Av Edith Nesbit
Vartenda ord i den här berättelsen är sant, men jag räknar ändå inte med att bli trodd. Nu för tiden måste allting ha en "naturlig förklaring". Så det är kanske bäst att ni först får höra den "naturliga förklaring" folk har gett, när jag har berättat för dem om mitt livs tragedi. Förklaringen går ut på att det som Laura och jag såg den där oktoberdagen var en synvilla. På så sätt skulle hela historien bli begriplig, anser man. Läsaren får själv avgöra om detta verkligen är en "förklaring" och om den kan sägas vara "naturlig". Vi var tre stycken som var med om de här händelserna: Laura, jag och en annan man. Mannen lever fortfarande och kan intyga att de mera otroliga avsnitten i berättelsen verkligen har ägt rum.
Jag har aldrig någonsin vetat vad det vill säga att ha mycket pengar — pengar till bra färger, böcker ochtaxiresor. Vi hade inga falska förhoppningar när vi gifte oss, Laura och jag. Skulle vi klara oss måste vi verkligen ligga i och arbeta. På den tiden målade jag och Laura skrev. Att bo i staden var uteslutet, så vi satte i gång att leta efter en stuga på landet. Stugan måste vara både prydlig och ha atmosfär. Det var svårare än väntat att hitta något som passade. Men under smekmånaden, då vi var långt borta från vänner och fastighetsmäklare, fortsatte vi på egen hand att leta efter vårt hus. Vi hade allt mer fått klart för oss vad vi ville ha för någonting.
Vi fann huset i Brenzett — en liten by som ligger på en kulle ovanför sumpmarkerna nere i söder. Från den lilla staden vid kusten, där vi bodde under smekmånaden, hade vi begett oss till Brenzett för att titta på kyrkan. En bit från kyrkan upptäckte vi en stuga som låg alldeles för sig själv, ungefär tre kilometer från byn. Det var en lång, låg byggnad med massor av vinklar och prång. På tomten stod en gammal ruin, täckt med murgröna och mossa. I ruinen fanns det två rum, det var allt som var kvar av ett stort hus.
Stugan vi var intresserade av hade uppförts alldeles intill den gamla ruinen. Om inte väggarna hade varit dolda av rosor och jasminbuskar skulle stugan ha sett fruktansvärd ut. Men inbäddad i allt det gröna var den riktigt inbjudande, så vi beslöt oss genast för att hyra den. Hyran var löjligt låg. Där fanns också en trevlig trädgård med fina gräsmattor, stockrosor, solrosor och stora liljor.
Vi lyckades få en gammal bondkvinna att sköta hushållet åt oss. Kvinnans sätt och utseende varbehagliga, men vi tyckte att hennes matlagning var i menlösaste laget. Trädgården skötte hon perfekt och hon lärde oss namnen på våra växter.
Ofta berättade hon om forna tiders smugglare och stråtrövare. Men det som var mest spännande var att höra henne tala om de "syner", som man kunde få när man var ute och gick i månskenet på någon enslig plats. Mrs Dorman skötte alltså inte bara hushållet utan försåg oss också med historier, som vi använde som underlag till de noveller vi skrev för olika tidskrifter.
I tre månader levde Laura och jag i äktenskaplig lycka. Inte en enda gång grälade vi med varandra. En kväll i oktober hade jag varit och hälsat på vår ende granne, en trevlig ung irländare som var läkare. Laura hade stannat hemma. Hon höll på att skriva en humoristisk berättelse och när jag lämnade henne satt hon vid skrivbordet och skrattade åt sina egna skämt.
När jag kom hem fann jag henne uppkrupen i fönsterkarmen. Hon grät.
— Herre Gud, vad är det, älskling? skrek jag och tog henne i mina armar. Svara, Laura!
— Det är mrs Dorman, snyftade hon.
— Vad har hon gjort? frågade jag lättad.
— Hon säger att hon önskar ge sig av före månadsskiftet. Hennes brorsdotter är sjuk och hon måste ta hand om henne. Men hon har alltid varit sjuk, så det är nog inte därför... Jag tror att något har gjort henne arg på oss. Hon verkade så konstig...
