Svenskanoveller Wiki
Register
Advertisement

Av: Kristian Elster d. y.

Orord 1


I.
HON kom till turiststationen sent en eftermiddag och fann den proppfull med sådana människor som var det värsta hon visste, dansgalen Osloungdom ur medelklassen. Hon var inte fjällvan, och när hon kom fram, var hon trött och medtagen och en smula yr av sol och luft. Till kvällsvarden pinades de samman vid ett långbord, det var alltid någon som råkade knuffa till henne och hela tiden spelade grammofonen i ett. På natten fick hon ligga på golvet i matsalen tillsammans med en massa andra flickor, som pratade, åt konfekt, rökte cigarretter. Hon var van att ha sitt eget rum och rasade invärtes, när de unga männen »gick fel» och plötsligt ryckte upp dörren och flickorna skrek och »i förvirringen» rusade upp ur sängarna i pyjamas. Hon som var stolt över att tillhöra en intellektuell radikal krets, fick nu bekräftat, vad hon alltid hade sagt, att medelklassen var värst.
   Hon hette Annie Aars och var redan gammal, tyckte hon själv; hela tjugofem år. På dagen satt hon i sällskapsrummet och såg på de andra, medan hon långsamt rökte sin cigarrett. Hon förstod, att hon skulle få en totalt misslyckad semester. Hon var studentska och hade plats på ett advokatkontor och studerade juridik vid sidan om. Den här våren hade hon läst romersk rätt på egen hand och funderade skarpt på att specialisera sig på detta ämne. Hon kände, att hon höll på att bli ensam. Den krets av unga akademiker, som hon tillhörde, började att upplösas. De unga männen tog examen och var fullt sysselsatta med att förtjäna sitt bröd. Ett par av dem gifte sig med flickor utanför kretsen. En del kamratäktenskap gled över i giftermål med barn och trasslig ekonomi. Hennes bästa väninna gick in som journalist vid en borgerlig tidning. På det hela taget var det ett par avfall. Ingen av hennes bröder tillhörde kretsen, tvärtom, de var emot den, och hennes förhållande till dem var en smula spänt. Då hon nu fick semester, var medlemmarna spridda över hela landet, och de flesta hade redan haft ferier. Så visste hon inte vad hon skulle ta sig till, packade sin ryggsäck och drog till Jotunheimens fjäll, där hon hamnade på turiststationen. Och här var alltså avskyvärt.
   I början hade de försökt att få henne med, för hon såg bra ut. Men hon hade varit avvisande, och de gjorde inte om försöket. Nu satt hon vid fönstret, smärt och rak, och det regelbundna ansiktet med de intensiva grå ögonen tycktes utstråla kyla. Håret var ljust och ansiktet magert av för mycket läsning och för lite sömn, ty kretsen brukade träffas om kvällarna och diskutera till långt in på nätterna, och hon måste upp tidigt på morgonen.
   Hennes ansiktsuttryck var ganska vemodigt, det hade kommit med de tjugofem åren, hon måste arbeta för sitt uppehälle och ville ändå ta sin examen. De andra klarade ju av det, en av hennes väninnor hade gift sig och blev samtidigt lärare, en annan fortsatte sina medicinska studier efter giftermålet. På det hela taget så gifte de sig. Det var egentligen besynnerligt, hur hennes vänner hade börjat glida från henne. Inte alls så att det sårade henne. De var strängt taget mera aktningsfulla och mindre kamratliga mot henne än mot de andra, som de gifte sig med. Och ändå var ju hon lika öppen och frimodig i ord och yttranden som väninnorna. En av kamraterna hade döpt henne till Jungfrun av Orléans, så småningom blev det bara jungfrun. En gång hade hon en smula förargad sagt: »Jag får väl snart se till, att det där namnet inte passar längre». De skrattade, men trodde just inte på henne.
