FANDOM


Av Guy de Maupassant

Paris var belägrat; avskuren från yttervärlden, utsvulten rosslade staden i dödskamp. Man såg inte längre några sparvar på taken eller i rännstenarna. Folk åt vad som helst.
   Monsieur Morissot, som till yrket var urmakare men ibland också försörjde sig som toffelmakare, kom i den klara januarimorgonen långsamt promenerande längs en av de yttre boulevarderna med händerna i fickorna på sina uniformsbyxor och med sugande tom mage, då han plötsligt stannade framför en annan flanör som han kände igen som sin vän. Det var monsieur Sauvage, en bekantskap från flodstranden.
   Varje söndag före kriget hade Morissot givit sig iväg i gryningen med ett bambuspö under armen och en plåtbehållare på ryggen. Han tog tåget till Argenteuil, steg av i Colombes och gick sedan till fots till Marante. Framkommen till sina drömmars mål satte han genast i gång att fiska och det höll han på med till långt fram på kvällen.
   Varje söndag mötte han där en liten tjock och fryntlig karl, monsieur Sauvage, lärftskramhandlare vid rue Notre-Dame-de-Lorette och även han fanatisk fiskare. De tillbringade ofta hela dagar tillsammans med rev i handen, sittande med fötterna dinglande ovanför den strida strömmen. Och de hade fattat vänskap för varandra.
   Somliga dagar sade de inte ett ljud till varandra. Ibland pratade de men de förstod varandra så väl utan ord ty de hade samma smak och upplevde omvärlden på samma sätt.
   På vårförmiddagarna vid tiotiden när den pånyttfödda solen värmde vattnet så att det uppstod en vag dimrök som löpte med strömmen och de båda hängivna fiskarna kände vårens värme i ryggen, kunde Morissot säga till sin vän som satt bredvid honom: ”Det är ljuvligt, va?” och då svarade Sauvage: ”Det finns inget härligare.” Och det räckte för att de skulle förstå och uppskatta varandra.
   Om hösteftermiddagarna när himlen färgades blodröd av den nedgående solen och de scharlakansröda molnen speglade sig i vattnet så att hela ytan tycktes purpurfärgad och horisonten glödde liksom de båda vännernas silhuetter och solen förgyllde de redan roströda trädkronorna som darrande ryste inför den annalkande vintern, då kunde Sauvage leende betrakta Morissot och yttra: ”Vilken syn!” Och Morissot svarade överväldigad men utan att släppa flötet ur sikte: ”Ja, det är allt bättre än gatorna inne i stan, va!”
   När de nu möttes och kände igen varandra skakade de hjärtligt hand rörda vid tanken att de nu möttes under så olika förhållanden än de brukade. Sauvage suckade och mumlade: ”Det har hänt en del sen sist!” Och Morissot gnällde dystert: ”Och ett sånt väder! Det här är den första vackra dagen på året.”
   Himlen var verkligen alldeles klar och blå.
   De promenerade vidare sida vid sida i djupa, sorgsna tankar. Efter en stund sade Morissot: ”Och tänk när vi fiskade. Vilka minnen!”
   ”När ska vi kunna börja igen?” undrade Sauvage.
   Så gick de in på ett litet kafé och drack en absint och sedan fortsatte de sin promenad längs gatorna.
   Plötsligt stannade Morissot: ”Ska vi ta oss en till, va?” Och Sauvage var genast med på noterna: ”Varför inte?” Och de gick in på ett nytt ställe.
   De var mycket upprymda när de kom ut påverkade som man blir av sprit på fastande mage. Luften var ljum och en svag bris kittlade dem i ansiktet.
   Sauvage som blivit ännu mer berusad av den milda luften stannade till och sade: ”Om vi skulle ge oss dit?”
   ”Vart då?”
   ”Och fiska, vetja.”
   ”Men var?”
   ”Vid vår ö, förstås, Marante! De franska förposterna står vid Colombes. Jag känner överste Dumoulin. Vi får säkert passera.”
   Morissot darrade av upphetsning vid tanken: ”Topp! Jag följer med.” Och så skildes de för att gå hem och hämta sina redskap.
   En timme senare vandrade de sida vid sida på stora landsvägen. Så småningom kom de fram till den villa där översten hade sitt högkvarter. Han log och gick med på deras begäran. Försedda med passersedel marscherade de vidare.
   Snart hade de lämnat förposterna bakom sig, gått igenom det övergivna Colombes och befann sig i kanten av de små vingårdarna som sluttar ned mot Seine. Klockan var ungefär elva.
   Argenteuil på andra sidan verkade utdött. Höjderna vid Orgemont och Sannois dominerade hela landskapet. Den stora slätten bort mot Nanterre låg tom, fullkomligt öde med kala körsbärsträd och grå tegar.