— Var inte orolig, käraste, sa jag. Vad du än gör så gråt inte. Då börjar jag också gråta och då kommer du att förlora respekten för mig.
— Men det här är riktigt allvarligt, fortsatte hon. Byborna är så lättpåverkade, så om en inte vill göra en viss sak så vill ingen annan heller. Och då måste jag laga mat och diska alla avskyvärda, smutsiga tallrikar. Och du måste bära vatten och borsta skor. Vi kommer aldrig få tid att arbeta och tjäna pengar.
Jag påpekade att även om vi skulle bli tvungna att göra allt detta så skulle vi säkert ändå få tid över till arbete och avkoppling. Men hon fortsatte snyfta.
— Jag ska tala med mrs Dorman när hon kommer tillbaka, sa jag. Hon kanske ändrar sig. Om det bara är högre lön hon vill ha så går det bra. Kom nu så tar vi en promenad till kyrkan.
Kyrkan var stor och ensligt belägen. Särskilt ljusa kvällar var det underbart att ta en promenad dit. Stigen löpte först en bit längs skogsbrynet, vände sedan rakt in i skogen och fortsatte uppför en kulle. Slutligen nådde den fram till kyrkogårdsmuren som kantades av höga, gamla idegranar.
Stigen, som på sina ställen var stenlagd, kallades allmänt för "gravvägen". Så länge man kunde minnas hade den använts då man förde de avlidna till kyrkogården. Mellan granarna växte stora lövträd. Väldiga almar sträckte sina grenarmar in över gravarna, precis som om de ville välsigna de döda.
Genom den välvda, normandiska portalen med dess bastanta, järnbeslagna dörr trädde man in i kyrkan. Inne i kyrkorummet med de många höga valven skymtade man smårutiga fönster som lystesupp av det bleka månskenet. De vackert målade fönstren i koret släppte igenom ett svagt ljus, som fick de svarta ekbänkarna att träda fram ur skuggorna.
På var sida om altaret fanns det en stenhäll där en marmorfigur, som föreställde en riddare i full rustning, låg utsträckt. Figurerna, vilkas händer var knäppta i evig bön, syntes egendomligt nog alltid, hur dåligt ljuset än var i kyrkan. Deras namn kände ingen till, men bönderna berättade att de hade varit grymma och onda, sin tids plågoandar. De hade gjort sig skyldiga till så mycket ont att deras hus hade träffats av blixten och lagts i ruiner. Man utgick ifrån att det var en hämnd från ovan. Arvingarnas guld hade gett riddarna en plats i kyrkan. När man såg marmorfigurernas hårda, ondskefulla ansikten var det lätt att tro på sägnerna.
Den natten gjorde kyrkan ett verkligt spöklikt intryck. Idegranarnas skuggor föll in på långskeppets golv och pelare. Utan att säga ett ord satte vi oss ner och såg oss omkring i kyrkan med respekt och allvar. Vi gick fram till koret och såg på de sovande riddarna. Sedan satte vi oss på trappan utanför porten och blickade ut över de fridfulla, månbelysta ängarna. På något sätt kom vi att tycka att städning och skoputsning bara var små och obetydliga problem.
När mrs Dorman kom tillbaka från byn fick jag ett samtal med henne.
— Nå, mrs Dorman, började jag när jag fått in henne i min ateljé, är det sant att ni tänker sluta?
— Ja, jag vill helst ge mig av före månadens slut, svarade hon på sitt vanliga lugna och värdiga sätt.
— Är det något mrs Dorman är missnöjd med?
— O nej, inte alls, sir. Herrn och unga frun har alltid varit så snälla mot mig.
— Men vad är det då frågan om? Är lönen för låg?
— Nej, sir. Jag får vad jag ska ha.
— Men varför inte stanna kvar då?
— Jag kan nog inte det, sa hon tveksamt, min brorsdotter är sjuk.
— Men hon var ju sjuk redan när vi kom hit. Går det inte att stanna en månad till?
— Nej, jag måste ge mig av på torsdag. Och detta var på måndagen!
