FANDOM


Av Guy de Maupassant

Man kunde nyligen i tidningarna läsa följande rader:

   BOULOGNE-SUR-MER, 22 januari. — Från vår korresp.
   En just inträffad fruktansvärd olycka har väckt bestörtning hos vår kustbefolkning, som sedan två år tillbaka redan blivit så prövad. När den fiskebåt, som stod under skeppare Javels kommando, seglade in i hamnen slungades den åt väster och krossades mot vågbrytarens klippor.
   Trots bärgningsbåtens ansträngningar och de linor som sköts av med räddningsraketer omkom fyra man och skeppsgossen.
   Det dåliga vädret fortsätter. Man befarar nya förlisningar.


Vem är denne skeppare Javel? Bror till den enarmade?
   Om den stackars mannen som rullats av vågen och kanske omkommit under spillrorna av sin sönderslagna båt är den jag tänker på hade han för nu arton år sedan varit med om en annan katastrof, som var hemsk och enkel som dessa havets fruktansvärda katastrofer alltid är.

Javel senior var den gången skeppare på en trålare.
   Trålaren är fiskebåten framför andra. Den är så solid att den inte behöver frukta något väder, har rund buk, guppar utan uppehåll som en kork på vågorna, är ständigt till sjöss, piskas ständigt av Engelska kanalens hårda och salta vindar, bearbetar med svällande segel outtröttligt havet, och släpar efter sig ett vid sidan fäst stort nät som sveper Atlantens botten och river lös och griper alla de sovande djuren på klipporna, flatfiskarna som ligger tryckta mot sanden, de tunga krabborna med krokiga klor, humrarna med spetsiga mustascher.
   När brisen är frisk och sjön kort börjar båten fiska. Dess nät är fäst längs en lång järnbeslagen bom som den sänker ner med tillhjälp av två linor vilka glider på två rullar i farkostens båda stävar. Och båten, som driver i vinden och strömmen, drar med sig detta redskap som härjar och skövlar havets botten.
   Javel hade ombord på sitt fartyg sin yngre bror, fyra man och en skeppsgosse. De hade avseglat från Boulogne i vackert och klart väder för att kasta ut trålen.
   Men snart blåste det upp och en oförmodad stormil tvingade trålaren att länsa undan. Den nådde Englands kust men det upprörda havet slog mot de branta stränderna, störtade sig mot barken, hindrade den att komma in i hamnarna. Den lilla båten gick till sjöss igen och återvände till Frankrikes kust. Stormen gjorde det också i fortsättningen omöjligt att lägga till vid vågbrytarna, insvepte alla landningsplatser i skum, dån och fara.
   Trålaren avseglade på nytt, jagade fram på vågkammarna, kastades av och an, skakades, översköljdes av störtsjöar men var trots allt munter, van som den var vid sånt här hårt väder som ibland lät den irra omkring fem sex dagar mellan de båda grannländerna utan att kunna lägga till vid något av dem.
   Men till slut lade sig stormen när båten befann sig mitt ute på havet och fast vågorna ännu gick höga gav skepparen order om att trålen skulle kastas ut.
   Följaktligen lät man det stora fiskredskapet gå över bord och två man i fören, två man i aktern började låta trossarna som höll det glida på rullarna. Plötsligt nådde det botten, men en hög våg kom båten att kränga och Javel junior som befann sig i fören och dirigerade nedsänkandet av nätet vacklade till och hans arm drogs in mellan linan, som vid stöten slaknade ett ögonblick, och träet den gled på. Han gjorde en förtvivlad ansträngning och försökte med andra handen lyfta upp trossen men trålen släpade redan och den spända kabeln gav inte efter alls.
   Otålig av smärta skrek mannen. Alla sprang dit. Hans bror lämnade rorkulten. De kastade sig över linan och ansträngde sig att lösgöra den lem den höll på att krossa. Men förgäves. Måste kapa den, sa en matros och drog ur fickan en stor kniv som snabbt skulle kunna rädda Javel juniors arm.
   Men att kapa skulle vara detsamma som att mista trålen och denna trål var värd pengar, mycket pengar, femtonhundra francs och den tillhörde Javel senior som var fäst vid sina ägodelar.
   Han ropade plågad: — Nej, kapa inte, vänta, jag ska lova. Och han sprang bort till rodret och körde ner hela rorkulten i vattnet.
   Båten lydde med knapp nöd då den var förlamad av nätet som berövade den dess impuls och för övrigt drogs med av den starka avdriften och vinden.
   Med hopbitna tänder, vilt stirrande ögon hade Javel junior sjunkit ner på knä. Han sa ingenting. Hans bror kom tillbaka och var fortfarande rädd för någon sjömans kniv: — Vänta, vänta, kapa inte, vi måste kasta ankare.
   Man kastade ankare, hela kättingen firades ner och sedan började man med gångspel för att få trålens trossar att slakna. De slappnade till slut och man befriade den livlösa armen i den nerblodade ylleärmen.
   Javel junior verkade alldeles slö. Man drog upp tröjan och fick se något ohyggligt, en köttmassa som blodet strömmade ur som om det pumpats fram. Då betraktade mannen sin arm och mumlade: — Det är ute med mig.
   När så blodströmmen bildade en pöl på däcket skrek en av matroserna: — Alltsammans kommer att rinna ut, man måste knyta om ådern.
   Då tog de ett snöre, ett tjockt brunt och tjärat snöre och när de band om lemmen ovanför såret drog de åt så mycket de kunde. Blodströmmen avtog så småningom och upphörde till slut helt och hållet.
