Leroy var nervös för att någon skulle komma och stirra på honom eller bråka för att han hade krulligt hår och sånt larv, vi nästan tvingade honom att gå med ner. Han var nog glad för det efteråt fast han inget sa.
— Gud vad han är skön, sa Lena när dom var ute och så blåste hon rök genom näsborrarna, lite lagom tillgjort.
Det är ingen som tror att hon är i nymfoman i direkt men det är i alla fall inte klokt vilken ton hon lägger sig till med så fort hon pratar om karlar. Hon håller på med tvåa i statskunskap, men den tvåan skulle jag vilja se.
När dom kom tillbaka var Axelsson med. Han satt och vräkte sig i en stol ett slag och pratade om civil rights och Stokely Carmichael och Malcolm X tills man höll på att få spader. Precis som en tjur i en porslinsaffär. Att han inte kunde fatta att det finns ämnen som man ska låta bli i vissa sällskap om man har någon som helst känsla för takt! Men Leroy var väluppfostrad och låtsades ingenting om, han spelade superintresserad och höll med Axelsson om att man måste göra nånting om inte negrerna i USA ska ta till våld på allvar och fastän dom inte är så många procent så kan dom ställa till med en massa elände i alla fall och så vidare i all oändlighet. Som man inte visste det förut .
Axelsson gick lite senare och vi också och Leroy var så söt och sa att vi behövde inte bry oss om askkoppar och glas för det skötte han själv och han tyckte att vi var så fina och hjälpsamma och så, i den stilen .
När vi hade kommit i säng uppe hos oss sa Anders att han hade glömt grammofonen men fastän vi lyssnade i korridoren båda två hörde vi ingenting så det spelade ingen roll om den stod kvar till dagen efter.
— Stackars sate, sa Anders.
Det var varmt den natten så vi sov nakna och han höll om mig hårt och var så skön.
För det mesta brukar vi sova i pyjamas för det drar från fönstret men vissa nätter går det bara inte. Att sova i pyjamas, menar jag.
Sen gick hela hösten. Leroy läste juridik. Jag tror att han pluggade enormt för man såg honom sällan. En och annan kårafton kanske men han gick alltid hem tidigt. Ibland kom han upp till oss och satt att pratade en stund. Och så spelade vi hans skivor, förstås. Grammofonen fungerade i nästan fjorton dagar efter att dom hade donat med den och efter det tog han den till en radiohandlare som satte i en ny fjäder på nolltid.
En torsdag bjöd vi honom och Lena och några till på ärter och fläsk och varm punsch. Varken Anders eller jag är sådär värst förtjusta i ärtor och fläsk och varm punsch men vi tyckte att det var på tiden att vi lagade till nånting riktigt svenskt och vi kunde inte komma på något bättre. Vi måste ju visa Leroy att vi verkligen var vänner vid det här laget Det var inte sånt hyckleri som back in the old US här inte!
Axelsson skulle förstås vara med och så en som heter Jan. Vi tyckte bra om Jan men han hade varit på Vickan innan han kom så det var väl därför han var lite dimmig på ögonen och bar sig ohyfsat åt. Klart att folk har rätt att vara som dom vill men när dom plötsligt försöker lägga sig till med en massa falska etiketter och attityder och blir dryga och märkvärdiga så är det ganska tröttsamt.
Efter maten satt Leroy och Anders och Axelsson och Janne och rökte vräkiga cigarrer med alla flickor diskade upp det värsta och jag såg till kaffet. Vi hörde vad dom pratade om. Inte så att vi lyssnade direkt men i så små våningar som våra så kan man helt enkelt inte undgå att höra varann. Mest var det jazz och engelska ligamatcher och en docent som ingen av oss diggar särskilt.
Så drack vi kaffe och klockan blev ganska mycket och Anders tog fram nya ginen ur köksskåpet och Lena gick efter vinflaskor som vanligt. Jan hämtade ingenting, han bodde för långt bort, men han pratade desto mer.
— Hör du Leroy ... sa han i något slags äcklig frågespalttantig ton. Nu har det varit här ett tag. Vilka problem märker du mest?
grammofonen spelade Ray Charles och visst hade vi berört rasproblem förut, men inte så direkt och personligt
— problem sa Leroy med sin festliga brytning.
Han hade lärt sig förstå lite svenska och kunde prata långa meningar utan hjälp och det är nästan nästan beundransvärt om man tänker på hur besvärligt svenska språket är för utlänningar. Fast inte som finska förstås .