— Jag tycker nog att mrs Dorman borde ha sagt till lite tidigare. Nu blir det svårt att få tag i någon ny. Min hustru orkar inte med tungt hushållsarbete. Kan ni inte stanna till nästa vecka åtminstone?
— Jag kanske kan komma tillbaka om någon vecka.
— Men varför kan ni inte arbeta den här veckan ut? envisades jag. Berätta nu, mrs Dorman!
Kvinnan svepte sjalen tätare omkring sig, precis som om hon frös.
— Det sägs att det skedde en del illgärningar här förr i tiden, sa hon ansträngt.
Sättet hon sa "illgärningar" på kunde få håret att resa sig på vem som helst. Jag var glad över att Laura inte befann sig i rummet. Överspänd och nervös som hon var skulle säkert mrs Dormans berättelse ha gjort henne ordentligt upprörd. Det fanns risk för att den gamla kvinnans vidskepelseskulle smitta av sig.
— Berätta nu allt för mig, sa jag. Andra skrattar kanske åt er, men sådan är inte jag. Detta var åtminstone delvis sant.
— Herrn har kanske sett de där två figurerna bredvid altaret i kyrkan? frågade hon med låg röst.
— Menar mrs Dorman stenskulpturerna av de båda riddarna? frågade jag muntert.
— Jag menar de där mansstora kropparna som blivit till marmor, svarade hon.
Jag måste erkänna att hennes beskrivning var mer åskådlig än min. För att inte tala om det kusliga i uttrycket: "De där mansstora kropparna som blivit till marmor."
— Det sägs att kropparna reser sig upp kvällen före allhelgonadagen och börjar gå nerför gången. När klockan slår elva stiger de ut genom porten och fortsätter över kyrkogården. Sedan börjar de gå längs gravvägen. Om det är vått ute kan man se fotspår efter dem på morgonen.
— Och vart tar de vägen? frågade jag fascinerat.
— De återvänder till sitt hus, sir. Om någon möter dem så... Hon hejdade sig.
— Så vad då? frågade jag.
Men hon ville inte svara. Hon bara upprepade att brorsdottern var sjuk och att hon måste ge sig i väg till henne på torsdagen.
— Har man någonsin sett de där varelserna? frågade jag. Hur var det med dem som bodde här i fjol?
— Ingen har sett dem, svarade hon. Frun som ägde huset bodde bara här på somrarna. Hon reste alltid till London en månad före den där natten. Jag är ledsen att jag ställer till besvär för herrn och unga frun, men min brorsdotter är sjuk och jag måste i väg på torsdag.
Jag blev så irriterad av att hon upprepade detta gång på gång att jag fick god lust att ruska om henne. Minuten innan hade hon ju talat om varför hon egentligen ville ge sig av.
Jag berättade inte för Laura om marmorriddarna, för jag ville inte oroa henne. Inte heller för min egen del hade jag lust att tala om saken förrän "spökkvällen" var över. Mrs Dormans berättelse hade gjort ett visst intryck på mig.
Men snart nog hade jag glömt bort alltsammans. Jag höll på att måla ett porträtt av Laura och hade inte tid att tänka på så mycket annat. Den vackra bakgrunden — solnedgång i gult och grått — var klar och jag höll nu på med ansiktet.
På torsdagen gav sig mrs Dorman i väg. Innan hon gick sa hon:
— Förta sig inte nu de där dagarna, lilla frun. Jag kan komma tillbaka i nästa vecka om det passar.
Torsdagen gick och det blev fredag. Den här berättelsen handlar om vad som skedde den fredagen.
Jag gick upp tidigt och tände eld i köksspisen. Just när jag fått fyr kom min hustru rusande nerför trappan. Hon var lika strålande som den klara, friska oktobermorgonen. Vi lagade frukost tillsammans och tyckte faktiskt det var riktigt trevligt att göra det själva. Hushållsarbetet var snart undanstökat och därefter blev det alldeles tyst. Det märktes verkligen att det fanns en person mindre i huset. På något sätt saknade vi mrs Dorman och det var inte bara för att vi var tvungna att sköta hennes sysslor. Den dagen dammade vi alla våra böcker och satte dem i jämna rader. Till middag åt vi kallskuret kött och drack kaffe till.
