Den ligger långt bakom mig, hela femton år eller mer, min förkvävda bosniska barndom.
Minns jag? Det var en låda - ett rum, och där rörde sig ett plågat, magert ansikte, fötterna i tofflor, vida byxor som bleknat och en mild, innerlig blick. Mor! Från vägg till vägg, från dörren till kaminen, från lunch till middag, från höst till vår, innanför väggarna, mellan fyra väggar, inmurad, förflöt ett oskönt kvinnoliv.
Jag minns: det var soligt, mycket sol omkring oss medan barnlekar pågick och svarta, trasiga bondskjortor passerade på gatan och under fönstret. I "gröna rummet" satt mor som en slav i halvdunklet och lagade kläder. De mörka väggarna, i skuggan, sög blod ur kvinnokinderna.
Jag minns: vi sprang på tröskplatsen efter hästarna, över gräs och sten, genom barns lekfulla utrymmen, och glömde att gå i moskén fem gånger om dagen och sedan satte fars prygel stopp för glädjen. Mor, som var lika sorgset lydig och dämpad som vi, fick tårar i ögonen: "Han är din far, även när han slår lite ... kyss hans hand och be, mitt hjärta", men vid varje slag och stön ryckte det i hennes ansikte och hon vände bort blicken.
En blåslagen, söndrig barndom, olekta lekar, kvinnan dold i mörkret och fars obarmhärtiga blick. Polissabeln som ilsket jagade i gränderna ... Vi växte.
— Du går inte längre än runt huset, hör du det? Akta så jag inte behöver fråga dig med spöet var du har varit! Iväg med dig nu: tvättning och bönestund.
En mur framför ett barns små önskningar.
Magisterns spö var längre än fars och i skolan teg barnen skrämt. Min gråt ... Jag minns mor: hon bleknade.
Dold bakom en sorgligt svart slöja och invirad i ett brett tygstycke, ett skynke, gömde hon sig för folk de få gånger hon gick ut på gatan. Genom vårt "kvinnorum" passerade fastrar, mostrar, farmödrar, mormödrar, fruar och kvinnor med mörka slöjor för ansiktet, med undergivenhet i pupillerna. De drack sitt kaffe, pratade om kläder, och om far kom in dolde de förläget sitt ansikte.
Jag undrade: hade de någon far? Hade de någonsin sprungit omkring barfota på ängarna?
För att inte vara i vägen hemma under de stunderna fick vi gå ut på gatan. Vi lekte framför huset och kisade längtansfullt mot de avlägsna bergstopparna som vänslades med molnen.
Och vi växte.
Vartannat år kom det ett nytt barn bland oss. Då låg mor vanligtvis. Jag vet bara inte varför jag fick stryk allt oftare, varför mors ögon blev mer och mer insjunkna och varför vi åt torrt bröd på morgnarna ...
Kvinnorna kom ändå. Och lekarna med dem. Lekarna: pinnboll, tornet, kasta mynt, bygga slott. Vi flydde från rummen och ut på gatan, och av småstenarna skapade vi drömmar. Glömska.
Ja. Det var fyra äppelträd i vår trädgård, femton gånger har de blommat sedan dess, men jag vet faktiskt inte om det var just då som min barndom bröts av.
Jag minns: det var sommar. Vid fönstret, precis ovanför den dammiga vägen där vi satt, stod mor. Den krökta, soliga gatan, gul och öde, lekte med oss. Den gamla sneda ytterväggen lutade sig över tornet av småsten som Fikret klistrade ihop med fuktad sand. Tyst och varmt.
Plötsligt hördes ett högt och utdraget vrål. Märkligt! Vi väntade på att det skulle börja igen. Och så hörde vi det: Tu-uu-uu! Tu-u-u! Två gånger.
— Precis som Antes trumpet, menade Bajro.
— Nej, det är mer som när Mesan sjunger. Det ...
— Tu-uu-uu! Tuu-uu!
Vi tyckte att det lät roligt, och det kom allt närmare. Som var det på andra sidan staketet. Vi satt där i dammet och vände huvudet mot ljudet.
Varför slog mor så envist på fönsterrutan.
... Fikret hade gröna, slitna kortbyxor på sig ...
Plötsligt dök en stor, svart drake upp framför oss.
Eller ett monster. Solen blänkte i ögonen av glas som kom mot oss. Helt nära ... närmare. Förtvivlat snabbt! Tuu!
— En b...! skrek Bajro förskräckt och hoppade upp på fötterna.
Jag vet inte om det gälla och tröstlösa skriket hördes bakom fönstret. Inte heller vad som hände med grustornet. Var Fikret och Bajro med mig eller inte? Först när jag tryckte mig mot väggen och kände den under naglarna på mina krampaktiga händer, mindes jag ...
Allt gick snabbt som ögat. Jag vände mig om. Jag såg bara den lilla handen kraftlöst vinka till under hjulet. Som om ett skarpt, spräckt skrik ekade i öronen.
Det kväver mig. Vems hjärta var det som slog så.
Bilen hade kört över Fikret och stannat. I dammet skymtade jag gröna ... något grönt. Vuxna och barn. Röster. Fasa.
Mor kom utrusande med halvöppen, förvriden mun, utan slöja och med livlös blick, och ställde sig med slappa armar över den mosade kroppen som hade slutat rycka. Jag vet inte ... jag tittade bara på henne, jag rörde mig inte och jag ville så förtvivlat gärna fly från det förfärliga ögonblicket, och djupt, djupt någonstans föddes en vansinnig tanke: kanske är allt detta inte så ... inte sant.
Mors ögon var uppspärrade. Hennes stelnade blick gick högt ovanför den blodiga, dammiga marken, och allt runt omkring mig, och jag, drunknade i den där smärtfyllda blicken. Jag minns inte om där var sol och damm och bil och folk, men jag vet att det i mors ögon fanns en oändligt talande stelhet, som fortfarande ligger som en tyngd inne i mig.
Sedan kom far. Han stod där häpen, var tyst en stund, varpå han såg mor och rynkade pannan:
— Ser du inte att folk tittar på dig. Varför gick du ut utan slöja. In med dig.
Jag minns: jag skulle "gå läsvägen". Mor snyftade när jag skulle åka:
— Var försiktig, mitt hjärta, staden är en fiende. Gå inte mitt i vägen, du kan bli påkörd av nåt, fast gå inte för nära kanten heller så inget träffar dig uppifrån taken, Gud förbjude, utan gå sådär, sådär ...
Mer visste hon inte. Eller förmådde inte ...?
Originalets titel: Majka.