Trettondagsafton

Av: Svetozar Ćorović (1875-1919)

Det är snart natt. Hela staden är insvept i ett tjockt mörker och det är bara i det lilla fattiga huset i slutet av kvarteret som en svag ljuslåga ännu fladdrar. En talgljusstump som kämpar mot döden ... Ljuset har nästan brunnit ner helt; den gyllene lågan kröker sig, dallrar, knastrar, slår sönder de blåaktiga prickarna och lyckas nätt och jämnt lysa upp den del av rummet där en sjuk kvinna på sitt yttersta ligger på en trasig madrass. Bredvid huvudändan finns ett litet fönster. Där sitter en blek och mager sjuåring och stirrar tankfullt ut mot himlen. Han har armbågarna på karmen och huvudet i händerna och han varken rör sig eller säger något. Som vore han av sten. Det är bara när sjuklingen då och då stönar lite högre som han vänder sig mot henne och frågar, närmast viskande:
  — Har du mycket ont, mor?
  — Å ..., ont ...
   Då smeker han henne lätt över kinden.
  — Var inte rädd, det går över.
   Och vänder sig sedan om och stirrar ut igen. Hela himlen är täckt av stjärnor och det är som om de log mot honom. Och han tittar ... han tittar och han vill inte slita blicken från dem. Som om det inte ens var stjärnor utan en massa fina leksaker, och sådana kan ju barn titta på länge ...
   En stjärna blinkar till, sätter av och försvinner i natten med ett ljusspår efter sig ... Pojken tittar och ler milt, som om han inte ens hade sett det.
  — Snart så, viskar han tyst.
   Han tror att fler stjärnor kommer att falla nu och att det som han väntar på då kommer att ske: att himlen öppnar sig. I morse när han pratade med sina skolkamrater (och han går i första klass) sa en att himlen alltid öppnar sig vid midnatt på trettondagsafton. Och att man då kan be om vad man vill och att ens önskan går i uppfyllelse.
   Alla barnen sa att de skulle sitta uppe till midnatt.
  — Jag ska önska mig en gyllene häst, sa en.
  — Och jag kungakläder!
  — Och jag en hästvagn! - Och jag ett diamantsvärd! Bara han teg.
  — Och du då? undrade de.
  — Jag ... att min mor blir frisk ...
   Han hade verkligen inte någon högre önskan än den ...
   Stackars mor ... I två månader har hon legat och lidit, utan någon som sköter om henne förutom han. Och grannfrun Ana, som tittar till henne varje morgon och har med sig mat.
   Så strax efter skymningen satte han sig vid det där fönstret med blicken mot himlen för att vänta på att den skulle öppna sig. I morgon är det trettondagen och i kväll måste den öppna sig! Han har till och med kommit på vad han ska säga. Men han måste säga det snabbt eftersom himlen öppnar sig plötsligt.
  — Gode Gud, att min mor blir frisk! - så ska han säga. Då kommer Gud utan tvekan att lyssna på honom och skicka ner hälsa till henne. Och då kommer hon att resa sig från madrassen. Hon kommer inte att vara blek och mager utan fyllig och rosig, hon kommer inte att vara så här ledsen och vemodig utan glad, jätteglad, och göra som förut med honom, skoja med honom, bära honom och sjunga hans favoritsång:

   Jultomten han kommer här
   och ett knippe guld han bär
   dörren han förgylla ska
   karmarna han sedan tar
   och därefter hela huset.