Laura var om möjligt ännu gladare och vänligare än vanligt. Jag började tro att lite hushållsarbete bara var bra för henne. Vi hade inte varit så lyckliga på länge. Den promenad vi tog senare på kvällen var något av det underbaraste jag hade varit med om i hela mitt liv. Vi såg de röda kvällsmolnen mörkna och bli blygråa mot den svagt gröna himlen. Så började vita dimmor stiga upp borta vid kärret. Hand i hand började vi gå tillbaka mot huset.
— Du verkar lite ledsen, älskling, sa jag halvt på skämt när vi slagit oss ner i vardagsrummet.
Jag räknade med att hon skulle protestera. Själv hade jag också varit tyst en lång stund, men det var för att jag hade känt mig så lycklig. Till min förvåning sa hon:
— Ja, jag är ledsen, eller kanske snarare orolig. Jag känner mig inte riktigt bra. Tre eller fyra gånger har jag ryst till sedan vi kom in, och här är väl inte kallt?
— Nej, svarade jag.
Jag hoppades att hon inte hade blivit förkyld. Men hon trodde inte att det var frågan om någon förkylning. Hon var tyst en stund, men så sa hon plötsligt:
— Har du ibland känt på dig att något obehagligt ska hända?
— Nej, sa jag och log, och om jag gjorde det så skulle jag inte tro på det.
— Jag tror på föraningar, fortsatte hon. Den natten min far dog kände jag det på mig och han var ändå långt uppe i norra Skottland.
Jag svarade inte.
En stund satt hon och såg in i elden. Hela tiden strök hon min hand. Men så reste hon sig häftigt och gick bakom min stol, drog mitt huvud bakåt och kysste mig.
— Nu är det över, sa hon. En sådan barnunge jag är! Tänd ljusen så spelar vi piano tillsammans. Vi satt säkert en timme vid pianot.
Vid halvelvatiden tyckte jag det skulle bli gott med en kvällspipa. Laura såg så blek ut att jag ansåg att det var onödigt att fylla vardagsrummet med den starka pipröken.
— Jag går ut och röker, sa jag.
— Då följer jag med.
— Nej, inte i kväll, älskling, du är för trött. Jag är snart tillbaka. Gå och lägg dig nu, annars får jag väl en sjukling att passa i morgon.
Jag kysste henne och skulle just öppna dörren då hon klängde sig fast vid mig, precis som om hon inte ville att jag skulle gå.
— Men flicka lilla, vad är det med dig? Har hushållsarbetet varit för mycket för dig? Hon släppte taget och drog djupt efter andan.
— Nej, inte alls, svarade hon. Vi har varit mycket lyckliga i dag, Jack. Har vi inte det? Du stannar väl inte ute så länge?
— Nej, jag kommer snart tillbaka.
Jag öppnade ytterdörren men tänkte inte på att låsa den. En sådan underbar kväll det var! De mörka molnmassorna jagade fram över himlen. Ibland tittade månen fram men försvann lika fort igen.
Jag njöt av landskapets tystnad och av molnens snabba rörelser på himlen. Det var alldeles stilla ute. Inga harar prasslade i buskarna, inga fåglar kvittrade. Allt var stilla. Molnen for fram på himlen, men nere på marken blåste det inte ens så mycket att de torra löven på stigen rasslade. På andra sidan ängen avtecknade sig kyrktornet mot kvällshimlen. Jag tänkte på våra tre lyckliga månader tillsammans.
Så klämtade kyrkklockan till. Redan elva! Jag vände och började gå tillbaka. Men natten höll mig kvar. Än kunde jag inte återvända till de varma rummen. Jag måste gå till kyrkan först.
Jag kikade in genom det låga fönstret när jag passerade vårt hus. Laura halvlåg i en stol bredvid brasan. Jag kunde inte se hennes ansikte. Hon låg alldeles orörlig. Antagligen sov hon.
