Advertisement

Av: Petar Kočić (1877-1916)

Mrguda hivar upp tvätten på ryggen och går mot tvättplatsen. Det är något som trycker över bröstet när hon lämnar huset med sin last.
   I några veckor nu har folk i byn knappt pratat om något annat än hennes mor och, än mer, henne.
   När hon går förbi familjen Borenovićs hus riktigt känner hon hur kinderna blir röda och hon börjar skaka.
   Hon är rädd att någon ska få syn på henne och kasta giftiga ord efter henne. Hon skulle bli arg, ge igen, fast det skulle till slut ändå bli hon som fick lida.
   Hennes mor är orolig. Hela tiden springer hon från hus till hus. Ibland är hon fortfarande kvar i byn när mörkret faller, och folk är ju som de är: hittar på vad som helst. Hennes man har till och med tagit med henne till prästen för att beklaga sig:
  — Ursäkta, fader, snälla, du som är äldre, hon min fru, hon flyr från mig ... Hon är hemma två tre dar, sen kommer hon på nåt, oljar in håret, kammar sig och klär sig som om hon ska på nån parad, och sen försvinner hon. Hon är borta i några dar, och så kommer hon tillbaka. Jag släpper in henne. Tänker: hon är ändå min, Gud förlåte henne! Hon är kvar ett tag, men så sätter hon av igen, ut i mörkret ... Jag ger henne mat, kläder, skor, jag försörjer henne, som man säger, men, om du ursäktar ... Fader och broder, du vet hur det är: en orkar inte! Visst ska man kunna gå ut och svänga sina höfter, fast med heder och stolthet i kroppen.
  —  Jag döljer inget, jag smider inga planer, utan jag säger bara öppet inför det här heliga skägget: jag vill inte ha dig! Vad ska jag med en halt, andtäppt och vindögd gammal gubbe till?!
  —  Tyst med dig, din satmara! Osman var den bäste av paschor men till och med hans krafter tröt på Plevno. Visst är det så, fader Djurdjo?
   Sådan är Mrgudas mor.
   Mrguda snubblar fram mellan skårorna i marken och stannar ovanför Vlajids fårfålla. Hon hör någon prata. De pratar alla gånger om mig, tänker hon och ställer sig bakom en tät buske.
  — Jo då, blodet, kära du! Det är det heta blodet som bär skulden. Mrguda känner igen rösten och börjar skaka.
  — Jag tror samma sak, hörs en annan och lite rundare kvinnoröst. Jamen har du sett henne, jag menar allvar: hon är inte ens fyllda sjutton men brösten har svällt upp och är hårda som sten! När jag ser henne känner jag att det är synd att jag är kvinna, jag svär vid mina ögon!
  — Måtte du tappa dem! väser Mrguda.
  — Alltså, det är det enda man behöver: titta på mor hennes bara! Hon är minst tio år äldre än jag. Jag som var en flicka i går: nu är jag en gammal gumma utan tänder och hon ser ut som en annan jungfru.
  — Du må vara en gammal gumma utan tänder, men du är en hederlig kvinna och hon har en oäktings blod i sig. I hennes släkt föds det oäktingar också. Jag skulle kunna svära vid mina barn att Mrguda också är en oäkting.
  — Det är precis vad jag är det! säger Mrguda med gnisslande tänder, hastar förbi fållan och tar sig ner till tvättplatsen.
   Hon lägger ifrån sig tvätten, sätter sig ner och tar av sig skorna.
   När hon har gjort det sliter hon av sig västen, drar förklädet bakåt, viker upp klänningen ovanför knäna, går ner i vattnet och står sedan där med rak rygg. Titta vad snygg och ståtlig hon är! Ljusbrunt ansikte, benigt, resten av hennes kropp är som gjuten, hon är frisk och fyllig som ett dilamm. Hennes stora, djupa, svarta ögon är alltid lite fuktiga; och näsan är rak, köttig, med runda näsborrar och spetsen aningen uppåtböjd. Läpparna är fylliga och alltid röda. Det är bara när hon ilsknar till som de börjar darra och bleknar.