   Och nu satt hon här för sig själv vid fönstret i turiststationen med reserverad min, ute regnade det, och hon visste inte vad hon skulle ta sig för. Skulle hon fortsätta ensam in över fjällen — hon var ju inte ett spår fjällvan; och att vända tillbaka till staden var detsamma som att erkänna nederlaget. Då fick hon se en ung man komma gående över gårdsplanen, han hade stor packning och skämtade muntert med Berit, som förestod turiststationen. Hon kände honom, mycket bra till och med, han hade varit god vän med hennes äldste bror, som nu var död. Det var Mads Vinger, arkeolog och filolog. Gudskelov, äntligen någon som man kunde resonera med, en människa av hennes egen sort.

II
Egentligen skulle hon ju ha önskat, att det hade varit någon annan än just Mads Vinger, tänkte hon, medan hon satt och såg honom inta sin sena middag. För det första hörde han inte alls till hennes meningsfränder utan snarare till brödernas, och hon ansåg honom fullkomligt hopplös i politik. Dessutom var han förälskad i henne, och hade varit det i flera år, och hon var aldrig så jungfruligt kall och avvisande som när han var i närheten. Hittills hade han inte kommit sig för med att fria, fast hon nästan skulle ha önskat det ibland, då hade det varit avgjort, och de hade varit färdiga med varandra. Nu hade hon svårt att uthärda den spänning, som alltid fanns emellan dem. För övrigt hade hon ingenting emot honom. Han kunde sina saker, och det var inget fusk med, honom. Han var visserligen full av fördomar, men det var ju de flesta män.
   Nå, nu var det i alla fall trevligt, att han hade kommit. Han hade varit utomlands hela våren, i Rom, där han hade haft tillfälle att deltaga i utgrävningarna både, på Cæsars forum och Palatinen, och han tänkte skriva en bok om stadsbebyggelsen på Augustus tid, talade han om. Det intresserade henne, och hon berättade i sin tur, att hon tänkte studera romersk rätt. Hon fick en känsla av att hon, inte visste så värst mycket om romerskt samhällsliv, men hon kände sig inte förödmjukad för det, det bara stärkte hans ställning. Och hon sa
  — Det här var riktigt intressant och du skall få hålla föreläsningar för mig varenda dag, och hennes ögon lyste, så ivrig blev hon.
   Men han som hade gått bland gravar och ruiner och tänkt på henne, bittert och längtansfullt, som man i sommarhetta därnere drömmer om en sval och frisk nordisk juninatt, han tyckte han hörde i varje ord hon sa, att nu var han god nog, nu när hon var ensam och hade tråkigt, för något i den stilen hade hon låtit undslippa sig så fort han kom. Och han svarade:
  — Jag skall vandra vidare tidigt i morgon bitti, jag skall långt till fjälls, jag.
  — Å, jaså, du skall gå vidare förstås. Hon stelnade till av missräkning och tänkte: han kanske inte längre är förälskad i mig. Han kanske har träffat någon annan. Och hon fortsatte att konversera, stelt och iskallt, och frågade, om han fortfarande svärmade för Mussolini, »som var ett sånt märkligt geni, att han kunde få tågen att komma och, gå precis». Han avbröt henne litet skarpt och ställde henne mot väggen med sitt överlägsna vetande, men lät så Mussolini falla och frågade: varför hon inte vandrade vidare, hon också, nästa turiststation var mycket trevligare. Hon svarade, att hon inte var fjällvan och att hon inte gärna kunde hänga sig på vilket sällskap som helst.
  — Du kan ju hänga dig på mitt sällskap. Han lät skygg på rösten, när han sa det.
   Hon tackade, egentligen hade hon inte tänkt sig längre — men eftersom han föreslog det så ... Jojo, tänkte han, han hade varit så där tämligen tvungen att föreslå det, men var det så hon ville ha det, så gärna det. Skönt att han inte är förälskad i mig längre tänkte hon litet snopet, det gör det hela så mycket enklare. Och de småpratade muntert om sina olika bekanta och kivades en smula om politik. Och de kom överens om att ge sig av klockan 6 nästa morgon.

