Snörstumpen

Av Guy de Maupassant

Till Harry Alis

Det var mycket folk på vägarna kring Goderville. Bönderna och deras kvinnor var på väg till den lilla köpingen. Det var torgdag. Karlarna gick framåtlutade och tog långa sävliga steg med sina krokiga ben. Deras kroppar var missbildade av tungt arbete, av att tynga ner plogen så att vänstra axeln skjuts upp samtidigt som veka livet böjs inåt, av att meja säden då man måste hålla knäna brett isär för att stå stadigt och av lantarbetets alla andra besvärliga och krävande sysslor. Deras nytvättade, halvstärkta och skinande blankslitna blåblusar med sina vita kantband vid handlovarna och i halsen pöste kring deras beniga kroppar och liknade ballonger på väg att stiga till väders och ur ballongerna stack huvud, armar och ben fram.
   Somliga drog i grimmor med sig kor och kalvar och kvinnorna som gick bakom djuren var utrustade med grenar och kvistar där löven ännu satt kvar och de piskade på dem för att de skulle gå fortare. På armen bar de korgar där man såg höns och ankor sticka upp huvudet. Och de gick med kortare och snabbare steg än sina män, magra och raka, insvepta i snäva små schalar sammanhållna med en nål över de platta brösten, med vita huvuddukar om håret och högst upp en liten mössa.
   Så körde en charabang förbi dragen av en häst i stötig trav. Två män som satt tillsammans på sätet hoppade upp och ner och en kvinna som satt på själva flaket kastades hit och dit så att hon måste hålla sig fast i kanten.
   På torget i Goderville klungade sig folk och fä om varandra. Oxarnas horn, de rika böndernas höga hårfiltshattar och kvinnornas håruppsättningar och mössor stack upp ovanför trängseln. Skrikiga, gälla röster bildade tillsammans en bullrande, sorlande kör som då och då överröstades av ett bondskt gapskratt eller ett utdraget bölande från en ko som stod bunden vid en husvägg.
   Över alltsammans hängde en doft av stall, mjölk och gödsel, av hö och svett. Från hopen på torget utgick den stickande obehagliga mänskliga men ändå djuriska lukt, som man bara möter på bondlandet.
   Mäster Hauchecorne från Bréauté som just kommit till Goderville var på väg till torget när han fick syn på en snörstump på marken. Mäster Hauchecorne var inte för inte från Normandie. Han var snål och ansåg att allt som kunde tänkas tjäna något ändamål var värt att ta reda på. Därför böjde han sig ner om än med en viss möda eftersom han led av reumatism. Han tog upp snörstumpen från marken och skulle just nysta upp den till en liten härva då han upptäckte att selmakaren mäster Malandain stod utanför sin dörr och iakttog honom. De hade en gång för länge sedan gjort en affär på en grimma som de kommit ihop sig om och det hade de inte glömt någon av dem eftersom båda var lika långsinta. Mäster Hauchecorne kände sig med ens skamsen vid tanken på att bli sedd av sin ovän när han letade efter en bit snöre i smutsen. Han gömde hastigt sitt fynd innanför blusen och flyttade sedan över det i byxfickan; sedan låtsades han fortsätta att leta efter något på marken, något som han inte kunde hitta och efter en stund fortsatte han mot stånden. Han körde fram huvudet och gick nästan dubbelvikt så ont hade han av sin reumatism.
   Genast försvann han i den stimmande folksamlingen som rörde sig av och an under livligt köpslående. Bönderna klämde och fingrade på korna, gick därifrån och kom tillbaka. Hela tiden smått förvirrade och rädda att bli lurade, vågade de aldrig besluta sig utan skärskådade noga både säljaren och varan för att komma underfund med den andres affärsknep eller vad det var för fel på djuret. Kvinnorna som satt ner sina stora korgar på marken hade tagit upp sina fjäderfän och lagt ut dem på torget och där låg de med hopbundna ben och plirade med förskrämda ögon och deras röda kammar lyste i solen.
   De lyssnade på kundernas bud men höll med oföränderlig min sina bestämda priser, men de kunde också i undantagsfall plötsligt bestämma sig att acceptera en föreslagen prissänkning och skrika efter en kund på väg därifrån: "Vänta, ni får den för det priset, mäster Anthime."
   Så småningom blev det allt mindre folk på torget och när kyrkklockorna slog tolv hade de flesta som bodde långt bort sökt sig till värdshusen.
   Hos Jourdain var stora matsalen lika full med folk som den stora gården med vagnar av alla de slag. Kärror, kabrioletter, charabanger, giggar och underliga karrioler, gula av smuts, årbräckta och hoplappade reste de skaklarna som två armar mot skyn eller stod på näsan med baken i vädret.
