Nionde dagens sjätte berättelse

Av: Giovanni Boccaccio

PÅ MUGNONFSLÄTTEN LEVDE för icke så länge sedan en hederlig man, som mot betalning gav vandrare mat och dryck, och som i nödfall, så långt hans lilla hydda och hans torftiga omständigheter medgåvo det, lämnade även husrum — visserligen icke åt vem som helst, men dock åt en eller annan bekant. Denne man hade till hustru en rätt vacker kvinna, och tillsammans med henne ägde han två barn. Det äldsta var en hurtig och vacker flicka om femton eller sexton år, ännu ogift; och det yngsta, en gosse, som knappast var årsgammal, diade ännu sin mor. En fin, hövisk och ädelboren yngling, som var från vår stad, men ofta uppehöll sig där i trakten, hade fäst sig vid flickan och häftigt förälskat sig i henne. Flickan, som ansåg det för en stor ära att hava vunnit en sådan ynglings kärlek och därför bemödade sig att uppmuntra honom genom ett tillmötesgående sätt, förälskade sig därigenom i sin tur i honom. Och mer än en gång längtade de båda efter att få tillfredsställa sina hemliga önskningar, vilket de även skulle hava gjort, om ej ynglingen, som hette Pinuccio, hade fruktat för att både flickans och hans eget goda namn och rykte skulle råka i fara. Då emellertid Pinuccios glöd ökades från dag till dag, kunde han slutligen icke längre motstå sin längtan att få äga henne; han beslöt därför skaffa sig något tillfälle att tillbringa en natt i hennes faders hus; ty då trodde han sig säkert kunna finna på ett medel att komma tillsammans med henne, utan att någon märkte det — helst som han mycket väl kände till, hur hemmet var inrett. Han tvekade ej heller länge att sätta sin plan i verket och tog som följeslagare med sig en förtrogen vän vid namn Adriano, som visste om hans kärleksförhållande. En afton hyrde de var sin klippare, lade på dem tvenne kappsäckar, som kanske voro fyllda blott med halm, redo ut ur staden Florens och kornmo på en lång omväg ned på Mugnoneslätten, när natten redan hade brutit in. Därpå vände de om, som komme de från Romagna och redo till den hederlige gästgivarens hus, där de knackade på och där man genast öppnade för dem, då mannen mycket väl kände till dem båda två.
  — Hör på, sade Pinuccio till honom, du måste låta oss ligga här över natten. Vi trodde oss kunna hinna fram till Florens i god tid; men trots alla ansträngningar hava vi vid denna sena timme ej hunnit längre än hit.
  — Du vet nog, Pinuccio, svarade värden, hur föga mitt hem lämpar sig till härbärge för sådana män som ni är. Men då natten har överraskat er och det är för sent att nu fortsätta resa, skall jag gärna hysa er, så gott jag kan.
   De unga männen stego därför av, gingo in i hyddan, sörjde först för sina hästar och satte sig sedan ned med värden för att till aftonvard förtära det som de hade fört med sig i sina ränslar. Värden hade blott en enda liten kammare, i vilken man, så gott sig göra lät, bäddade tre sängar, som dock stodo så tätt intill varandra, att man knappast kunde komma fram emellan dem. Värden avstod den bästa av de tre sängarna åt sina båda gäster och bad dem lägga sig ned. När de efter en liten stund låtsade sig hava somnat, ehuru de i själva verket ännu voro vakna, lät värden sin dotter lägga sig i en av de båda övriga sängarna och lade sig själv i den andra med sin hustru, som därpå ställde vaggan med den lille bredvid sin bädd. Sedan allt detta hade ordnats, väntade Pinuccio, som hade sett och lagt märke till alltsammans, en stund, till dess han trodde, att alla i rummet redan sovo; då steg han sakta upp, gick till flickans säng, lade sig hos henne och blev av henne emottagen med glädje, ehuru icke utan en smula fruktan; och så överlämnade han sig med henne åt den sällhet, som de båda så länge hade åstundat.
   Medan Pinuccio låg hos flickan, hände sig, att katten stötte omkull något och förorsakade ett buller, som väckte hustrun. Och emedan hon fruktade, att något missöde hänt, steg hon upp i mörkret och gick till det ställe, där hon hade hört bullret. Adriano, som ej bekymrade sig därom, steg emellertid händelsevis likaledes upp på grund av något naturligt behov; när han skulle gå ut, stod vaggan i vägen för honom; han flyttade den därför åt sidan och ställde den framför sin egen säng. När han hade tillfredsställt sitt behov, kröp han åter upp i sin bädd och brydde sig ej vidare om vaggan.