Orord 2



III
Det var klart väder, fast ganska vått, och fjället glittrade och blänkte i solljuset, med svarta fjällsidor, vita snöfläckar och grågrön vide. De hade brant stigning från första stund. Han bar tung packning, sovsäck, kläder, kaffepanna och matsäck, han ämnade ligga ute när han kom längre in. Han var ganska liten och smal, men seg och fjällvan. Ansiktet var magert och slätt med hög panna under ljust hår, blå ögon, tunn och rak mun och ett uttryck som tydde på envishet. Hon hade ögon, som såg så intensivt på den hon talade med, att det var svårt att stå emot den blicken. Men hans ögon stod emot. Det var en stilla strid emellan dem om vem som var starkast i blicken.
   Hon pratade oavbrutet hela tiden, medan de vandrade uppför, trots hans påpekande att hon skulle tappa andan, innan de var halvvägs. Det irriterade honom, att hon inte kunde hålla mun, för rätt som det var måste de ta sig fram över myrar, och det var tungt. Men när han inte svarade, flämtade hon trotsigt: »Där ser du, det där kan du inte svara på». För naturligtvis hade hon genast kommit in. på politik, fascism och kommunism. Och han tänkte på helt andra ting, han tänkte på henne. Men när hon stannade och drog efter andan, måste han också stanna och svara, och då gav han skarpt igen:
  — När jag stod där i utgrävningarna, lärde jag mig tänka i århundraden. Därnere har de genomlevt allt — allt har hänt förr — revolutioner och upplopp, pöbelvälde och reaktion.
  — Ja, flämtade hon het och andfådd, det är det gamla vanliga konservativa omkvädet — allt har hänt förr. Men det där är bara filologi.
  — Är det bättre att blunda och säga, att allt är nytt då, så man slipper att tänka? Härhemma har vi aldrig prövat på något på allvar. — Han spände ryggsäcken av sig. — Här skall vi rasta.
  — Så är det då på tiden, att vi får pröva något, som verkligen gäller livet för oss, sa hon och slängde sig ned på marken. Det dunkade i huvudet och flimrade för ögonen. Han satte sig på en stor flat sten och tände stillsamt en cigarrett. De ha de nu kommit så högt, att turiststationen såg ut som en liten grå sten nere vid vattnet, som skimrade intensivt blått mellan fjällen. Efter en stund reste hon sig och satte sig på stenen hon också. Det värkte i ryggen. Hon var inte van att bära. Hon kröp upp på stenen och placerade sig så, att hon fick hans rygg till stöd för sin egen.
  — Tål du det, frågade hon och lutade sig bekvämt emot honom med en belåten suck.
   Men han tålde det inte. Ty strax därpå friade han.
   Det var ett helt alldagligt borgerligt frieri. Han hade rest bort för att glömma henne, sa han, för han hade inte vågat hoppas, att hans kärlek skulle vara besvarad. Men därnere hade han inte kunnat tänka på något annat än henne och nu hade han tagit det som ett omen att han så oväntat stött på henne — han måste i alla fall få fråga — och hellre då få ett klart och tydligt nej
   Hon tänkte: Du milde, inte ens att ha sin rygg emot min kunde han tåla. Hon kände också han rygg, hård och benig, under den tunna blusen. Men att hon skulle få erotiska anfäktelser för det ... Han friade som den filolog och arkeolog han var, torrt och rörande ... Med bägge händerna hävde hon sig ned från stenen.
  — Så var den turen förstörd, sa hon.
  — Varför det, frågade han. För att, jag sa, att jag — älskar dig — det visste du ju förut.
   Förargad kastade hon det ljusa håret bakåt.
  — Du tycks ha gått och övat dig på att säga det där svåra ordet — älska — som om det nu nödvändigt måste sägas — och ändå snubblar du på det. Usch, kunde du inte ha låtit allt det här vara.