— Ja, sa Jan. Man hör ju så mycket om negrer och problem. Röker du hasch eller har du mystiska riter för dig eller nånting i den vägen?
— Nej, sa Leroy och såg väl lite förvånad ut. This is a very nice country, man and I ...
— Käringen på Erik Dahlbergsgatan var ju inte så jävla nice ..., muttrade Axelsson.
— Got a shock, man , sa Leroy och log så där som bara han kunde. Don't you blame that Lady. Got a shock, that’s it.
— Lady! sa Axelsson.
Han är bra, Axelsson, fast han är lite orealistisk. ideell och så.
— You’ll get accustom to coloured people in Sweden too, sa Leroy. They did in Spain and in France and so on.
Jan lutade sig tillbaka på stolen så vi bara väntade på att han skulle dratta omkull och då kan man ju slå sig hemskt .
— Did they really accept you in France and Spain? sa han på sån här kantig skolengelska. How do you know?
Och Då berättar Leroy att han hade varit vid amerikanska basen utanför Sevilla i två år och han hade haft en girl friend i Torremolinos.
— Gamla Torre, sa jan, för han var där samma vecka som vi förra sommaren.
Sen frågade han hur flickan hade behandlat Leroy han var odrägligare än någonsin.Vi andra sa ingenting. Jag menar, Leroy är ju vår kompis, polare och så, och Jan också, det var inte vår business vad dom snackade om så vi ville inte lägga oss i. Fast vill lyssnade ju, det är klart .
Leroy sa att hon var en cute chick och efter en stund sa han att hon var svenska.
— Ha! sa Jan och tände en cigarett. And she was nice to you?
Det sa Leroy att hon hade varit. Han tyckte nästan alla svenskar var nice, sa han men det var kanske mest artighet. Det var då Jan började bli aggressiv och satte igång nån ramsa om att folk här är visst inte nice, det var bara som Leroy ville tror det och inbillade sig det och vad det var. Otrevlig blev han också men vi sa fortfarande ingenting för det blev ju alla människor att han hade druckit för mycket och då är det meningslöst att diskutera med honom.
— They hate your guts, man! sa han till Leroy.
— Gee, man! sa Leroy och skrattade för han begrep väl att det bara var fylltrams
Men Jan bara fortsatte och försökte övertyga Leroy om att egentligen hatade alla honom i Torremolinos och Sevilla och Europa och hela världen och han sa att var hans svart så skulle slå alla vita på käften. Sen började han på ny kula och pratade om den här svenska flickan som Leroy hade haft i Torre och sa att det visste väl han vad svenska brudar i Spanien gick för och den här var alla gånger typen som hoppar i säng med vem som helst och att det blev Leroy bara för att hon hade hört att negrer är så fenomenala älskare. Till sist sa vi åt honom att han skulle sluta för det blev lite för mycket och Axelsson la på en ny skiva och så pratade vi om nånting annat, jag minns inte vad. Och Leroy bara log.
Så blev det vår som vanligt och en kväll i maj, början eller slutet kommer jag inte så noga ihåg, det kan till och med ha varit i slutet på april. Jag var ensam hemma. Anders hade åkt till Helsingborg för att vara med när någon systerson till honom skulle döpas. Jag vilel inte följa med, det är så högtidligt att presenteras i familjen och så, men jag skyllde på någon gammal text eller någon munta så han sa ingenting .
Det var tor ... nej, lördag var det och Leroy och jag var antagligen ensamma i hela huset. I varje fall var det alldeles tyst överallt .
Leroy kom upp för att låna lite socker. inte vet jag om det bara var en förevändning, han kanske vill ha sällskap.
Vi delade på det som var kvar i vårt paket och först ville han inte men sen gick han med på att låna en kvart Löfbergs också .
— Men jag behöver inte så mycket, sa han.
— Ta det du, sa jag för jag var säker på att vi skulle få igen det.
Och så frågade han då om jag inte ville komma med och dricka kaffe med honom och höra på lite jazz. Han hade egen grammofon nu, köpt på avbetalning. ingen fin apparat men den var bra .
När vi kom in till honom luktade det sött fast ändå inte riktigt sött, Jag vet inte hur man ska beskriva det. I varje fall luktade det konstigt och fast jag inte tänkte på dig just då så märkte jag det ju .
Inte för att det är så mycket att prata om nu efteråt men mens vi satt där så kom jag på hur skön Leroy egentligen var, som om jag inte riktigt hade insett det förut. Och när han slog upp kaffet så låste jag dörren .