Och så ska hon tjäna pengar och köpa sockerkakor åt honom, som förr. Hon ska sy nya fina kläder så att han slipper gå i trasor, som nu.
  — Mor, säger han tyst.
  —  Ja ..., svarar sjuklingen med ett stön.
  — Lite till bara ... sedan blir du frisk, säger han och försöker låta trovärdig. Men han talar inte om hur hon ska bli frisk. Först vill han be Gud om hälsa, och inte förrän efteråt, i morgon bitti, när hon vaknar frisk och glad, ska han berätta att han satt och väntade på att himlen skulle öppna sig och bad till Gud att ...
   Ljuset, som har brunnit ända tills nu, knäpper till och stelnar.
   I rummet blir det mörkt.
   Pojken rycker först till; men sedan kryper han ännu närmare fönstret och fortsätter stirra ut ...
  — Om bara några stjärnor till faller så kommer himlen att öppna sig, mumlar han. Och väntar längtansfullt på att fler stjärnor ska blinka till och släckas.
   Stjärnorna skiner och ler, precis som förut.
  — Gode Gud, att min mor blir frisk, upprepar han sin bön lite högre, så att han inte ska glömma bort sig och bli förvirrad om himlen plötsligt skulle öppna sig.
  — Sov nu ..., säger sjuklingen tyst när hon hör viskningarna och förstår att han fortfarande inte har somnat.
  — Sov du, mor. Jag lägger mig snart, svarar han utan att vända sig om.
   Ute hörs en vissling. Det är nattvakten som kallar på sin kollega. Långt bortifrån hörs en ny vissling ... Och så blir allt tyst igen ...
  —  Det går nog snabbare så här, säger pojken och tar sin bön om och om igen ... Fast nu börjar han faktiskt känna sig lite tung i huvudet. Tyngden drar sig ner mot bröstet och ögonlocken faller ner då och då, som vore de av bly ...
  — Gode Gud, att min mor blir frisk! viskar han monotont, som när han läser läxor. Och huvudet blir bara tyngre och tyngre.
   Plötsligt är det som om alla stjärnorna på himlen försvinner ... Inte så att de har blinkat till och försvunnit, utan som om någon har täckt dem med ett mörkt skynke ... Och i fjärran är det som om någonting börjar dåna, högre och högre ... allt högre ... Och ju mer dånet närmar sig, desto mer sprider sig ett märkligt ljus. Det lyser upp kammaren ibland, mer än talgdanken gjorde ... Tills det slutligen blir jättestarkt. Det är så ljust att pojken inte kan titta. "Himlen har öppnat sig", kändes det som om det for genom hans huvud. Han säger de inövade orden högt:
  — Gode Gud, att min mor blir frisk!
   Så fort han har sagt det försvinner ljuset. Allt sveps in i mörker igen ...
   I samma stund ser han sin mor resa sig ur sängen och komma mot honom för att omfamna honom. Hon är så där vacker, stark och frisk som han minns henne från när han var mindre ... Han ger upp ett glädjetjut och kastar sig i hennes famn. Och hon kramar honom hårt och kysser honom, varma kyssar ... Kyssarna känns så fina, så behagliga! Han vet knappt vad han ska göra av all lycka. Han kramar tillbaka och ger henne ännu varmare och ännu skönare kyssar.
   När han vaknar har det börjat gry. Han öppnar sakta ögonen, gnuggar dem, tittar sig omkring. Han erinrar sig det där ljuset och hur han bad till Gud för sin mor.
   Han reser sig långsamt och tittar bort mot hennes plats.
  — Har hon gått upp? viskar han tyst.
   Han går närmare och böjer sig över henne. Hon ligger stilla, orörlig, gulblek, som ett helgon.
  —  Hon sover, viskar pojken.
   Ändå är han nyfiken på om hon ska kunna resa sig och omfamna honom. Så måste det ju vara, för det önskade han sig när himlen öppnade sig ...
  — Mor, ropar han tyst. Hon svarar inte.
  — Mor!
   Hon tiger.
  — Hon sover, viskar han igen. Och sätter sig lite längre bort och väntar på att hon ska vakna.
   I detsamma kommer grannfrun Ana. När hon stiger in i rummet slår hon igen dörren ganska hårt.
   Pojken sätter ett finger för munnen.
  —  Mor sover, viskar han.
   Grannfrun hejdar sig och tittar på sjuklingen. Sedan går hon snabbt fram och tar hennes hand. Handen är kall. Tårarna stiger upp i ögonen och hon vill skrika, men så minns hon att pojken är där och behärskar sig ...
  — Hon sover, säger hon också medan hon vänder sig mot honom och tar hans hand. Kom med hem till mig tills hon har vaknat.
   Pojken tvekar. Han stannar upp, funderar en stund.
  — Då går vi då, säger han till sist. Försiktigt, så vi inte väcker henne.
   Och han börjar gå på tå mot dörren.
   Men när han kommer fram måste han titta på henne igen. Han går tillbaka och kysser henne lätt, helt lätt på den breda handen som ligger stum på madrassen.
  —  Sov du, mor ... Jag ska inte väcka dig ...

Originalets titel: Bogojavljenska noc.