Långsamt gick jag bort mot skogsbrynet. Plötsligt bröt ett ljud nattens tystnad. Det prasslade till någonstans i skogen. Jag stannade och lyssnade. Ljudet hade upphört. När jag började gå igen hörde jag tydligt steg inifrån skogen. Det lät precis som ett eko av mina egna steg. Troligen var det någon tjuvskytt eller vedtjuv. Men vem det än var så borde han väl ha vett att gå lite tystare. Jag fortsatte in i skogen och tyckte nu att stegen hördes från stigen som jag nyss lämnat. Det måste vara ett eko, tänkte jag.
Skogen såg fantastisk ut i månskenet. Buskar och stora vissna ormbunkar lystes upp av det svaga ljuset som trängde ner genom lövmassorna. Trädstammarna liknade gotiska pelare och fick mig att tänka på kyrkan. Jag svängde in på gravvägen, gick vidare in genom porten till kyrkogården och fortsatte upp mot kyrkan. En liten stund vilade jag mig på trappan, där Laura och jag hade suttit och betraktat solnedgången.
Så upptäckte jag att porten var öppen. Jag blev irriterad över att jag hade glömt att stänga den när jag hade besökt kyrkan häromkvällen. Ingen annan än Laura och jag brukade gå dit mitt i veckan. Det var på grund av vår slarvighet som den fuktiga höstluften strömmade in och förstörde kyrkan. Det kanske låter egendomligt, men det var först när jag hunnit halvvägs uppför gången som jag kom att tänka på, att det var just denna dag och timme som marmorriddarna skulle börja röra på sig.
Jag ryste till, men kände mig genast lite skamsen över att jag blivit uppskrämd. Men nu, när jag kommit att tänka på legenden, fanns det inget annat att göra än att gå fram till altaret och se på figurerna. Jag ville försäkra mig om att legenden, som jag naturligtvis inte trodde på, bara var gammal vidskepelse.
Det var riktigt bra att jag hade kommit hit vid just den här tidpunkten. Nu skulle jag kunna berätta för mrs Dorman att marmorfigurerna sov fridfullt under spöktimmen. Med händerna i fickangick jag uppför gången. I det svaga, grå ljuset verkade kyrkans östra del större än vanligt. Valvet över de två gravarna såg också större ut. Månen kom fram och jag stannade tvärt. Hjärtat bankade vilt i bröstet på mig.
Stenskulpturerna var försvunna! Det svaga månljuset som föll ner genom det östra fönstret lyste på de tomma stenplattorna.
Var de verkligen borta eller hade jag blivit tokig? Jag böjde mig ner och strök med handen över de släta, glatta marmorskivorna. Hade någon flyttat figurerna? Var det någon som hade velat skämta? Jag måste undersöka saken. Av en händelse hade jag en bit tidningspapper i fickan. Jag tände eld på papperet och höll det högt över huvudet. Det gula skenet föll på stenhällarna och lyste även upp valven en smula. Figurerna var borta. Och jag var ensam i kyrkan. Eller var jag inte det?
Så grep skräcken tag i mig — en obeskrivlig skräck, en visshet om att en fruktansvärd olycka väntade mig. Jag släckte facklan och rusade nerför gången och ut genom porten. För att inte skrika högt måste jag bita mig i läpparna. Åh, var jag tokig — eller vad hade det gått åt mig? Jag hoppade över kyrkogårdsmuren och sprang tvärs över fälten i riktning mot vårt upplysta hus. Plötsligt dök en mörk gestalt upp alldeles framför mig. Tokig av oro rusade jag mot figuren och stötte till den.
— Ur vägen, människa! skrek jag.
Men främlingen grep tag i mina armar och höll mig fast i ett stadigt grepp. Så upptäckte jag att det var den irländske läkaren som stod framför mig.
— Släpp mig, idiot, flämtade jag. Marmorfigurerna har försvunnit från kyrkan! Hör du! De har försvunnit!
Han brast ut i gapskratt.
— Du ska få något stärkande i morgon, sa han när han slutat att skratta. Du har rökt för mycket och så har du lyssnat på en massa vidskepligt skrock.
— Hör du inte? Plattorna är tomma!