— Cool now baby. . . sa Leroy och såg lite förvånad ut.
Han var väl inte riktigt förberedd och till att börja med ville han inte men sen gick det bra. Han var fantastisk hela tiden när han väl kom igång, helt fantastiskt alltså. Men efteråt var han så konstig och frånvarande på något sätt. Jag låg med huvudet på hans arm men han höll inte om mig. Han bara såg i taket och grammofonen spelade Coltrane.
— Leroy .., sa jag så där dröjande och biolågt. What's the matter?
— This fuckin’ life is fuckin’ good, baby, sa han fast det var liksom mest för sig själv han sa det. Like a fag?
Han klev ur sängen och alldeles naken stod han vid bordet och petade tobaken ur en Savoy. Sen fyllde han i pappersskalet med nånting han hade i en liten plastpåse. Klart att jag begrep vad det var frågan om. Alla människor har väl hört talas om pot, men jag hade aldrig rökt det. Det kändes lite kusligt fast spännande också. Man vet ju inte vad man ger sig in på ...
Vi rökte och det smakade inte alls illa och efteråt luktade det sådär sött igen och nu visste jag ju vad det berodde på. Leroy sa att han fick det från nån han kände i Tanger, en amerikan som bodde i Kasbah och kände odlarna, och han sa en massa om att det var mycket bättre än sprit för det är inte vanebildande och man får ingen hangover utan blir bara skön och hög och allting känns så fuckin’ fine och man fattar ju att han var tänd på det.
— Här i Skandinavien är det ingen som begriper sig på det, sa han. Folk tror att det är samma sak som knark. Horse och sånt. Hårdstuff.
Sen undrade han om jag tyckte om det och jag nickade fast jag inte kände så värst mycket för jag drog ner så lite rök som möjligt .
Vi pratade inte mer om det. Vi låg med varann igen och hela tiden såg jag på hans bruna skinn och det kändes skönt alltihop, nästan som är Anders fast han är ju ett speciellt kapitel. Det var inte ett dugg annorlunda i princip fast det tjafsas så mycket om det. Jag försökte verkligen känna att det var en neger Jag låg med men det var precis som vanligt i alla fall. Och inte luktade han mysk eller så heller .
Efteråt satt vi i soffan och hörde på mer musik och Leroy rökte en hel del. Vanliga cigaretter mest. Han sa ingenting om oss, han bara pratade om den här flickan som tydligen var kvar nere i Spanien och så pratade han om Harlem. Han var född där och han berättade om hur han stal och bar sig åt med dom andra småkillarna och i två år hade han suttit på nånting som började på W och hade med Mrs Roosevelt att göra, Jag fattade aldrig riktigt vad det var. Nån slags uppfostringsanstalt skulle jag tro.
Jag tror att Leroy var väldigt ensam på sitt sätt. Det blev aldrig nånting mer mellan honom och mig. Anders kom hem dan efter och Leroy var ju rar och andades inte en stavelse om att han och jag .
Anders fick förresten inte reda på det förrän ikväll när vi bråkade och det var ju himla onödigt att säga det alls egentligen. Men jag blev tvärförbannad för nånting och sa att han skulle inte vara så stor i käften för det fanns bättre älskare än han på nära håll. Och han sa att kanske var det färgen som attraherar och jag sa att dra du åt skogen med lite snack för det kan ju hända att du har rätt.
Sen, när vi var Sams igen och låg säng bredvid varann, så frågade han om det var sant att jag hade haft nånting ihop med Leroy.
— Nej, sa jag fast jag vet att han inte trodde mig.
Leroy var rar och så, det var han visst det, men en pojke som Anders kan man ju lita på på ett annat sätt. Vi vet alltid var vi har varann, vi har liksom samma associationer jämt.
I början av sommaren åkte Leroy till Torre för att hälsa på sin girlfriend i fjorton dagar. På hemvägen stannade han i Köpenhamn ett tag för det var någon han kände som spelade på en jazzklubb där. En kväll blev det razzia och han hade lite hasch i en ficka och det var ju narkotikainnehav direkt. Jag antar att han blev utvisad efter det. Eller också satte dom in honom på några månader. Axelsson tyckte att vi skulle åka ner och se om vi kunde göra nånting för honom men det vet man väl hur poliser är, bara man andas om att man har med knarkare att göra så sitter man där. Och vi har ju våra betyg att tänka på.
Källa: Göteborgs handels och sjöfartstidning 16/3-1968