   Han tog ryggsäcken på sig igen. — Jo, du har rätt, det här kunde jag ha besparat mig. Men vi får se till att komma vidare.
   Det var brant och hett, och de var inte glada, någon av dem. De skulle över ett område med en mängd klippblock. Han gick före och visade vägen, men han sträckte inte ut handen en enda gång för att hjälpa henne, han törs väl inte nu, tänkte hon. Hon var öm i vristerna, men be om hjälp skulle aldrig falla henne in, förresten orkade hon inte det heller ... Uppe på fjällryggen gick det bättre, här var stigen tydligare och mindre brant. Men det var lodrätt stup på ena sidan, och hon tyckte inte om att se ned, utan började prata igen. Han svarade enstavigt. Undras om han är olycklig, tänkte hon, så där djupt in i själen olycklig ... Ånej, det är nog bara självbedrägeri ... Skulle jag ge upp mina studier, funderade hon vidare, frihet och oberoende ... Och det bara för att han råkar känna sin rygg emot min ... Sörjde han? Det var något i hållningen som tydde på sorg. Ansiktet kunde hon inte se.
  — Jag tror inte du har en aning om hur den moderna unga kvinnan är, sa hon. Det är ingen idé att tänka på oss bara som kvinnor och mödrar. Kom ihåg att vi har vuxit upp under kriget.
  — Efterkrigskvinnor, sa han hånfullt.
  — Gärna det, svarade hon trotsigt.
  — Och så har ni upplevat revolutionen i Ryssland, hånade han vidare. Och Freud inte att förglömma. För resten skulle du gå litet försiktigare här.
  — Tack, jag kan nog ta vara på mig själv, svarade hon. Stackars dig, som aldrig kan uppleva något nytt. Hon såg nedåt och fick, svindel.
  — Det är något helt annat med den enskilda människan, svarade han. Att jag håller av dig, trots att jag inte vill, just därför att jag vill, det är lika nytt och ofrånkomligt varenda timme på dagen.
   När han sagt detta, slog han ut med armen och försvann i djupet, hon hörde en duns och ett svagt rassel av grus och sand …

Orord 3



IV
Hon stod kvar med öppen mun och hans sista ord ringande i sina öron; hon ville skratta åt honom, men han var inte där längre. Hon ropade, men ingen svarade. Då blev hon plötsligt rädd. Det hade blivit så tyst och öde runt omkring, och fjällen stod höga och ensamma mot den blå himlen. Hon sprang fram till den plats, där han stått, och stirrade ned.
   Stupet hade varit täckt av en snödriva, som helt nyligen hade smält. I den uppluckrade sanden hade han glidit ut — hon kunde se raset så där en tio meter nedanför. Där var en liten grågrön avsats, inte stort större än ett stuggolv; så bar det brant utför igen ändå ner till älven. En liten bäck rann nedför fjällsidan över avsatsen och skummade vidare. Därnere, till midjan i bäcken, låg Mads Vinger. Han var alldeles stilla, hans huvud kunde hon inte se, ty ryggsäcken hade lagt sig över.
   Hon ropade på honom. Bäcken brusade och sorlade, en liten svag melodi i stillheten. Hon ropade igen. Var han död — hon lade sig på knä, böjde sig fram och stirrade ned. Sand och grus rasade, en liten sten hoppade över honom.
   Hon försökte klättra ned, och i bäckfåran fick hon fäste. Hon kom ned i en otrolig fart, knäna skakade, benen vek sig. Hon fick undan ryggsäcken från hans ansikte, det var vitt. Hon tog sin näsduk, doppade den i bäcken och lade den på hans panna, och så kom hon ihåg, att hon hade konjak i ryggsäcken. Nu skall du bara vara lugn, sa hon till sig själv, slog konjak i bägaren och försökte få honom att dricka, medan hon stödde hans nacke med sin arm.