   Alldeles intill dem som satt bänkade vid borden reste sig den väldiga spisen där den flammande elden utstrålade en häftig värme i ryggen på dem som satt till höger i salen. Tre spett fulla med höns, duvor och fårlår vändes i lågorna och en ljuvlig doft av stek och köttsaft som rann över gyllenbrunt skinn spred sig i lokalen och förnöjde gästerna, som kände hur det vattnades i munnen på dem. Hela bondsocieteten åt här hos mäster Jourdain, värdshusvärd och hästskojare, en listig rackare med pengar på kistbotten.
   Fat bars omkring och tömdes lika hastigt som muggarna med gul cider. Alla berättade om sina affärer, sina köp och sina försäljningar. Man utbytte nyheter om skörden. Vädret var bra för gräs och foderväxter men en aning fuktigt för säden. Plötsligt hördes trumvirvlar utanför på gården. Alla reste sig med undantag för några få som föreföll likgiltiga för allt och man sprang fram och ställde sig i dörren och i fönsterna med mun full och servetten i handen.
   När han trummat färdigt och därmed äskat tystnad förkunnade magistratens utropare i avhuggna, taktfasta perioder följande: "Härmed göres för innevånarna i Goderville och allmänheten i övrigt veterligt att — mellan klockan nio och tio i morse — på Beuzevillevägen — en plånbok i svart skinn — innehållande femhundra francs och affärshandlingar — borttappats. — Allmänheten ombedes att om den upphittas — ofördröjligen inlämna densamma på rådhuset — eller hos mäster Fortuné Houlbrèque i Manneville. Tjugo francs i hittelön utlovas."
   Så gick utroparen därifrån och efter en stund hördes längre bort dova trumvirvlar och hans kungörelse upprepas.
   Alla började prata i mun på varandra om den stora händelsen och om mäster Houlbrèques möjligheter att återfå sin försvunna plånbok.
   Så var middagen till ända och alla höll på att dricka sitt kaffe när gendarmerikorpralen plötsligt stod i dörren.
   "Är mäster Hauchecorne från Bréauté här?"
   Mäster Hauchecorne som satt vid en bordsända långt bort svarade: "Ja, här är jag."
   Och korpralen fortsatte: "Vill ni vara vänlig och följa med till rådhuset. Mären vill tala med er."
   Orolig och förvånad svalde mäster sin konjak i ett enda drag och reste sig. Han gick ännu mer böjd än på morgonen. Det var alltid särskilt besvärligt att resa sig och ta de första stegen när man väl satt sig ned. Och så gav de sig iväg, korpralen före och mäster Hauchecorne efter och hela tiden mumlade han: "Jag kommer, jag kommer."
   Mären väntade honom sittande i en bekväm stol. Han var en stor, grov karl som talade i allvarliga, högstämda vändningar.
   "Mäster Hauchecorne", började han, "ni har blivit sedd när ni i morse på vägen från Beuzeville tog upp mäster Houlbrèques från Manneville plånbok."
   Den stackars bondgubben såg oförstående på mären, skräckslagen redan vid tanken på att han var misstänkt för något brott, han visste inte varför.
   "Jag … jag, skulle jag tagit upp den där plånboken?"
   "Ja, just ni."
   "På mitt hedersord … jag begriper inte vad ni talar om."
   "Ni har blivit sedd."
   "Har jag blivit sedd? Vem är det som har sett mej?"
   "Monsieur Malandain, selmakaren."
   Då kom han ihåg vad som hänt på morgonen, förstod och blev röd i ansiktet av ilska: "Jaså … han såg mej va? Den lurken! Nej … det som han såg mej ta upp det var det här snöret!" Och han grävde i fickan och fick fram snörstumpen och räckte fram den till mären.
   Men mären ville inte tro honom utan skakade på huvudet.
   "Ni vill väl inte få mig att tro att monsieur Malandain som är en trovärdig man skulle tagit det där snöret för en plånbok."
   Gubben ilsknade till ännu värre, höjde handen, spottade över axeln för att styrka att han talade sanning och upprepade: "Det är i alla fall sant som Gudsord. Jag svär vid min själs salighet!"
   Mären återtog: "Sedan ni tagit upp plånboken letade ni dessutom länge i smutsen för att se om några pengar hade ramlat ut."
   Mäster Hauchecorne höll på att kvävas av sinnesrörelse och rädsla.
   "Att man får… att man kan ha rättighet att svärta ner en hederlig människa med såna lögner! Ni måste väl ändå …"
   Han protesterade förgäves. De trodde honom inte. Monsieur Malandain tillkallades och upprepade och vidhöll sitt påstående. De skällde ned varandra i en timme. På egen begäran lät Hauchecorne dem kroppsvisitera honom. Man fann ingenting.
   Till slut skickade mären, som nu var utom sig, iväg honom med beskedet att han skulle ta upp frågan med allmänne åklagaren och avvakta vidare order.
   Nyheten spred sig fort. När Hauchecorne kom ut från rådhuset blev han omringad och utfrågad med både spefullt och allvarligt menad nyfikenhet men ingen var upprörd å hans vägnar. Och så började han berätta om hur det gått till med snöret. Ingen trodde honom. Alla skrattade.