   Värdinnan trevade omkring och fann, att det som fallit omkull ej betydde så mycket; hon ansåg det därför ej nödvändigt att tända ljus, utan bannade katten, gick åter in i kammaren och trevade sig i mörkret mycket riktigt fram till sin mans säng. Men då hon ej fann vaggan där, tänkte hon vid sig själv: — O ve! Gode Gud, nu höll jag just på att göra någonting trevligt! Var det icke nära att jag hade stigit rakt upp i mina gästers säng! -Hon gick alltså litet längre fram, till dess hon fann vaggan, och lade sig i den säng, framför vilken denna stod — alltså hos Adriano — i det hon trodde sig hamna hos sin man. Adriano, som ej hade hunnit somna igen, mottog henne med glädje och utan att säga ett ord gick han ombord hos henne och hissade till hennes stora förnöjelse segel mer än en gång.
   Under tiden började Pinuccio frukta, att sömnen skulle överraska honom hos hans flicka, och då han hade roat sig med henne av hjärtans lust, steg han upp för att begiva sig tillbaka till sin egen säng. Men när han fann vaggan stå bredvid densamma, trodde han sig hava kommit till värdens bädd; han gick därför vidare och lade sig nu verkligen hos värden, som vaknade därvid. Pinuccio, som trodde sig ligga bredvid sin kamrat, sade: — Jag kan försäkra dig, att Niccolosa är en bedårande varelse. Vid Kristi heliga lekamen, jag har njutit de ljuvligaste fröjder en man någonsin kan få del utav hos en kvinna. Du må tro, att jag väl sex gånger och mer varit på lustresa med henne, sedan jag lämnade dig.
   Dessa ord behagade ej värden; först tänkte han vid sig själv: — Vad djävulen har karlen här att göra? Därpå sade han harmset, utan att tänka sig för: — Pinuccio, du har begått ett nedrigt bovstreck, och jag vet ej, på vad sätt jag förtjänat detta av dig. Men, vid Gud, jag skall nog betala dig därför!
   Pinuccio, som ej var vidare klok, märkte nu sitt misstag, men tänkte icke på att så fort som möjligt gottgöra det, utan svarade: — Vad skall du då betala med? Vad kan du göra mig?
   Värdinnan, som alltjämt trodde sig ligga hos sin man, sade till Adriano: — Å, hör på våra gäster; det låter som om de tvistade med varandra!
  — Låt dem tvista! sade Adriano skrattande. Måtte djävulen taga dem! De hava säkert druckit för mycket i går afton.
   Nu blev det klart för värdinnan, att hon hade hört sin man gräla; och då hon därtill igenkände Adrianos röst, märkte hon, var och hos vem hon befann sig. Förståndig som hon var, steg hon därför upp utan att säga ett ord, tog hastigt vaggan, flyttade den, så gott hon kunde i den mörka kammaren, fram till sin dotters säng och lade sig ned hos henne. Därefter ropade hon på sin man, som hade hon just nyss vaknat av larmet, och frågade honom, varför han tvistade med Pinuccio.
  — Hör du icke vad han säger, undrade denne, nämligen att han denna natt sovit hos Niccolosa?
  — Det är en evig lögn, sade värdinnan, att han sovit hos Niccolosa. Jag har själv legat hos henne och ej fått en blund i mina ögon på hela tiden, och du är galen, om du tror honom. Ni super så mycket om kvällen, att ni sedan drömmer hela natten och går omkring i sömnen utan att veta vart, och sedan tycker ni er hava gjort underverk. Det är verkligen stor skada, att ni icke bryter nacken av et Vad har Pinuccio där att göra? Varför ligger han icke kvar i sin egen säng?
   När Adriano märkte, hur listigt värdinnan förstod att överskyla både sin egen och dotterns skam, ropade han å sin sida:
  — Pinuccio, jag har sagt dig väl hundra gånger, att du skall vänja dig av med att gå i sömnen och prata om det, som du drömmer. Du kommer förvisso att en gång störta dig i olycka därmed. Kom tillbaka hit, för böveln!
   Värden hörde sin hustrus och Adrianos ord samt trodde på fullt allvar, att Pinuccio drömde; han grep honom därför i armen, ruskade honom och ropade: — Pinuccio, stig upp och gå tillbaka till din säng!
   Pinuccio begagnade sig av de vinkar han fått och började prata en hel del andra galenskaper, som om han ännu drömde, vilket kom värden att skratta med full hals. Äntligen låtsade han sig vakna av skakningarna och ropade till sin kamrat: — Vad nu? Är det redan morgon, eftersom du väcker mig, Adriano?
  — Ja visst, kom bara hit, sade denne.
   Pinuccio låtsade sig alltjämt vara sömnig, men reste sig slutligen och lade sig åter hos Adriano i dennes säng. När man steg upp på morgonen, skrattade värden åt honom och gjorde narr av hans drömmar. Under mångahanda skämtsamma yttranden sadlade de unga männen åter sina gångare, snörde sina ränslar, drucko en bägare med värden, stego till häst och redo till Florens, icke mindre nöjda med det slut deras äventyr hade tagit än med den njutning det hade berett dem. Pinuccio fann sedan på andra utvägar att åter komma tillsammans med Niccolosa. Denna försäkrade sin moder, att Pinuccio verkligen blott hade drömt alltsammans; och modern, som ännu ej hade glömt Adrianos famntag, trodde verkligen, att hon ensam varit vaken hela den natten.

Ur: Humor från hela världen, Lars Hökerbergs förlag 1943. Helge Åkerhielm (red).