   Han kom till sans och såg upp, reste på huvudet och mumlade svagt:
  — Jag föll visst ned.
  — Ja, det gjorde du visst, flämtade hon, slog du dig mycket Det svarade han inte på, han låg tyst en stund och sa sedan: — Jag ligger visst i bäcken.
   Då blev hon ivrig, för visst låg han i bäcken, och där kunde han inte ligga.
  — Kom nu, så skall jag hjälpa dig, sa hon och tog ett tag i hans arm. Han skrek till, som ett fågelskrik.
  — Du får inte svimma igen, ropade hon, alldeles förskräckt. Då var det som om han log.
  — Har du skadat dig mycket? frågade hon matt.
   Han låg och kände efter: — jag har nog brutit ett par revben ... Och det är något galet med vänstra armen och vänstra benet. Men jag måste försöka komma upp ur bäcken, här är svinaktigt kallt. Kan du spänna av mig ryggsäcken, tror du?
   Hon såg med förfäran, hur blek han var och hjälpte honom försiktigt av med ryggsäcken. Det gjorde visst ont, bara han rörde sig. Han såg på henne med en blick, som gick henne rakt till hjärtat. Den bad så bevekande, att, hon inte skulle tycka, att han var en stackare som jämrade sig, och det fick henne nästan att gråta. Hon stålsatte sig och stödde honom — »ett, två, tre» — han bet samman tänderna och hjälpte till med det friska benet och hon drog...
   Så låg han då på torr mark, med ryggsäcken under sitt huvud. Han var gråvit i ansiktet som smältande snö, och ögonen var slutna. Hon såg uppåt branten och undrade hur de skulle komma därifrån, och då hon åter tittade på honom, hade han öppnat ögonen och såg på henne.
  — Du skulle inte vilja ge mig en konjak, bad han. Och en cigarrett.
  — Du skall få mat och konjak och rök — hon blev full av verksamhetslust och tömde ryggsäcken — jag tar mig en konjak, jag också, det var en vådlig, chock du gav mig.
  — Jag bar mig åt som det kräk jag är, sa han långsamt, precis som om jag aldrig förr hade varit i fjällen.
   Hon stödde hans huvud, medan han drack konjaken. Hon kände, att han skakade.
  — Fryser du — kära nån — du darrar ju, du måste byta kläder, sa hon bestämt, det är inte tal om annat, du har ju ett ombyte med dig? Han såg ned på sina våta kläder: — Jag är rädd, att jag inte klarar det.
  — Jag har alltid hört, att det inte är så farligt med ett brutet revben, tröstade hon, och visst skall du byta kläder. Jag skall hjälpa dig.
  — Du — aldrig i livet.
  — Nu skall du inte vara dum, det är bara struntprat, att jag inte skulle kunna hjälpa dig att byta om, du ligger ju här och blir sjuk för mig.
   Han log åt det där »för mig», det lät så rart.
  — Och sen kan du krypa ned i sovsäcken, det blir varmt och fyller alla krav på anständighet. Här lägger jag nu de torra kläderna, jag skall vända ryggen till, om det nu är så noga.
   Hon tände en cigarrett och vände sig om, en smärt gestalt mot den blå himlen. — Nå, hur går det?
  — Det går inte alls, svarade han lugnt.
   Hon vände sig åter, han låg och såg på henne med ett underligt uttryck i ögonen :
  — Har du inte försökt en gång?
  — Hur skall jag kunna klara det? Jag har bara en arm — och kängorna ...
  — Jag är en idiot, sa hon muntert, böjde sig ned och löste upp kängorna i en fart, det gjorde ont, men av kom de. — Ja, de våta kläderna skall också av, sa hon bestämt.
   Han brev röd. — Det går inte alls för sig.
  — Dumheter — hon försökte låta sträng. Jag kan inte låta dig ligga här och förkyla dig, du kunde ju få lunginflammation, och det är inte att leka med.