   Han gick därifrån, men blev hejdad och hejdade själv bekanta för att i all oändlighet berätta sin historia på nytt med fåfänga protester och allt, han till och med vände ut och in på fickorna för att bevisa att han inte hade någon plånbok eller några pengar.
   "Din gamla listiga räv!" var deras vanliga kommentar. Han blev arg och påstridig, hetsade upp sig i sin förtvivlan över att inte bli trodd, visste inte vad han skulle ta sig till och berättade hela tiden sin historia om och om igen.
   Det började lida mot kväll och han måste bege sig hemåt. Han fick sällskap med tre grannar och för dem visade han var någonstans han hade tagit upp snörstumpen. Och hela vägen berättade han om det han hade varit med om.
   På kvällen hemma i Bréauté gick han runt i byn för att alla skulle få höra om saken. Alla var lika misstrogna.
   Han var sjuk hela natten.
   Dagen därpå lämnade Marius Paumelle, som var dräng hos bonden Breton i Ymauville, plånboken med hela dess innehåll till mäster Houlbrèque i Manneville. Drängen påstod att han hittat plånboken på vägen men eftersom han inte kunde läsa hade han tagit hem den och givit den till sin husbonde.
   Nyheten spred sig i trakten och mäster Hauchecorne fick också reda på det. Han gick genast runt och berättade nu sin historia med den nya upplösningen. Det var ett triumfens ögonblick för honom. "Det som gjorde mig mest ont var inte själva historien som sådan utan lögnerna. Det finns ingenting så lömskt som att vara utsatt för lögner."
   Hela dagen talade han om sitt stora äventyr i dess nya version. Han berättade det för alla han mötte på vägen, på kaféet där man drack ett glas och när han kom ut från kyrkan på söndagen. Han hejdade främlingar, för att få berätta om det som hänt honom. Nu kände han sig lugn men ändå var det något som var obehagligt men han visste inte riktigt vad. Alla såg så roade ut när de hörde honom berätta. De föreföll inte övertygade. Han tyckte han hörde hur de tisslade bakom ryggen på honom.
   På tisdagen veckan därpå begav han sig till marknaden i Goderville bara för att få berätta om det han varit med om.
   Malandain som stod utanför sin dörr skrattade då han gick förbi. Varför?
   Han gick fram till en bonde från Griquetot som inte lät honom tala till punkt utan puffade honom i magen och kastade honom i ansiktet: "Det där gjorde du bra!" och sedan vände på klacken.
   Mäster Hauchecorne blev både häpen och orolig. Varför hade han sagt så? Vad menade han med det?
   När han bänkat sig på Jourdains krog började han på nytt förklara historien med snörstumpen.
   En hästhandlare från Montivilliers avbröt honom: "Äh, sluta upp med det där… vi känner till det där snöret, din gamla räv!"
   "Men… men de har ju hittat plånboken", stammade Hauchecorne.
   Men då återtog den andre: "Jojo, men det där ska vi tala tyst om. Det var förstås en som hitta’n och en som la tillbaks ’en. Det ögat inte ser… Nej, det där ska vi nog inte prata mer om."
   Hauchecorne tappade målföret. Äntligen förstod han. De anklagade honom för att ha låtit en god vän, en medbrottsling, lämna tillbaka plånboken.
   Han ville protestera. Men hela bordet skrattade ut honom. Han kunde inte stanna kvar, fick inte äta upp sin middag utan lämnade krogen under de andras retsamma skrattsalvor. Hauchecorne återvände hem, skamsen och upprörd, ursinnig och förvirrad så mycket mer som han med sin illmariga normandiska läggning mycket väl skulle kunnat göra det som han anklagades för och till och med skryta med det som om det vore ett lyckat skämt. Oklart insåg han att hans oskuld var omöjlig att bevisa eftersom hans listighet var så välkänd och han kände sig djupt förorättad av den orättvisa misstanken.
   Han började på nytt att för alla som ville höra på berätta historien om snöret och för varje gång blev berättelsen allt längre, varje gång kom han med nya skäl, alltmer energiska protester, allt högtidligare eder som han hittade på och utarbetade i sin ensamhet då han uteslutande ägnade sig åt att fundera på orättvisan i det som hänt honom. Man trodde honom ännu mindre ju mer han försvarade sig och ju mer invecklade hans resonemang blev. "Bara en lögnare kan hitta på sånt", sade man bakom ryggen på honom.
   Han kände det på sig och det gnagde på honom. Han uttömde sina sista krafter på meningslösa ansträngningar, tacklade av och började tyna bort.
   Folk som ville skoja med honom bad honom berätta om snörstumpen för att få sig ett gott skratt, precis som man ber en soldat som varit ute i kriget att berätta om en drabbning. Hans förstånd hade fått en knäck, han började bli svagsint.
   Mot slutet av december blev han sängliggande.
   Han dog i början på januari och i sitt omtöcknade tillstånd under dödskampen förfäktade han ännu sin oskuld med att upprepa: "Ett litet snöre… här har jag det ju… en snörstump bara… en liten snörstump…"

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.