   Sauvage pekade uppåt höjderna och muttrade: ”Däruppe har vi preussarna.” Och båda kände hur de stelnade till av rädsla inför det tomma landskapet.
   ”Preussarna!” De hade aldrig sett några men de visste sedan månader tillbaka att de fanns där runtom Paris och att de ödelade och plundrade deras land, mördade och svälte ihjäl deras landsmän, osynliga och allsmäktiga. Och en vidskeplig, övernaturlig skräck sällade sig till det hat som de kände för detta okända och segerrika folk.
   ”Tänk om vi möter några av dem”, stammade Morissot.
   ”Då får vi väl ge dem deras fiskar varma”, svarade Sauvage med sitt parisiska skämtlynne, som trots allt bröt igenom.
   Men de tvekade ändå att ge sig av vägen rädda för tystnaden som bredde sig över nejden.
   Till slut beslöt sig Sauvage: ”Kom så ger vi oss av! Men försiktigt.” Och de tog vägen ner mot floden genom en vingård. De klättrade nedåt, nästan dubbelvikta gömde de sig bakom buskar och vinstockar, oroligt spanande och lyssnande.
   För att komma ända fram till flodstranden måste de ta sig över ett öppet obevuxet område. De sprang över och så snart de nått strandkanten kastade de sig ned och gömde sig i den torra vassen.
   Morissot lade kinden mot marken för att höra om någon grupp soldater marscherade i närheten. Han hörde ingenting. De var verkligen ensamma, alldeles ensamma.
   De kände sig nu betydligt lugnare och satte i gång att fiska.
   Den öde ön Marante framför dem dolde dem från andra stranden. Den lilla restaurangen var tillbommad och verkade övergiven sedan flera år.
   Sauvage fick första nappet: en sandkrypare. Morissot tog nästa och sedan drog de undan för undan upp den ena silverglänsande, sprattlande fisken efter den andra. Det var ett otroligt givande fiskafänge.
   De stoppade omsorgsfullt ned varje fisk i en finmaskig håv som låg i vattnet vid deras fötter. Och de genomfors av en glädje utan like, den glädje som man erfar när man på nytt upplever ett omtyckt nöje som man länge varit tvungen att avstå från.
   Solen, den goda solen, öste sin värme över deras ryggar. De hörde inte längre någonting och lyssnade inte heller, de tänkte inte längre på någonting, världen fanns inte längre till för dem. De fiskade.
   Men plötsligt hördes ett dovt muller som tycktes komma från jordens innandöme och marken skakade. Det var kanondunder igen.
   Morissot vände på huvudet och såg till vänster ovanför den branta sluttningen ned mot stranden Mont-Valériens väldiga silhuett. Framför dem var nu som en stor vit plym, ett moln av rök som fästningen just spytt ut. Och i samma stund sköt där ut en ny kvast från höjdens topp och några sekunder senare hördes en ny dov knall.
   Sedan följde allt flera och berget stötte med jämna mellanrum ut sin andedräkt, som var dödens vita andedräkt och den samlades i den stilla luften som ett moln på den klara himlen ovanför toppen.
   ”Nu börjar de igen”, sade Sauvage med en beklagande axelryckning.
   Och Morissot som med ängslan såg flötet hoppa till på vattnet vid varje knall greps plötsligt av den fredlige mannens hela raseri mot dem som slåss och han muttrade förargad: ”Man måste vara idiot för att hålla på med att döda varandra på det där sättet.”
   ”De är värre än djur”, svarade Sauvage.
   Morissot drog just upp en löja och återtog: ”Och så kommer det antagligen alltid att vara så länge det finns överhet och regeringar.”
   ”Om vi haft republik så skulle den aldrig ha förklarat krig …”, högg Sauvage till.
   ”Kungar och kejsare för krig utomlands och har man republik så blir det krig hemma i stället.”
   Sedan började de lugnt och saktfärdigt diskutera och reda ut de stora politiska problemen med enfaldens sunda förnuft och de blev snart överens om det enda vissa att människan aldrig skulle bli fri. Och Mont-Valériens kanoner dundrade utan uppehåll, och spred sin förstörelse över franska hus och hem, krossade liv och varelser, stäckte drömmar och förhoppningar och beredde kvinnohjärtan, hustrurs, döttrars och mödrars, därborta i fjärran land, ett lidande utan gräns.
   ”Sådant är livet”, sammanfattade Sauvage.
   ”Säg snarare döden”, återtog Morissot skrattande.
   Men i nästa ögonblick spratt de till i skräck när de hörde steg bakom sig. De vände på huvudet och fick syn på fyra stora skäggiga karlar som stod tätt bakom dem klädda i något som mest liknade betjäntlivréer med platta matrosmössor och de siktade på dem med sina gevär.
   Revarna gled ur deras händer och flöt bort på floden.
   De blev övermannade på ett ögonblick, bundna, bortburna och nedslängda i en båt som roddes över till ön.