   Förutom allt det har Mrguda sött blod, som det heter i folkmun - sött, översött! Och när hon sjunger "Min fästman rustar sig för hären" brister så gott som varenda kvinna i gråt som har en son som är inkallad. Så sorgset framför oäktingen den sången.
  — Så länge jag är Mikas käresta får folk prata så mycket de vill, viskar hon, och böjer sig ner, tar klappträt och börjar skölja tvätten.
   Överallt omkring henne vatten, ljus och en oändlig, doftande vårgrönska. Luften har renats av regnet och dallrar och blänker som glas. Det porlande vattnet rinner långsamt runt de vita, runda benen och det skimrande ljuset studsar mot vattnet och leker på hennes fuktiga kinder och långa, skinande halsband.
   Hon lyfter huvudet, kastar upp förklädet på stranden, sträcker på sig, och ur halsen kommer sången av sig själv: Min fästman rustar sig för hären.
   Hon får tårar i ögonen, och hennes kropp börjar skaka tyst. Rösten ljuder kraftfullt, behagligt, och flödar av bitterhet, trots, flammande glöd.
   Bakom henne faller en sten i vattnet och skvätter ner hennes vita lår. Hon rycker till, bleknar och börjar darra som ett rådjur, och sången stelnar på de bleka, darrande läpparna. Hon vänder sig om och ser Mikas huvud kika fram mellan de nedstänkta och fuktiga busksnåren.
  — Ge dig iväg, Mika; nån kan se dig och vad ska jag då göra med skammen, stackars mig! bönar Mrguda och släpper klumpigt, förvirrat ner klänningen över sina nakna, fylliga lår.
  — Men när Lujo Krstanov dyker upp i skogsdungen, då tiger du minsann ... Då säger du inte: nån kan se.
  — Du kan säga vad du vill, Mika! suckar hon och går upp ur vattnet. Vad skulle jag med Lujo till? Den lille spolingen! Han är så klen att han inte ens orkar äta, och när han går vinglar han som en gammal gubbe. Om han åtminstone var så stilig som du, så stark, så bredaxlad, så lång, då kanske man skulle börja fundera, men nu ... Mika, du har fel om mig.
   Han tar sats, hoppar över vattnet och kommer fram till henne.
  — Alla är på mig, du också. Tycker du inte synd om mig? Var inte orättvis, Mika!
  — Jag kan dina undanflykter, Mrguda!
  — Vad vill du att jag ska göra, Mika?! Jag skulle ge mitt blod för dig. Jag älskar dig, jag kan inte vara utan dig, men du ... Min själ skulle jag ge dig. Vill du ha min själ?! Men vad är själen? Är det blodet? frågar Mrguda med blodröda kinder.
  — De säger det, svarar Mika kyligt, motvilligt. Plötsligt rycker hon Mikas kniv ur livremmen och viftar till mot sin överarm. Blod sipprar fram och ett sår öppnar sig. Med darrande hand tar hon näsduken som sitter i det virkade skärpet, dränker den i det varma blodet och kastar den framför Mika.
  — Där har du själen! Tror du mig nu då, Mika? kvider hon och brister i gråt.
   Mika stelnar till, bleknar, och tiger. Han hämtar sig slutligen och går fram till henne, lägger om såret och tar henne sedan hårt om midjan och börjar bita, krama och kyssa henne.
  — Nej, gör inte så, man ska inte göra sånt före bröllopet, säger hon kraftlöst och försöker slita sig loss, torkar med ena handen på de ställen där hon känt Mikas upphetsade läppar; den stackaren är rädd att folk ska se.
   Han stoppar omedvetet, oavsiktligt ner handen bland hennes svällande bröst, som brinner lika hett som den mörkblå, glödande bergshimlen ovanför dem. Mrguda rycker till, utstöter ett skrik, och halsbandet skallrar mot hennes fasta bröst:
  — Åh, åh! Gör inte så, min skatt, jag är kittlig. Hans hand greppar något fuktigt, runt, stenhårt, men varmt som glödande kol.
  — Sluta, min ögonsten! viskar hon ömt och med en djup suck, vacklar till och lutar hjälplöst huvudet mot hans axel, utmattad av all upphetsning. Den heta rodnaden på Mrgudas glödande kinder försvinner. På ett ögonblick har den övergått i livlös, iskall blekhet.