— Kom med mig då, sa läkaren. Jag ska gå på ett sjukbesök. Vi kan titta in i kyrkan på vägen och se på de där plattorna.
— Gå du dit om du vill, sa jag. Jag tänker gå hem till min fru. Hans hjärtliga skratt hade gjort mig lite lugnare.
— Struntprat, sa han, tror du jag går med på det? I så fall kommer du att gå omkring hela livet och säga att du sett marmor få liv. Och inte vill du väl att jag ska tycka att du är en feg stackare heller? Nej, det duger inte.
Nattluften och läkarens röst gjorde att jag tog mig samman.
— Kom då, sa jag vresigt, du har kanske rätt.
Han släppte inte taget om min arm. Vi gick över fältet och in i kyrkan. Det var tyst som i graven där inne. När vi gick uppför gången skäms jag inte för att erkänna att jag slöt ögonen. Jag visste ju att figurerna var borta. Min vän satte fyr på en tändsticka.
— Här ligger de ju, sa han. Ursäkta att jag säger det, men du måste ha drömt eller också har du druckit.
Jag öppnade ögonen. I ljuset från tändstickan såg jag de två marmorfigurerna ligga på sina bäddar. Jag drog ett djupt andetag.
— Jag är hemskt ledsen, sa jag. Det måste ha varit en synvilla eller så har jag arbetat för mycket. Jag var säker på att de skulle vara borta.
— Ja, jag märkte det, sa han en aning bistert. Du måste vara lite rädd om dig, min vän.
Han lutade sig fram och granskade den högra av de två figurerna.
— Här har det visst varit något i görningen i alla fall, sa han. Handen är trasig.
Så var det. Jag var helt säker på att den hade varit hel när Laura och jag senast hade besökt kyrkan.
— Någon har kanske försökt att flytta på honom, sa den unge läkaren fundersamt.
— Vi går, sa jag. Min fru börjar nog bli lite orolig nu. Kom med hem och drick ett glas whisky. Jag behöver något efter allt det här.
— Jag borde egentligen gå på mitt sjukbesök, sa Kelly. Men det är så sent nu att det nog är bäst att vänta tills i morgon.
Antagligen tyckte han väl att jag hade större behov av honom.
På vägen tillbaka till huset diskuterade vi synvillor och annat som hade med övertro att göra. När vi kom närmare såg vi att både ytterdörren och dörren in till vardagsrummet stod öppna. Hade Laura gått ut?
— Kom, sa jag och läkaren följde efter in i vardagsrummet. Rummet var upplyst av en mängd levande ljus som stuckits ner i vaser och andra föremål. Jag visste att Laura brukade tända ljus när hon var orolig. Stackars flicka! Varför hade jag lämnat henne? En sådan knöl jag var!
Vi såg oss om i rummet. Först upptäckte vi henne inte. Fönstret var öppet och ljusen fladdrade i draget. Hennes stol var tom och näsduken och boken låg på golvet. Jag vände mig om och såg bort mot fönstret. Där var hon, i fönstersmygen. Hade hon gått bort till fönstret för att se efter mig? Vad var det som hade kommit in i rummet bakom henne? Vad hade hon upptäckt när hon vänt sig om? Hade hon trott att det var mina steg hon hade hört? Och så hade hon vänt sig om och upptäckt vad?
Laura hade fallit mot ett bord som stod intill fönstret. Hennes kropp vilade delvis mot fönsterkarmen och delvis mot bordet. Det bruna håret hade lösts upp och ögonen var vidöppna. De såg ingenting nu. Vad hade de sist sett för någonting?
Doktorn rörde sig mot henne, men jag knuffade undan honom. Jag rusade fram och tog henne i mina armar.
— Allt är bra nu, Laura! Jag är tillbaka!
Hon föll handlöst i mina armar. Jag kysste och kramade henne, kallade henne vid smeknamn. Men hela tiden visste jag att hon var död. Hennes händer var knutna. I en av dem höll hon något. När jag insett att hon var död och ingenting längre betydde något lät jag läkaren öppna handen.
Hon höll ett grått marmorfinger i sin lilla hand.
Originalets titel: Man-Size in Marble (1893).