   Och där bakom huset som de hade trott var övergivet upptäckte de nu ett tjugotal tyska soldater.
   En jättelik skäggig karl som satt gränsle över en stol och rökte en stor sjöskumspipa frågade på utmärkt franska:
   ”Nå, mina herrar, har fisketuren varit lyckad?”
   En av soldaterna lade då ned en håv full med fisk som han omtänksamt nog tagit med. Den preussiske officeren log: ”Jojo, jag ser att det inte gick så dåligt. Men nu gäller det andra saker. Hör nu på vad jag har att säga och håll huvudet kallt. För mig är ni två spioner hitskickade för att spionera på mig. Jag tar er till fånga och jag låter skjuta er. Ni låtsades fiska för att dölja ert verkliga uppsåt. Men ni har fallit i mina händer. Ni hade otur. Det är krigets lag.
   Men eftersom ni kommit igenom de franska förposterna måste ni också ha fått ett lösenord så att ni kan ta er tillbaka. Ge mig det lösenordet så ska jag benåda er.”
   De två vännerna stod där bleka bredvid varandra. Deras händer darrade av rädsla men de teg.
   ”Ingen kommer någonsin att få veta det. Ni återvänder lugnt och stilla dit varifrån ni kommit”, återtog officeren. ”Ni tar med er vår hemlighet. Om ni vägrar… döden… omedelbart. Ni får välja!”
   De stod alldeles orörliga och öppnade inte munnen.
   Preussaren gjorde en gest mot floden och fortsatte lugnt: ”Tänk på att ni om fem minuter ligger därnere på botten. Om fem minuter. Ni har väl familj ?”
   Mont-Valérien dundrade fortfarande.
   De två fiskarna stod stilla och tysta. Tysken gav order på sitt eget språk. Så flyttade han sin stol så att han inte satt så nära de båda fångarna. Tolv man ställde upp med för fot gevär på tjugo stegs avstånd ifrån dem.
   ”Ni får en minut på er inte en sekund mer”, återtog officeren.
   Så reste han sig hastigt, gick fram till de två fransmännen, tog Morissot under armen, drog med honom bort en bit och viskade till honom: ”Ge mig nu kvickt det där lösenordet! Er kamrat kommer ingenting att få veta… jag ska låtsas som om jag tyckte synd om er.”
   Morissot svarade ingenting.
   Preussaren tog då Sauvage avsides och ställde samma fråga.
   Sauvage svarade ingenting.
   Så stod de där åter sida vid sida.
   Och officeren började ge order. Soldaterna höjde gevären. Då föll Morissots blick av en händelse på håven med fiskarna som låg i gräset.
   En solstråle kom de ännu sprittande fiskarna att glittra. Och han kände det som om han höll på att svimma. Trots att han kämpade emot fylldes hans ögon av tårar.
   ”Adjö, monsieur Sauvage”, mumlade han.
   ”Adjö, monsieur Morissot”, svarade Sauvage.
   De tryckte varandras hand och de darrade i hela kroppen av en skälva som de inte kunde behärska.
   ”Eld!” kommenderade officeren. De tolv skotten lät som ett.
   Sauvage föll framstupa som en sten. Morissot, som var längre, svajade, vände nästan runt och föll tvärs över kamraten med ansiktet vänt uppåt. Blod trängde fram i blåsor genom rocken som trasats sönder över bröstet.
   Tysken gav nya order.
   Soldaterna skingrades och kom sedan tillbaka med rep och stenar som de fäste vid de båda likens fötter. Sedan bar de ned dem till stranden.
   Mont-Valérien mullrade hela tiden och röken låg nu tät kring dess hjässa.
   Två soldater tog tag i Morissot under huvudet och i benen. Två andra grep Sauvage på samma sätt. De svängde kropparna med kraftiga tag och kastade dem långt ut i floden. Kropparna beskrev en kurva och föll sedan upprätt, dragna av stenarna, rakt ned i vattnet.
   Vattnet stänkte upp, kokade och bubblade för att sedan lugna sig medan små ringar sökte sig in mot stränderna.
   Det flöt en smula blod på ytan.
   Officeren sade halvhögt och fortfarande lika lugnt: ”Nu sköter fiskarna resten.” Så gick han upp mot huset.
   Då fick han plötsligt syn på fiskhåven i gräset. Han tog upp den, tittade i den, log och ropade: ”Wilhelm!”
   En soldat i vitt förkläde skyndade fram och preussaren kastade åt honom de båda arkebuserades fångst med orden: ”Stek de här småfiskarna åt mig medan de ännu lever. Det kommer att smaka.”
   Så fortsatte han att röka på sin pipa.

Källa: Ett Parisäventyr och andra noveller, Prismas förlag 1970.

Community content is available under CC-BY-SA unless otherwise noted.