   Efter den dagen träffar hon inte Mika ensam mer. Hon undviker honom eftersom hon fruktar folks blickar; hon undviker honom men trängtar efter honom. Och hösten kommer. Mika ska rycka in. Min fästman rustar sig för hären!
   Det är sista kvällen före Mikas avfärd, en stormig, blåsig höstkväll.
   Mrguda täcker glöden i huset med aska, går till ladan, tar av sig kläderna och lägger sig.
   Under den hårda halmkudden doftar det av torkad basilika, libbsticka och små röda, vissnade rosor, och under henne börjar doften från det uppvärmda bergshöet sprida sig.
   Hon tänker på Mika. Det blir hett i huvudet och glödande flammor blossar upp på kinderna. Hon börjar drypa av varm svett, alltför varm, och all hennes kraft skälver och sväller. Hon ligger och darrar och drar upp det mjuka, håriga täcket. Hon brinner, allt brinner, som hade hon feber.
   Hon kastar av sig täcket från sin runda, uppvärmda, skälvande kropp, stoppar in handen under det doftande lakanet, drar fram ett strå och börjar bita på det samtidigt som hon oroligt sträcker på kroppen. Hon biter och biter och under kudden doftar det av basilika, libbsticka och små röda, vissnade rosor.
  — Käre Gud, kommer han tillbaka?
   Han visar sig för hennes blick, stark, glad, leende. En syndig tanke far genom hennes huvud och får henne att rysa.
  — Det är inte bra det jag tänkte! Det är en synd och Gud tycker inte om sånt. Gud, varför skapade du mig så här? Vad ska jag göra med den här kraften och den här elden? Förbannade blod, varför plågar du mig så?!
   Hon lägger sig på andra sidan. Brädorna luktar kåda och genom springorna syns månskenet över den hårdnade, gula leran runt ladan. Hon tittar och darrar, och den starka, envisa, oemotståndliga längtan gör hennes hjärta oroligt:
  — Käre Gud, kommer han?
   Vinden bryter och knäcker grenarna på körsbärsträden ovanför ladan, stönar sedan till ordentligt, varpå den ger ifrån sig ett kort men skarpt tjut som får ladan att gunga till. Vinden rycker i de torra, vissnade löven och virvlar runt dem, och hon brinner, stirrar och viskar:
  — Så där kommer min ungdom också att torka ut och vissna medan jag väntar på att han ska komma tillbaka från armen. Men jag ska vänta. Om så kungen kommer och vill gifta bort sin son, så tänker jag vägra!
   Hon brinner, darrar, sedan somnar hon tyst som ett spädbarn och med tårar i ögonen ...
   Dörren gnisslar till, månen gömmer sig bakom bergen, vinden mojnar och allt blir tyst.
   I fjärran brusar floden. Vattnet porlar i kvarnhjulet och faller ner i rännan. Genom vattnets inbjudande ljud är det som om man hör någon viska. Man vänder sig om men ser ingenting. Man hör bara flodens jämna brus och känner hur tungt den iskalla höstnatten andas.

* * *



  — I fjol var det mjöldrygan, i år hagel, så nästa år får kronan skicka en snäll skattmas, för värre än det är nu kan det inte bli!
  — Jag tror att det här är tredje gången sen den förbannade ockupationen som vädret är mot oss.
  — Inte så konstigt att det är mot oss när det föds oäktingar och folk hänger sig mot Guds vilja!
  — Vem är det som har hängt sig?
  — Maletas Mrguda, måtte jorden stöta bort hennes ben! Det här haglet var hennes fel ...
  — Förbanna henne inte! ropar gamle Cočorika. Haglet var Guds vilja. Mrguda gjorde fel, det heta blodet berusade henne, men hon har sonat sina synder. Förbanna henne inte utan säg i stället: Gud förlåte henne!

Originalets titel: Mrguda.

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.