   Hon knäböjde bredvid honom, det hettade litet i henne, men hon ville inte låtsas om det. — Tusen sjuksköterskor klär sina patienter varje dag, nu är jag din sjuksköterska.
  — Det vore bättre, att du hämtade hjälp med detsamma, sa han motsträvigt.
  — Och låta dig ligga här och frysa — aldrig i livet. Och resolut lade hon sovsäcken halvt över honom. — Kan du klara knapparna själv?
  — Låt mig slippa, bad han bevekande.
  — Inget mer nonsens nu, hon var redan i färd med strumporna. Du förstår väl själv, att det är farligt att ligga så här, småpratade hon, för att det skulle gå lättare. — Såja, sa hon mjukt, nu drar jag — försiktigt gör det ont? Det var väl inte så farligt, syster Annie kan sina saker Hon slängde de våta kläderna åt sidan. Hon tog en handduk ur sin egen ryggsäck och torkade honom.
  — Låt mig vara, det gör ont, bad han.
  — Det får du allt finna dig i, log hon och hjälpte honom på med de torra plaggen. Du är på sjukhus, avdelning för olycksfall. Inte är du väl generad för syster Annie — så, det var förståndigt — strumporna skall jag klara. Hon drog på dem litet snett, för hon darrade i alla fall på handen — och så in i sovsäcken — gör det verkligen så ont — hon fick tårar i ögonen.
  — Nu ligger du i alla fall på torr mark, sa hon, bredde ut de våta kläderna i solen, och satte sig bredvid honom. Hon lade sin hand över hans och såg långt bort. Underligt, att hon satt här och kände så varmt för honom. — Vill du ha mat? frågade hon litet tvärt, för nu efteråt kändes det en smula konstigt, som om det måste glömmas men ändå fanns där.
  — Nu skall jag tala om vad du skall göra, sa han långsamt, du skall genast gå tillbaka till turiststationen och hämta hjälp till mig, be dem ta med något att bära mig på.
  — Skulle jag gå ifrån dig och låta dig ligga här ensam? Hon såg förskräckt på honom. Det kommer säkert folk här förbi — tror du inte, frågade hon ivrigt.
  — Det kan väl hända förstås, de går ju ofta den här leden.
  — Ja, där ser du, triumferade hon, jag skulle inte kunna tänka mig att gå ifrån dig så här, det gör jag aldrig i livet ... Låta dig ligga här ensam och hjälplös i flera timmar kanske
   Han såg på henne med en blick som hon inte förstod, så djupt inifrån, så långt bortifrån, tycktes den komma. Men han sa inte emot henne.
  — Vi skall försöka att ordna det så bra som möjligt, medan vi väntar jag skall laga mat åt oss — om jag bara hade litet ved, skulle jag koka kaffe, vatten har vi ju i överflöd.
   Han log: — Det var snällt att du vill stanna hos mig, och det är kanske lika så gott. Kan du få tag i min slidkniv — den torra enen där brinner säkert bra.
   Han låg och instruerade henne med svag röst, hon gjorde upp eld och log emot honom då hon satte på kaffepannan. Så underligt han såg på henne. Vad tänkte han på — att hon hade varit hans sjuksköterska, jo, hon tänkte också på det, med en varm förundran visste hon nu, att hon alltid ville ha i sin hand den underliga förnimmelsen av hans nakna hårda ben ... Hon gnolade, medan hon tog fram matsäcken. Ett moln drog över himlen och skymde bort solen. Det blev kallt, hon ryste till, spejade mot molnet och såg sedan på honom — hans ansikte hade mist all färg nu när solljuset var borta. Hon släppte vad hon hade för händer och gick bort till honom.
  — Men käraste, vad är det, ligger du illa?
  — Vill du vara så snäll och flytta litet på ryggsäcken under huvudet, bad han mödosamt.