   Javel junior steg upp och hans arm hängde utmed sidan. Med den andra handen lyfte han upp den, vred den, skakade den. Allt var brutet, benen knäckta, bara musklerna höll kvar denna del av hans kropp. Han betraktade den dystert och funderade. Sedan satte han sig på ett hopviket segel och kamraterna rådde honom att hela tiden blöta såret för att undvika kallbrand.
   Man placerade en hink bredvid honom och minut för minut hämtade han upp vatten ur den med ett glas och sköljde det ohyggliga såret genom att låta en liten klar vattenstråle rinna ned på det.
  — Du skulle ha det bättre under däck, sa hans bror åt honom. Han gick ner men efter en timme kom han upp igen då han inte kände sig väl till mods i ensamheten. Och så föredrog han att vara i friska luften. Han satte sig åter på seglet och började på nytt badda sin arm.
   Fiskelyckan var god. De breda fiskarna med vita magar låg bredvid honom i dödsryckningar. Han betraktade dem utan att upphöra med att begjuta sin krossade lekamen.
   När man skulle återvända till Boulogne slet en ny vindstöt sig lös och den lilla båten började på nytt sin vanvettiga färd, studsade och stupade, ruskade om den dystre skadade mannen.
   Natten kom. Vädret var hårt ända till gryningen. I soluppgången siktade man åter England men eftersom havet var lugnare kryssade man tillbaka till Frankrike.
   Fram emot kvällen ropade Javel junior på sina kamrater och visade dem svarta märken, hemska tecken på förruttnelse nedanför det hårt ombundna garnet.
   Matroserna tittade och sa sin mening.
  — Det skulle mycket väl kunna vara brand, tyckte en.
  — Skulle behövas saltvatten på det, förklarade en annan.
   Man kom alltså med saltvatten och hällde det på det onda. Den skadade blev dödsblek, skar tänder, vred sig men skrek inte.
   När så svedan hade gått över sa han till sin bror. — Ge mig din kniv. Brodern räckte honom kniven.
  — Håll ut armen, alldeles rak, sträck den.
   Man gjorde som han bad.
   Då började han själv skära. Han skar försiktigt, med eftertanke, högg av de sista senorna med detta knivblad som var lika vasst som eggen på en rakniv och snart var det bara en stump kvar. Han suckade djupt och förklarade:
  — Det var tvunget. Det hade annars varit ute med mig.
   Han verkade lättad och andades häftigt. Han började åter hälla vatten på den armstump han hade kvar.
   Natten blev svår igen och man kunde inte landa.
   När det dagades tog Javel junior sin avskurna arm och undersökte den länge. Den hade börjat ruttna. Kamraterna kom också och undersökte den och lät den gå ur hand i hand, kände på den, vände på den, luktade på den.
   Hans bror sa: — Måste kasta den i havet vid det här laget.
   Men Javel junior blev förargad: — Å, nejdå, nejdå. Det vill jag absolut inte. Den tillhör väl mig, va, eftersom det är min arm.
   Han tog tillbaka den och placerade den mellan sina ben.
  — Den kommer att ruttna i alla fall, sa den äldre. Då fick den skadade en idé. För att fisken skulle hålla sig när man var länge till havs packade man ner den i kaggar med salt.
   Han frågade: — Jag skulle väl inte kunna lägga den i saltlaken?
  — Jo, det har du rätt i, förklarade de andra.
   Då tömde man en av kaggarna som redan var full efter de sista dagarnas fiske och längst ner i botten lade man armen. Man hällde salt över och placerade sedan fiskarna varvvis ovanpå.
   En av matroserna kom med ett litet skämt: — Bara jag inte säljer den på auktionen.
   Och alla utom de båda bröderna Javel skrattade.
   Det blåste fortfarande. Man kryssade åter med Boulogne i sikte till klockan tio följande dag. Den skadade fortsatte att utan uppehåll hälla vatten på sitt sår.
   Då och då steg han upp och gick från den ena ändan av båten till den andra.
   Hans bror som skötte rodret följde honom med blicken och skakade på huvudet.
   Man kom slutligen in i hamnen.
   Läkaren undersökte skadan och förklarade att det hela gick i rätt riktning. Han lade ett ordentligt förband och ordinerade vila. Men Javel ville inte lägga sig utan att ha fått tillbaka sin arm och skyndade sig till hamnen igen för att ta reda på kaggen som han hade märkt med ett kors.
   Man tömde ur den framför honom och han satte sig åter i besittning av armstumpen som hade hållit sig bra i saltlaken, var rynkig och avkyld. Han svepte in den i en servett som han hade tagit med sig för det ändamålet och återvände hem.
   Hans hustru och barn undersökte länge denna kvarleva av fadern, rörde vid fingrarna, tog bort de saltkorn som hade fastnat under naglarna. Sedan skickade man efter snickaren som tog mått till en liten kista.
   Följande dag var trålarens hela besättning närvarande vid den avskurna armens jordfästning. Sida vid sida gick de båda bröderna främst i begravningståget. Församlingens klockare bar liket under armen.
   Javel junior upphörde att fara till sjöss. Han fick en liten befattning i hamnen och när han senare talade om olyckshändelsen anförtrodde han sin åhörare med låg röst: — Om min bror hade velat kapa linan till trålen skulle jag säkert fortfarande ha haft kvar min arm. Men han var mån om sina pengar.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.