  — Å, den är så hård! Hon sköt bort den, satte sig på marken och tog hans huvud varsamt i sitt knä. Är det bättre så här, sa hon tröstande.
   Han såg upp på henne: — Det blev så kallt, det är det där molnet...
   Hon stirrade på molnet, som långsamt drog förbi, och sedan åter på hans gråbleka ansikte. De där ögonen som såg så underligt på henne. Det steg upp gråt inom henne, varm och tung, och hon drog djupt efter andan. Aldrig hade hon drömt om att det kunde kännas så. Hon strök försiktigt över hans ansikte. — Gör det ont än? viskade hon. Men han svarade inte. Så hade molnet drivit förbi, och solen sken åter på den lilla platån.
  — Nu får du ligga illa igen, sa hon, och sköt åter ryggsäcken under hans huvud. Nu skall du få mat. Hon reste sig, nu var hon ivrig, solen sken, och han var inte så blek längre. Han bad om en cigarrett, och hon tände den åt honom. Han nickade till tack. Han talade så litet:
   Han gjorde henne besviken med att inte äta. Han drack litet kaffe, det var starkt och gott, men mera kunde han inte få ner. Hon såg forskande på honom och tog hans handled.
  — Undrar om du inte har litet feber, sa hon sakkunnigt. Hon åt inte mycket hon heller, utan satt och höll honom i handen.
   Plötsligt hörde de röster. Det kom ett sällskap däruppe på stigen. Hon reste sig och ropade till dem. De stannade, det var två danska damer och en förare. De skrek till i förskräckelsen, när de fick se de två därnere. Föraren klättrade genast ned.
   Mads Vinger kände honom.
  — Jag har nog fått en del skador, sa han, du får vara snäll och hämta hjälp åt mej, ni får nog ha besvär med att bära mig.
   Föraren såg på honom.
  — Jag skall skynda, mig, sa han. Damerna stirrade på de två därnere och på de våta kläderna. Annie stod rak och stolt — de fick tro vad de ville.
   Det blev så tyst, när de hade gått. Så ljudlöst stilla. Bara bäcken som sorlade litet. Hon stod kvar och Såg efter dem.
  — Det var bra, att jag inte gick ifrån dig, sa hon. Han nickade, men ögonen var fulla av smärta. — Har du så ont, viskade hon, och då han inte svarade, satte hon sig hos honom, tog hans huvud i sitt knä och stödde honom försiktigt. Han ändrade ställning, så att han kom att ligga med huvudet åt sidan och kunde se på henne.
   Hon strök honom över kinden och håret, tryckte hans huvud mjukt intill sig och log emot honom.
  — När jag satt på stenen i morse och lutade mig mot din rygg, så kunde du inte låta bli att fria, sa hon, och strök med handen över hans ansikte. Nu när jag har ditt huvud i mitt knä, kan du då låta bli? Han svarade inte, log inte en gång. Hon strök med ett finger över hans mun. — Men jag vill ha lov till att fortsätta med studierna — och att praktisera också om jag får lust med det.
   Han såg oavvänt på henne, och blicken var hopplöst allvarsam, inte sorgsen, inte glad, inte leende, inte bedrövad, bara ett allvar utan gräns...

Orord 4



V
Flera timmar gick, och nu stod solen lågt, men den sken alltjämt på den lilla platån. Hon satt med hans huvud i knät, det värkte i hennes kropp, men hon rörde sig inte, utom en gång då hon lade sin vindjacka över honom. För det såg ut som om han frös trots solskenet. Han sa nästan ingenting, bara låg där och såg på henne med sin allvarliga blick. Hon blev också tyst, yttrade bara då och då ett smeksamt litet ord, medan hon ömt strök honom över ansiktet eller lade sin hand intill hans mun.
   En gång böjde hon sig över honom och sa:
  — Du är så tyst. Du är väl inte ledsen för något?
   Då log han svagt: — Nej men det gör så ont, när jag talar. Om en liten stund bad han: Vill du ge mig en kyss.
   Hon lade sig ned bredvid honom och stödde hans huvud försiktigt mot sin arm. Så kysste hon honom — det var första gången hon på allvar kysste en man. Det var inte hänryckning och glädje som den kyssen gav, bara en obestämd ångest, en isande beklämning. Den kylde genom hela hennes kropp. Hon kunde inte släppa hans mun och hon grät medan hon kysste honom. Så märkte hon, att hans huvud sjönk tillbaka, han orkade inte mer. Hon reste sig tyst och satte sig åter med hans huvud i sitt knä. Han låg med slutna ögon.
   Hon började småprata med honom. Hon skulle sköta om honom så bra därnere på turiststationen, hon var säker på att hon skulle få sin semester förlängd, i annat fall skulle hon ge advokaten och alltsammans på båten. Förresten, de kunde väl lika så gott gifta sig med en gång. De behövde väl inte ha tre rum och kök med jungfrukammare heller, de hade ju varandra. Hade han inte redan två rum? Han var ju rena kapitalisten. Och hon strök honom genom håret ned över ansiktet till munnen.
   Så kom männen, fyra stycken, och de hade två hästar, en släde och en bår. De måste bära Mads Vinger upp till stigen. De sa inte mycket, men rådslog sinsemellan och lyfte honom försiktigt upp på båren. Han jämrade sig, då de tog i honom. Hon samlade ihop kläderna, lade dem i ryggsäcken och klättrade efter männen uppför branten. Hon höll andan var gång han jämrade sig. Då hon kom upp, låg han redan på släden, vit i ansiktet och med slutna ögon, som om han var medvetslös. Men han rörde litet på ena handen, och hon tog den.
   De körde en omväg längs vattnet för att undvika klippblocken. Till att börja med gick hon bredvid släden, och han såg ibland upp på henne. Så föll hans ögon igen. Han jämrade sig inte längre. Männen sade inte ett ord, men stödde försiktigt släden, där det var svårt att komma fram. Nere vid vattnet var det så smalt, att hon inte längre kunde gå. bredvid. Hon sackade efter litet. Hon var inte van att gå så mycket, hon hade dåliga skor och hade fått skoskav. Men hon vandrade med rak hållning, och kvällssolen lyste i hennes ljusa hår. Så blev solen borta bakom fjällen, vidden bleknade, vattnet grånade, det blev kväll, och alltjämt körde de. Ett par stjärnor tändes, bleka och avlägsna, på den ännu ljusa himlen.
   Hon gick upprätt efter båren, ibland snubblade hon, men rätade hastigt på sig igen. Det skrek och gnisslade under medarna. Det gick tungt framåt. Hon såg rätt in i himlen; över honom och in i himlen, in i framtiden gick hon. Hon log högtidligt inför alla svårigheter som kunde komma, hon var inte rädd för dem. Hon skulle övervinna dem alla, också det att de två var så olika. Hon skulle vinna honom över till sig genom att ge sig själv. Hela livet hade hon för sig till att segra i. Sommarnatten tycktes fylld av framtid och lycka.
   De kom fram till gårdsplanen. Det lyste ur fönstren. Det stod några turister framme vid trappan tätt ihop och viskade. Hon gav dem en hastig blick, de stod väl där och var nyfikna; det kunde de ju vara, om de hade lust. Med ens var det, som om stillheten bland alla dessa främmande människor grep henne som en ångest. Varför var de så tysta? Hon gick fram till släden och böjde sig över honom som låg där, och så började hon skälva. Ångestfullt såg hon på männen och på Berit, som kom över gårdsplanen. Men hon förstod inte vad som hänt, förrän bärarna sakta strök av mössorna, då de åter böjde sig och helt varsamt lyfte upp båren på nytt.

Orord 5



Ur All världens berättare nummer 8 1949. Övers.: Margareta Åstrand Ill.: Claes Bäckström

Advertisement